Definiera ett rim

Studier i det svenska språket, det är inte upp till dig att ifrågastta, lämna det till moderatorerna.

rim

rim (troligen av fr. rime, antingen av rytm, eller av ett ord av germanskt ursprung), ljudöverensstämmelse i början, mitten eller slutet av ord. Ljudöverensstämmelse i ords början kallas allitteration, i mitten assonans och i slutet av ordet fr.o.m. den betonade vokalen slutrim. Rim förekommer i språket som tillfälliga ljudförbindelser, t.ex. i ordspråk, stående ordpar och i det moderna reklamspråket. I dagligt tal avser man alltid slutrim när man talar om rim.

I många språks poesi har rimmet tidigt fått metrisk funktion, dvs. det har fått en central funktion i versmått och diktformer enligt bestämda regler. Klassisk grekisk och latinsk poesi framstår därvid snarast som undantag. Ofta anförs den medeltida kyrkosången som ursprunget för slutrimmets utbredning i folkspråkens poesi i Europa. Senare forskning har snarast velat vända på inflytelsevägarna och framfört att slutrimmandet i den latinska kyrkosången utvecklades efter mönster i irländsk, fornfransk och fornhögtysk diktning från 600–800-talet e.Kr. Latinskalderna har alltså lånat in drag ur sitt modersmål i latinet. I nästa steg (efter år 1000) påverkade kyrkosången utvecklingen i folkspråken. På svenska runstenar kan vi följa hur allitterationen får vika för slutrimmet.

Man skiljer mellan kvinnligt rim, manligt rim och löpande rim. Ett vanligt arrangemang är att kvinnliga och manliga verspar alternerar (betecknas AAbbCCdd osv. där versal symboliserar kvinnligt, gemen manligt rim). Ett annat är rimflätning, som kan utformas på olika sätt, t.ex. aBaB cDcD osv. eller aBBa cDDc.