Han vill vara kär i mig?

Jaha, och vad har du gjort åt saken mer än att sitta och gnälla om det? Fan vad less jag blir på lata jävlar.

Du slösar tid, gå vidare!

Jag tror det är rationaliseringar. Eftersom du tänder på honom tror du att det gäller för alla.

Skulle han ha lätt för att charma upp tjejer och få sex skulle det inte vara svårt att få dom att bli kära heller. Varför inte satsa på det om han var ute efter kärlek.

Eller så är han varken ute efter sex eller kärlek, han vill bara vara med dig ändå? Låter det logiskt?

Du kan ju testa att dra ner på sexet och se vad som händer. Han kanske till och med får mer känslor helt plötsligt när sex-tillgången börjar strypas.

Var det han eller hans ex som gjorde slut?

Det var han. Men han har haft svårt att komma över henne. Nu har han gjort det däremot, men när vi började träffas sa han att han inte kommit över henne ännu och därför ville han inte att vi skulle bli för fästa vid varandra. Det gick väl sådär, för båda parter heh..

Han berättade alltså att han inte ville att ni skulle komma för nära varandra när ni började träffas? Han håller ju alltså tillbaka sig själv, och då menar jag inte i hans agerande utan hans känsloliv. Det är ju något med exet där som han inte släppt helt, behöver inte vara henne, men det är något i hela grejen som gjorde att han påverkades väldigt mycket känslomässigt, och har kanske därför tryckt ner det hela ganska djupt. Han får då svårt att bygga nya känslor för en annan person, därför att han tillåter inte saker komma upp till ytan öht. Det kan ses som att han har tryckt på en "nödstopp"-knapp för känsloutvecklingen, just därför att saker och ting gick åt helvete nere på produktionsbandet.

Det handlar alltså inte om dig, det är inget fel på dig. Men om han inte släpper upp saker till ytan för sig själv, kan han heller inte släppa in någon annan därför att dörren är stängd. Om du förstår hur jag menar.

Men en stängd dörr har väl aldrig stoppat någon från att knacka, eller hur?

Det jag menar på är alltså att loppet inte är kört för er, utan det är ju fullt möjligt och även rimligt att han slutligen får fram de där undantryckta känslorna som han inte berört, och bearbetar dem. Om detta då sker så kommer det leda till att han blir öppen igen, och receptiv för det som du försöker ge honom. Han kommer helt enkelt kunna släppa in dig, utan att göra våld på sig själv. Men sånt här tar ju tid, och det är inte så mycket mer du kan göra i nuläget.

Han verkar ju redan gilla dig tillräckligt för att motivationen för honom att stanna ska finnas, så ge det bara tid och tålamod, så löser det sig säkert efter hand.

Jag antar att det viktiga för dig att förstå i det här sammanhanget är att det inte är för att det är något fel på dig, så vi kan ju nöja oss med det så länge. Annars kan du ju bara njuta av er tid tillsammans, till vidare.

Ni måste kommunicera!
Är han bara osäker kan det bli bra, men har han inte "riktiga" känslor är det bättre för alla att veta (och göra slut om det är relation man ville ha).

Herregud vad du är vis! Du har helt rätt. Det tog tid för honom att erkänna att han faktiskt hade känslor för mig över huvudtaget.
Men ibland känns det lite som om han har glömt att vi faktiskt inte är tillsammans. Nu senast erbjöd han sig att jag kunde fira jul med hans familj (ska inte fira jul med min familj men det är en annan historia) istället för att behöva sitta ensam. Om jag nu hade gått med på det, vilket jag aldrig i livet skulle göra, skulle han då presentera mig som vän eller vadå? I alla fall ser han ju långsiktigt på det eftersom det ligger en bit fram.

Det är väl lite det jag tycker är jobbigt. Jag gillar inte att inte bli presenterad som hans tjej, utan som i helgen när någon frågade om jag var hans tjej svarade han "nej, det är Bruce_Lee" och det var jag väl inte helt nöjd med. Jag känner också att jag inte kan göra och säga riktigt vad jag vill när vi bara är något slags mellanting vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Kan inte heller visa någon svartsjuka vilket gör att jag måste svälja det hela tiden och det gör mig fan dum i huvudet. Klart man är svartsjuk, även om jag vet att han inte är med andra är det ju lite mer känsligt när det egentligen inte är förbjudet för honom att vara det.

