Din definition på feminism/feminist?

Själv så kallar jag mig inte feminist. Men jag har samtidigt litet svårt för att kalla mig antifeminist, med tanke på att många feminister har så olika syn på jämställdhetsfrågan.

Vissa sorters feminister är jag helt emot, men samtidigt så kan jag ju inte ge mig på feminister som kollektiv..

Men, hur definerar du; feminism/feminist? Vad har alla feminister gemensamt? Vad krävs för att vara feminist?

Till eventuell antifeminist:
Vad har alla feminister gemensamt, som gör att dessa har så fel?

För mig handlar det om att man inser att kvinnorna pga. dittan och dattan har det i vissa lägen svårare i livet pga att de är just kvinnor. Sedan försöker man göra något åt det, eller iaf inte aktivt deltar i den processen.

Att säga att alla feminster tycker att alla män är djur är som att säga att alla kristna tycker abort är mord och att homosexuella borde stenas. Vissa tycker de, men de är extremer och knappast talföra för den breda massan.

Själv så ser jag bara ett "krav", det är att man vill/försöker höja kvinnans status där den är lägre än männen.

Feminism har, för mig ingenting med att underlätta för män någonstans och därmed bör den kanske ersättas med "neutralism" eller liknande..

För mig är den springande punkten om man tror på könsmaktsordningen eller ej. Tror man (för det är ju knappast bevisat) att kvinnor är systematiskt underordnade männen och vill göra något åt det så är man feminist.

Min uppfattning är att den viktigaste delen av en feministisk livssyn är insikten att vi alldeles i onödan pressas in i könsroller som vi skulle må bättre av att slippa.

Två personer har redan använt begreppen "insikt" för att beskriva feminismen. I själva verket handlar det om en åsikt, inte en insikt. Feministerna använder dock gärna insiktsbegreppet - som ju dels har lite av en religiös touch (passande, eftersom teorin om könsmaktsordningen inte kan bevisas, utan handlar om just vad man tror) och dels en dogmatisk prägel ("Alla som inte tycker som jag har inte kommit till insikt - det är bara vi feminister som gjort det".) Om feministerna skulle ändra beskrivningen av feminism till "åsikten att..." så erkänner man att det finns andra legitima åsikter, och det vill man ju inte - totalitära som man är.

Personligen ser jag bara rött av ordet feminist. De extrema vansinneskärringarna har bara SÅ förändrat ursprungets goda innebörd till något mycket negativt.

Jämför återigen med svastikan. En gång i tiden hade den en positiv betydelse - tills ni-vet-vilka tog över den. Om jag ser en svastika idag - vilka tänker jag på? Inte hinduer i alla fall.
Det är lika med ordet feminist.
Och vad jag förstått så är jag långt ifrån ensam om att få riktigt obehagliga associationer av det - och det lär ju inte hjälpa nån kvinna...

Jag ser feminister som någon som tycker att dagens män kollektivt ska ta ansvar för allt ont män har gjort sedan tidenas begynnelse. Och de tycker att det är rätt att män diskrimineras för att kvinnor ska synas.

Det här är subjektivt, därför behöver inte klaga.

Jag definierar feminism som att alla skall ha lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, samt att det finns strukturer i dagens samhälle som missgynnar kvinnor pga de är kvinnir, något som feministen vill ändra på. I grunden vill feministen vill förändra dagens samhälle så att könen är jämlika, det handlar alltså inte om att man måste tycka om allt som kvinnor säger eller gör, eller att män per definition är onda och kvinnor är goda för att ta ett aktuellt exempel. Tvärtom kan kvinnor bete sig på ett sätt som är antifeministiskt om de agerar på ett sätt som stärker skillnaderna mellan könen, t ex spelar på sex för att få fördelar.

Feminism är så lätt och svårt att förklara på samma gång. Särskilt om en skall försöka uttrycka sig någorlunda begränsat, vilket jag har svårigheter med.

