Hur rationaliserar muslimska kvinnor?

En sak jag undrat är hur muslimska kvinnor rationaliserar och förklarar de många kvinnoförtryckande, och rent ut sagt kvinnoföraktande, elementen i koranen och haditherna. Jag menar, hur går tankeprocessen till när man helt sonika accepterar allt. Om jag får vara väldigt subjektiv och fräck i min frågeställning, varför fortsätta tro på en gud som uppenbarligen höjer upp det ena könet över det andra och där man som vinna är underlägsen under alla stadier i livet. Jag kan ta upp några exempel som visar på alla de, i mina ögon, tokigheter som muslimska kvinnor bara accepterar:


Hustruaga i koranen

Den totala lydnaden till make/far som en kvinna alltid måste praktisera

Regler som könssegregering där kvinnor alltid är den som förlorar allra mest på sådana konstellationer

Att inte få lämna huset utan sin makes tillåtelse

Att inte få arbeta eller studera utan sin makes tillåtelse eller att man inte får resa utan en manlig eskort


För mig personligen känns det helt overkligt att majoriteten av kvinnor inte bara stannar upp och tänker "vänta lite nu..." och bara slänger av sig slöjan och går vidare med sitt liv och lämnar vidskepligheterna en gång för alla...

Jag tror den enda som kan svara på denna fråga är en muslimsk kvinna. Men jag spekulerar i att man är så otroligt rädd, man är rädd för att dra vanära över sin familj genom att säga ifrån, att andra ska tycka illa om en för att man vågar ifrågasätta. Och att ha en bra status bland andra verkar vara otroligt viktigt, inte bara i muslimska samhällen ... Rädsla är ett bra vapen för att få folk att göra som man vill.

Jag hade ju hoppats på att åtminstone några muslimska kvinnor som tidigare varit aktiva på forumet skulle vilja dela med sig av sina tankar kring dessa frågor. Men efter "Muhammad pedofil"-tråden blev det så tyst så jag undrar om någon kommer svara. Jag undrar och har ett genuint intresse för hur muslimska kvinnor rationaliserar misogyn i islams texter. Jag är medveten om att "muslimska kvinnor" inte är en homogen grupp och hade hoppats på att så många som möjligt kunde inflika.

Jag undrar också hur muslimska män förhåller sig till den ojämlikhet och rent ut sagt kvinnoförakt som genomsyrar islam (inte för att alla andra religioner skulle vara särskilt kvinnovänliga). Reflekterar man över det, berör det en? Skiljer sig synen på det mellan män/kvinnor?

Alltså är man uppväxt och boende i ett muslimskt land (uteslutande MENA-länder då värderingarna i Balkan är mer lika kristna) kan vi anta att man inte vet något annat, det finns således inte mycket att rationalisera över då man inte har något att jämföra med. Om man är uppväxt med vissa värderingar (som t.ex. Sveriges) så anser man ju det vara norm, och istället för att kritisera den rådande samhällsnormen så undviker kvinnorna säkerligen att försätta sig i situationer (typ att säga emot mannen) där de kan råka ut för våld & våldtäkt.
Muslimska kvinnor som invandrar till Sverige är ju ofta frivilligt eller ofrivilligt ändå segregerade från samhället eftersom de sällan jobbar, lär sig språket eller utbildar sig och därför är beroende av mannen. Och även om de har invandrat så är de fortfarande uppväxta med vissa muslimska värderingar som kan vara svåra att ändra på, i synnerhet om man är säg över tonåren när man invandrar.

Personligen tror jag att förtryck är förtryck oavsett kontext och offret "tvingas" till att rationalisera på något sätt för att behålla förståndet (så länge offret inte ser sig ha en chans att undfly).

Hur förklarar man då de invandrade muslimernas barn, man har ju till viss del redan blivit influerad av andra tankar från skolan och vänner och då kan man ju inte säga att "man vet inget annat"?

Och de ungdomar och unga vuxna som ibland blir mycket mer religiösa än sina föräldrar (finns en sådan trend ute i förorterna de senaste 15 åren), eller de som väljer att konvertera? Har ju märkt att konvertiter många gånger blir ännu mer radikala och aktivt upprätthåller kvinnohatet.