Så du vill ha en "titel" så att du kan slappna av och bli bekväm. Att du då kan låta dina dåliga sidor forsa ut?
Är han smart så låter han dig hänga i osäkerhet. Det är bara då ni blir roliga att umgås med.

Nä, nu missförstår du. Han har sett alla mina dåliga sidor, bortsett från just den då. Just hur vi är när vi umgås eller vad vi gör kommer det inte vara någon skillnad på.
En anledning till att jag vill ha en "titel" är för att jag vill kunna gå ut och verkligen visa för alla vad jag känner för honom och att vi har det bästa förhållandet man kan ha. Jag vet inte hur känsligt det är. Nu vet förvisso alla vi känner att vi umgås som vi gör, men ändå.

Du vill alltså att ni ska definiera er relation konkret, så att du blir hans flickvän snarare än sväva i limbo? Detta för att få en trygghet, kunna släppa ner axlarna och inte oroa dig över att han ska ha en fot ut ur relationen, ja? Men du är rädd för att ställa detta kravet på honom, därför att han redan inte verkar ha investerat lika mycket emotionellt i detta som du har, och du är rädd för att om du frågar honom, eller framställer detta - så försvinner han? Yes? Utöver detta kan jag föreställa mig att du inte vill att han ska ingå i en relation med dig pga något ultimatum du ställer, utan du vill att det ska komma naturligt för honom, han ska vilja vara med dig för sin egen skull, inte för att du hotar honom med repressalier, eller hur?

En viktig fråga dock: tror du verkligen att den osäkerheten du känner idag, försvinner så fort ni sätter en etikett på vad ni håller på med?

Ingenting kommer ju rent praktiskt att ha förändrats, men du kommer kanske uppleva att du vet var han står i frågan. Men om du ser till agerandet i nuläget, så har du ju redan konkret evidens på hans ståndpunkt. Du säger ju det själv, han "glömmer bort" att ni inte är tillsammans, behandlar dig som om ni redan vore i en relation, ni gör allt tillsammans osv osv. Det enda som egentligen fattas är ju den där etiketten. Du borde egentligen fokusera mer på beteendet än titeln i det här fallet. Det viktiga är väl trots allt att ni är tillsammans? Inte vad ni kallar er? Det är ju det som ska betyda något, både nu och för framtiden. Jag förstår dock om du blir orolig, eller rädd, över att han faktiskt inte vill definiera det ni har, därför att det får dig att börja misstänka att någonting är fel med det hela. Att han som sagt tvekar, eller har en fot ut hela tiden. Den osäkerheten blir så klart jobbig att hantera, men låt oss bryta ner den lite grann.

Beteendet finns där, det som är det centrala.
Epiteten finns där inte, det som ska inkapsla det ovanstående beteendet, och skicka signaler till omvärlden.

Att ni, rent konkret, definierar er relation, kommer inte ändra någonting rent praktiskt. Han kommer inte vara mer benägen (än han är nu) att stanna kvar, bara för att ni är pojkvän/flickvän, istället för Bruce_Lee/RandomKille. Om så hade varit fallet, om titeln i sig hade burit en skyddande funktion för dig, så hade det ju varit i form av att han stannade kvar i relationen pga en pliktkänsla till löftet, och inte på grund av dig i sig. Det är ju inte heller en situation som vi vill ska uppstå, eller hur? Utan han ska ju stanna för att det är dig han vill ha, och det är ju det han hittills har gjort. Så att definiera er relation, även om det kan kännas som en försäkring, på sätt och vis, gör rent konkret ingen skillnad för hans relation till dig i det här läget. Du borde alltså inte vara osäker på huruvida han vill ingå i en relation med dig eller inte, därför att hans beteende talar starkare för det än vad någon titel någonsin hade kunnat göra. Du måste vara trygg i denna tanken.

Vet inte om detta blev begripligt nu, säg till i så fall så ska jag förtydliga hur jag menar.

Detta ovanstående betyder såklart inte att du ska sätta ditt eget välmående åt sidan till förmån för hans nyck, utan det står ju kvar samma principer som det gjort från början, han riskerar ju att förlora dig om han beter sig på ett sätt som du mår dåligt av under allt för lång period. Men det vi försöker göra nu är att lätta på "må dåligt" i sammanhanget, så ni kan njuta av varandras sällskap istället.