Men så här då; min feministiska livsåskådning/världssyn/kamp/åsikt/insikt - välj vad ni vill - innebär att jag anser att människor placeras in i fack som kan vara både frigörande och begränsande. Det finns ingenting direkt felt eller fult i vare sig kvinnligheten eller manligheten (bortsett från dess tristare uttryck, men jag vill röra mig på en mer grundläggande nivå än så), men det farliga ligger i att så mycket är utstakat för en individ redan från födseln. Med tanke på de starka normer och åsikter som jag tror att vi alla har, även om många hävdar att så inte är fallet, kring hur män resp kvinnor "egentligen är" eller "naturligt sett blir" eller "generellt tycker" eller vad det nu är så skapas förutsättningar för var individ mycket beroende på vilket kön personen har.

Vi kan utan att gräla alltför mycket konstatera att denna könsuppdelning har gagnat de som föds med penis i stort (även om vi naturligtvis inte skall bortse ifrån underordnade manligheter; homosexuella, ickevita, fattiga, "ej driftiga", kort sagt män som inte passar in i den hegemoniska manligheten - lästips Robert Connell "masculinities" - den står sig fortfarande) åtminstone om vi betänker rättigheter, fördelning av ekonomisk, politisk och kulturell makt. Därmed inte sagt att detta skapar en "lyckligare" människa, men de av oss som innehar synen att mänskliga rättigheter är något som skall omfatta alla samt att alla skall ha frihet att utvecklas i den riktning de önskar - ja för oss blir detta en oerhört sned fördelning. Inte minst för att de som äger makt ogärna släpper den ifrån sig.

Nåväl. Könsuppdelningen leder i många fall till radikalt olika förutsättningar i livet. Det leder också till könsspecifika negativa beteenden, såsom mäns utåtagerande aggressivitet och kvinnors inåtagerande sådan (generellt).

Feminism är alltså för mig att främst arbeta för att "krossa könsuppdelningen" eller för att använda mig av något mer positivt ringande "frigöra individerna". Jag strävar inte efter ett könslöst samhälle; jag strävar efter ett könsrikt. (Vilket ju självklart upplöser könen, men det är en annan femma haha.)

Feminism är också att, då jag använder mig av resonemang likt den jag kortfattat angav ovan, se vilka skillnader i makt och möjligheter könsuppdelningen medför samt arbeta för att i ett akut plan försöka åstadkomma en mer rättvis fördelning.

Med tanke på min syn på könen och hur jag önskar att de upplöses är jag alltså inget stort fan av jämställdhet. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag hur kontraproduktivt tanken med jämställdhet är. Nästan ingenting är så könsnormativt som just jämställdhetstanken. Det innebär att fortsätta jämföra könen och utgå ifrån att var och en av grupperna är homogena, och sedan försöka ställa dessa grupper mot varandra. Jag ser ingen homogenitet kvinnor emellan, ej heller män emellan. Möjligen då undantaget de könsspecifika beteenden som genussystemet medför, men de är fortfarande inga idiotsäkra utlåtanden. Det vill säga, träffar jag en man och en kvinna på gatan så kan jag gissa hej vilt om deras personligheter. Möjligen kan jag ha tur och träffa rätt beroende på vad män och kvinnor generellt tycks intressera sig för och hur de generellt tänker; men risken är likväl stor att jag står inför en pappaledig dagisfröken med förkärlek för att kolla på ricki lake, och som på fritiden tycker om att hugga ved och träna boxning. Människor är komplexa.

Människor är mer än kön. Könsuppdelningen döljer mer än den visar och söndrar mer än den ger.

Så jag är en feminist som är emot jämställdhet, för jämlikhet, som anser att könen är sociala konstruktioner, och som ändå ser fördelarna med att använda sig av kollektivistiskt strukturtänk. Haha, även jag är komplex.

Suck, långt blev det iallafall. Nåja, håll till godo.

Tron på patriarkatet har väl åtminstonde en majoritet av feministerna gemensamt, samt förnekelsen av skillnader mellan könen.

Feminism är för mig en gren av ekvalismen som enbart är för kvinnor och för kvinnors rättigheter.
Den feminism som många på flashback pratar om (kollektiv skuld och könsmaktsordning) är enligt mig radikalfeminism.