"The Leftovers" HBO & Damon Lindelof (2014)

+ Justin Theroux (Kevin) bar denna serie på sina axlar från första till sista scen, fenomenal skådis som i denna serie presterade en av de bästa och mest gripande rolltolkningar jag någonsin sett. Bästa delarna var alltid när han iklädde sig rollen som polismästare (och international assassin ) - först i Mapletown och sedan i Jarden, fan vad han bar upp den jackan till fullo. Tyvärr drunknade han lite i ömklighet och ångest de delar av serien där han inte jobbade (oklart vad fan han och alla andra sysslade med rent professionellt i säsong 2), men hans tårar och darrande underläpp övergick ändå aldrig i något löjeväckande.

+ Ann Dowd (Patti) var även hon mästerlig, och tog kommando i varenda scen hon var med i. Fantastiskt att de band fast henne på Kevin i säsong 2 och 3, deras interaktioner och allt som hände i dödsriket var höjdpunkter utan fel över huvud taget - prickfri TV.

+ Christopher Eccleston (Matt) levererade några av mina absoluta favoritstycken, och även om hans egna avsnitt kunde bli lite tradiga iom hans nästintill komiskt gränslösa otur så lyfte karaktären ändå genom det emotionellt urstarka skådespelet (och kanske min egen svaghet inför präst-karaktärer). Jag ogillade hur de avslutade hans character-arc iom att han bara släppte idén om Kevins gudomlighet för att sitta och våpa sig utan reservationer med Nora när hon ville över till "andra sidan", men jag köper att de ville avsluta serien på ett lite annat sätt.

# Guilty Remnant var visserligen en hörnsten i serien (åtminstone i säsong 1 och 2) men om det inte vore för Patti så skulle det inte ha landat över huvud taget i min mening - hon bar hela konceptet, som tappade markant när det mest var Meg som röjde runt. Delarna med Meg och Laurie var mest dryga i min mening, men den mystik som byggdes upp kring vad fan de sysslade med (GR i största allmänhet dvs) var ändå essentiell för seriens första halva.

# Jill och Tom var båda två halvviktiga karaktärer genom hela serien, men ingen av dem lyfte riktigt och i säsong 3 var de bara irrelevanta - de saknade payoff, vilket ändå kanske är acceptabelt för sidokaraktärer. Jill från säsong 1 och säsong 2 var helt olika karaktärer, och jag önskar att de hade spelat vidare mer på säsong 1-versionen även om den var ganska tradig och oklar på sina ställen; hon behövde Aimee som en motpol för att funka, och utan henne blev det mest gnäll och skrik på mamma Laurie och pappa Kevin. Toms story med Holy Wayne och asiatiskan var en hyfsad b-story i säsong 1 - mycket tack vare Waynes (Paterson Joseph) starka skådespeleri - men det han sysslade med i säsong 2 var ganska ointressant rakt igenom.

# Kevins "gudomlighet" (och många speciella förmågor) växte fram som ett centralt tema i säsong 2 och 3, men fastän det såklart blev mycket av den varan (några av de bästa avsnitten) så nådde det ändå inte i mål. Konceptet bara körde i diket i de sista avsnitten, och Kevin Sr:s kommentar i seriens näst sista (och spirituellt absolut sista) avsnitt sammanfattar det bra: "Now what?".

- Carrie Coon (Nora) var både ett ljus och ett jävla mörker i denna serie. Älskade det mesta med henne fram till mitten av säsong 2 då det mer och mer stod klart att hennes karaktär inte skulle växa en jävla millimeter över 3 säsonger och 28 avsnitt. Jag höll ut hoppet för henne in i det sista, men hon sumpade slutet på serien för mig med sitt infernaliskt dryga jävla offerkomplex som ALDRIG ville lösa sig.

- Liv Tyler (Meg) var fan ett jävla lass som serien kände sig tvungen att dra med ända in i kaklet, varenda scen hon var med i gick som genom sirap och hankade sig fram utan tillstymmelse till emotionell styrka.

- Familjen Murphy (exklusive morfarn som bodde i trailern) var fan inte intressanta någonstans, de skrevs i min mening på ett slarvigt vis och lyfte aldrig riktigt som självständiga karaktärer. John kändes schizofren och obehaglig även om han såklart hade sina stunder, men efter hans totala personlighetsförändring i säsong 3 var han bara intetsägande. Erika var en stereotyp "svart matriark som älskar sina barn" som typ spelade precis den roll man kunde förvänta sig även om hon inte fick vara med så mycket, och hennes potentiellt starka emotionella scener sumpades av att de spelades mot Nora, John och Evie i deras absolut värsta versioner. Michael kändes lovande men försvann helt i säsong 3 (även om han fysiskt var på bild) och rent generellt känns det som att hans scener i säsong 2 klipptes bort i post-production.