Saken är den att det här är någonting som rimligtvis växer fram över tid, och att du behöver få verktygen att kunna hantera den här tiden utan att må skit samtidigt. Om han nu är så fäst vid dig som beskrivs, och behandlar dig på det sättet som föreligger, så kommer ni ju inte kunna vara "Bruce_Lee/RandomKille" för evigt, utan det finns ju en brytpunkt där ni faktiskt kommer lova varandra saker i så fall. Problemet nu, är dock att du känner att du behöver honom mer än han behöver dig, och även om så nödvändigtvis inte är fallet - så får du inget övrigt tolkningsutrymme eftersom att du inte verbalt har fått veta hur han känner i den här sitsen. Då blir det svårare att se vilka behov hans beteende faktiskt signalerar, och lättare att ta åt sig av orden han säger, som känns jobbigare.

Tid är egentligen allt som behövs i den här frågan, eftersom han är så pass emotionellt avstängd som tidigare berörts. Men sen ska du självklart inte göra våld på dig själv i oändlighet, dock kan det gynna för dig att förstå omständigheterna till situationen, något som således gör den något mer uthärdlig. Det är alltså inget fel på dig, som sagt.

Om du vill veta vad jag tror, så vågar han förmodligen inte sätta en etikett på er två därför att han bara minns all den smärtan uppbrottet med hans ex förde med sig. Han vill nog inte vara med om en sådan historia igen, och är man inte tillsammans så kan man ju inte göra slut. Men det är att lura sig själv han sysslar med, och smärtan blir inte på något sätt mindre om ni skulle gå era skilda vägar för den sakens skull. Men det är ju bara en missriktad aktion av självförsvar från hans håll. Men det är svårt för honom att idka självförsvar när Bruce_Lee verkar ha dropkickat honom rakt i hjärtat. Oavsett om han idag vågar erkänna det för sig själv eller inte.

Så tro lite mer på dig själv, ha tillit till att din person är nog för att attrahera honom tillräckligt att stanna, och låt tiden göra sitt. Njut av varandra så länge, och se vad framtiden bär med sig i sin lilla vagga.

Som tex?

Man måste ju vara "redo" att bli kär, såsom redan sagts. Jag tror att det tom är så att man måste vara lite halvdeppig och att den "psykos" som förälskelsen är, är en "lösning" på ett livsproblem.

Vem man faller för beror lite på psykologisk mognad, och därmed vilket behov som man hoppas ska fyllas av denna människa. Mao så för att bli förälskad så måste man bli "berörd" på ett djupare plan, och två människors känslomässiga behov skall då klicka.

En lite torr förklaring, men då blir du ju varse att det inte handlar om någon slags duglighet från din sida utan mera om "var man är" i sitt känsloliv. Är du med mig?

Sedan har alla människor olika djup och släpper in olika långt, det finns liksom inte "ett sätt"
Likaså har en del en massa ord, och andra låter handlingar tala och framförallt så är inte orden ett mått på styrkan i känslan snarare tvärtom.

Vissa visar lätt vad de känner och andra har svårare. Och framförallt detta med förälskelse så är ofta den som är förälskad den sista som "vet" vad den känner, medan det för omgivningen är väldigt uppenbart om starka känslor föreligger. En viss fånighet, beundran, salighet i röst och ögon, kroppsspråket - om det vill vara tätt klistrat till, men framförallt speglingen, dvs att man tar efter varandras språk, gester, röstlägen, tonfall, ordval, känslor, en viss synkronisering.

Antingen känner du att det är där - eller inte

Och/men även om det är där så måste människor komma ifatt sig själva. Man kanske måste vila i känslan och känna att den är bra innan man accepterar den också. Om det är det som händer med honom eller inte, vet bara du. Vissa behöver tid,och framförallt så måste man bearbeta gammalt innan man går in i nytt, annars blir det bara en rebound.

Eller så gör man en Malko. Funkar för att skydda hjärtat, men har inte så mycket med kärlek att göra. Men inte heller den typen av tjejer han beskriver

No offense, but in my Not So Humble Opinion.

Varför? Måste man bli förälskad i dig om man är en heterosexuell man?