Intressant iaktakelse

Jag har iakttagit att muslimer är snabba att komma fram när det är aktuellt att prata om hur bra islam är och när de ska missionera. Både i IRL och här på forumet (helt plötsligt så såg vi en hel drös med muslimer i "Jag vill konvertera från Islam"-tråden) men när det gäller att bemöta välgrundad kritik eller ha dialog om problematiska delar av islam är man tyst och frånvarande. Typiskt sekt-beteende där man håller sig borta från "fitnah" för att inte skada tron. Man måste bara pumpas med bekräftelse för sin tro, men börjar man vidga sina vyer brukar man oftast ifrågasätta sin tro. Och det vill man ju inte.

Mod kan gärna radera tråden för jag vet att det inte är en renodlad diskussionstråd, men det är en intressant iakttagelse och muslimerna själva får gärna förklara varför de försvinner illa kvickt från diskussioner när man kritiskt diskuterar islam och inte bara har intresse för "mission".

Det är typiskt för människor av djup tro överlag. Både religiösa övertygelser eller politiska. Skygglapparna kommer på snabbt när kritik framförs. Ryggdunkandet bland rasisterna på I&I här på FB är likadant, eller bland de lika obotligt oresonliga antirasisterna Det är nog ett mänskligt beteende helt enkelt.

Var är muslimerna ?

Haha...detta gäller inte bara muslimer...kolla bara i Jv-tråden där finns ett par Jv som med näbbar och klor försvarar sin snedvridna lära med oärliga medel och ibland rena lögner, så det är nog inte bara islamister som döljer mindre trevliga sidor av sin tro!

JV och muslimer har mycket gemensamt, och deras avhoppare har ungefär lika mycket "gott" att säga om sina före detta religioner vilket säger ganska mycket om vilket totalitär och dogmatisk sluten grupp det egentligen är. Från observation har jag sett att om man ska vara helt trogen sin religion så kan du omöjligt integreras i ett modernt samhälle baserat på jämställdhet och fri- och rättigheter.

Nu kanske jag har en början på en idé till min avhandling?

Ska den handla om totalitära religioner och sekters förskönande av budskapet i förhållande till demokratiska fri och rättigheter?

Lycka till...en sådan avhandling kan behövas!

Det kanske skulle kunna vara det övergripande temat, eller möjligtvis en komparativ undersökning av islamister och JV-anhängare i hur man rationaliserar sin tro i relation till majoritetssamhället. Som sagt, jag har iakttagit stora likheter mellan övriga sekteristiska grupper som ex. JV och mormoner och med islamister och andra bokstavstroende muslimer. Sekt är ju sekt och bör tas på största allvar. Min tidigare tråd om när en religion blir en sekt är intressant ur det synvinkeln.

Hmm.-. Det är iofs inte alls sektbettende, sektbettende är avskärmande, inte utåt..

Dock, vilket företag gäller inte detta? Ta Lundsberg skolan till exempel. När skandalerna skedde var rektorn ute på ripajakt i par veckor.

Sen är det ju så, att religiösa, alla religiösa, är jävligt dåliga på att lägga fram riktiga argument för sin tros sanningshalt.

Mjo, jag kan nog inte särskilja på dessa två särskilt då jag har insyn i varför en sån här mentalitet frodas bland muslimer. Ska man vara rättrogen får man inte ta icke-muslimer som "bundsförvanter", det vill säga att ha nära relationer och känna lojalitet och kärlek till dem (koranvers). Man ska också välja sitt umgänge med omtanke, vilket inte är konstigt i sig, men att välja "gott umgänge" (enligt Muhammads uttalande) är livsviktigt eftersom den dålige vännen kommer påverka dig. Det är därför det generellt ses som mycket dåligt att umgås med icke-muslimer eftersom de kan påverka muslimen med deras "otro" och att hänge sig åt "synder".

Som rättrogen muslim ska du i huvudsak inte alls ha nära relationer eller vänskapsband med icke-muslimer, och du ska hålla dig borta från att ge dig in i debatter med dem om du inte känner att du "klarar av det" vilket betyder att så fort en muslim debatterar med dig och börjar känna av att personen har en poäng, kanske muslimen bör omvärdera min tro eller se på den med nya ögon så försvinner de illa kvickt eftersom jag i princip är en liten "satan" som sprider tvivel i muslimernas hjärtan.

Så muslimer, när de är "praktiserande", har väldigt få om inga alls icke-muslimska vänner som de umgås med. De tar gärna kontakt med icke-muslimer (av samma kön så klart, könsparatheid du vet) om de visar intresse för islam och visar både sin och islams "bästa sida" för att locka över ännu en "revertit". Men i övrigt håller de sig borta från icke-muslimer. Detta är att avskärma sig. De är bara intresserade av majoritetssamhället när det handlar om att befästa sina egna "religionsfriheter" och att missionera ut sitt budskap.

Tidigare presenterade forumets muslim-missionärer en hel del demagogi, och en .... jämförd med flertalet kristna ..... stor mängd omfokusering och slingra-retorik.

Men det verkar ha lugnat ner sig på sista tiden .... islam har väl för tillfället "inte råd med" att framstå som alltför intellektuellt ohederlig eller opålitlig.

Intressant, har också märkt att sådant går i vågor på olika forum och sociala medier och undrar om de kommer tillbaka? =) Kändes nästan som att "Muhammad pedofil"-tråden var lite av spiken i kistan för tillfället iallafall för diskussioner kring islam (om det inte handlar om rent missionärsarbete som med snubben som ville konvertera från islam till kristendom). Tråkigt.

Det oförsvarliga kan inte försvaras, kort och gott.

Jag är knappast "riktig muslim" såsom TS vill definiera ordet: Jag är förvisso övertygad monoteist, och även om det är mycket jag inte begriper så tror jag på Koranen som den är skriven - dock inte nödvändigtvis som vare sig dess kritiker eller fans anser att den ska förstås. Däremot förkastar jag hadithernas påstådda trovärdighet, och tror alltså inte att de utgör en pålitlig källa för vare sig andlig vägledning eller lagstiftning. Därmed är jag inte intresserad av eller kapabel att försvara vare sig shi'ism, sunnism eller någon annan sekteristisk dogm. Jag tror att det TS vill definiera som "riktig islam" är något helt annat än det profeterna predikade, oavsett hur populärt det är att bekänna sig åt det hållet.
Likt TS tror jag att sektmentaliteten är skadlig och oförenlig med allt ärligt sökande efter sanning (som jag alltså tror existerar). De som inte törs ifrågasätta sin tro kommer ofrånkomligen att tro på absurditeter. Jag tror inte att den rena tron (som jag också tror existerar) måste skyddas från ifrågasättande, den står nog stadigt på egna meriter. Jag accepterar Koranens svar på många frågor om dessa ting; att vi måste invänta domedagen, då det skall uppenbaras för envar vad som är sant respektive falskt. Tills dess måste vi således nöja oss med våra antaganden. Alla måste välja sin egen väg. (Det är fint att leva i ett land där vi formellt har den rätten även rent juridiskt, heja Sverige!)