Har hört de mest galna och vidriga idéerna rationaliseras med "det är för att gud säger så", men jag kan inte förstå hur man fortsätter tro på en gud som helt uppenbart delar in människor i en klar och tydligt hierarki trots att samme gud påstår sig "se till vad man har i hjärtat" och inte till det yttre. Hela islams samhällssyn är extremt hierarkiskt förtryckande där kvinnor finns längst ner på stegen, till och med under djur som enligt islam inte får behandlas illa (många muslimer mallar sig med de olika reglerna runt halalslakt som är där för att skydda djurets känslor) medan man å andra sidan gärna får slå kvinnor och isolera dem och där hon måste ha total lydnad till sin make/fader...

Kristna värderingar knappast är särskilt mycket mer kvinnovänliga. Om vi pratar om svenska värderingar så kan jag, som rest runt i Europa (särskilt södra Europa), intyga att i Sverige har kvinnor det väldigt bra jämfört med sina kontinentala systrar och det är inte på grund av kristendomen snarare på grund av avsaknaden på den. Humanism, demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnlig frigörelse har vi inte kristendomen att tacka för. På Balkan delar både kristna och muslimer (bortsett från de nyreligiösa muslimerna som återvänder till "grunden") i princip samma värderingar och normer, som inte heller alltid är lika de värderingar och normer kring kvinnor och kvinnors rättigheter vi här i Sverige är vana vid.

Förklaringen är snarare social-psykologisk. I dom-och-oss miljön skapas 'gäng' av olika slag som ger en tryggande identitets-känsla för såna som är identitets-svaga i sin karaktär.

Bogomil: en tanke som också slagit mig. I tråden där en ung tjej hade funderingar kring att konvertera till judendomen slog det mig också att det snarare var en tillhörighetskänsla eller identitet hon sökte än en gudstro i första hand. Därför tror jag också att många svenska kvinnor konverterar eftersom de söker efter spirituell tillfredsställelse i kombination med att man söker något att "tillhöra". Med klara och tydliga ramverk och regler hur man ska förhålla sig till sig själv och omvärlden. Där kan islams starka "vi och dom" mentalitet och ideologi, könsroller och regelverk tilltala en person vid första anblick.

Dock funderar jag om rationaliseringen kring kvinnoförtrycket ändras med tiden, och kanske är det därför så många konvertiter lämnar islam redan inom de första åren. Enligt brittiska studier jag tagit del av så är det över hälften av alla konvertiter som lämnar islam under de första två åren, och merparten som konverterade för att de "fann gud" lämnar islam enligt svenska studier gjorda av Madelein Sultan Sjöqvist till skillnad från de som giftes in i det och blev påverkade av en man.

Men känslan av att "tillhöra" något, i detta fall islam, utplånar i längden din självidentitet eftersom man ständigt befinner sig i ett kollektiv och där man definieras utifrån en stereotyp återbeskrivning av sitt kön. Ingen individualitet utan enbart den stora gruppen med sin tydliga hierarki. Hur orkar man, undrar jag!?

Eftersom vi i stort sett är överens, vill jag endast kommentera att det är en intresant statistik över vem som stannar i och vem som lämnar sin konvertering.


Vi får nu tills vidare noga oss med att konstatera att det finns en viss procent-andel människor som av natur har stora existentiella problem och som därför sökar ett snuttefilts-svar.

Ja, det har du nog rätt i. Överlag så har vi väl med ökad sekularisering gått mot en bättre kvinnosyn och humanism. Jag tror att vetenskapen har gett oss ett alternativ till religion och således bättre förhållanden. Jag tror och hoppas att med ökad spridning av kunskap och vetenskap så skall religionen bli överflödig.

Med barnen är det väl samma resonemang som kvinnorna, de är fortfarande segregerade och umgås i förorter nästan uteslutande med andra invandrare. man skapar då som Bogomil säger slutna grupperingar med stor trygghet.

min erfarenhet som uppvuxen i en mindre bruksort är att invandrare som tidigt kommit ut på arbetsmarknad, lärt sig språket eller börjat skolan och t.ex. idrottat i lokala föreningar ofta i äldre år blivit mer integrerade och har större svenskt umgänge.

Själv tror jag att det är en traditions grej. Tanke är alltså "Såhär har det alltid varit och kommer nog alltid vara".