Jag lever på botten, alla råd tages tacksamt emot!

Det fetade: Det låter ju skitbra! Man kanske kan försöka ordna det på något vis ändå. När jag läste ett ämne på komvux så var det ett rent helvete med det vi skulle skriva då ryggen, axlarna etc. höll på att braka i hop framför datorn. Då tänkte jag: Om detta är de fysiska konsekvenserna av ett ämne på komvux - hur fan ska det då vara med ett helt program på universitetet?

Angående ansiktet: Schysst av dig att vilja hjälpa. Känns bra att veta att det överhuvudtaget finns människor som vill väl.

Det är aldrig någon som tror mig när jag berättar att folk tittar på mig. Dom kollar dock verkligen. Är jag lite full eller har tagit lite tjack så tittar dom dock ej. Är jag svårt deprimerad så är det hela klungor av folk som bara stannar upp och står o tittar som om jag vore en utomjording.

Det är som att leva i en mardröm.

Edit: Bra exempel med länken. Det hjälper att läsa om folk som har det jävligare. Såna grejer kan man glömma bort, men det är en bra metod.

Om du har förtidspension och inte kan hitta jobb direkt så kan du alltid kolla efter nån slags volontärarbete. Då kommer du ju ut bland folk, du får nåt vettigt att göra men ingen som kan kräva att du ska klara allt. Dessutom gör det ju dig mer attraktiv på arbetsmarknaden.

Att ha något vettigt att göra är helt nödvändigt för att man ska må bra. Kämpa kring den biten så borde det kunna bli betydligt bättre.

Lycka till!

Har du kontaktat en kurator?
Tillsammans med kuratorn kan ni bena upp dina problem och vilka vägar du kan välja.

Agorafobi går endast att lindra med träning.
Helst med hjälp från psykologer så det är lite underligt att dom skickar iväg dig.

har du sökt något jobb då?

Försök leva hälsosamt . Börja träna och undvik alkohol ,det bara förvärrar om
du är deprimerad . Har själv lidit av depression så jag vet hur jobbigt det är .

Det är många som har uppfattningen att universitetsstudier är värst, eftersom de är högre än gymnasiestudier/Komvux. Men min erfarenhet är att det är tvärtom. Du är betydligt friare (men med detta kommer också större krav på eget ansvar), du har mycket egentid och få lektioner är direkt obligatoriska (även om det kan rekommenderas att gå på de flesta). Ett tips kan vara att kolla upp schema för den utbildning du är intresserad av, så får du en uppfattning om hur dagarna ser ut. Vet du inte hur du går till väga för att hitta schemat, så kontakta universitetets studievägledning så kan de säkert hjälpa dig. Att vara mentalt förberedd är ett sätt att minska ångesten.

Vad gäller utseende så är det enda jag kommer att tänka på att om folk verkligen stirrar, så säger det mer om dem än vad det säger om dig. Dock tror jag att din självbild kommer att ändras om du kommer ur ditt utanförskap.

Byt vårdcentral och prova att få samtalshjälp igen, den jävla plattskallen som sa nej till dig borde stängas av; har man samlat mod till att ringa och be om hjälp så är det exakt det man ska få.
Alla är olika och man kan behöva olika hjälp men just i fall av social isolering och att komma ur det så kan KBT vara till stor hjälp.

Fortsätt att posta/läsa här också för du kommer se att vi är ganska många som varit riktigt ensamma, isolerade och jävligt vilse men som kommit på fötter med tiden.

Lycka till!

Ja, jag får vara beredd att ta allt. Även fast jag har skitdåliga erfarenheter av volontärarbete så får jag väl köra igen. Det brukar alltid bli: Okej, vi har inget att göra just nu men det är fika om några timmar så du får väl läsa någon tidning fram tills dess. När fikat väl kommer så är det spänd stämning och jag vågar inte titta dom i ögonen eftersom jag känner mig så tung.

Men jag är bered att göra det igen! Jag ska försöka vara så positivt inställd jag bara kan! Jag har inget att förlora.

Tack för din post.

Det låter bra! Jag ska ringa och be om en sådan på måndag! Grejen är bara att jag har varit i kontakt med VC och öppenvårdspsyk de senaste 8 månaderna och de säger bara att dom inte har möjlighet att träffa mig.

Men jag ska ringa ändå. Jag har aldrig bett om just en kurator tidigare utan bara sagt "Vilken hjälp som helst, jag tar vad som helst" när dom frågat vad det är jag är ute efter. När dom har bett mig specificera vem jag vill träffa så har jag bara sagt "Psykolog, psykiatriker, sjuksköterska eller vem som helst som ni har". Dom har då sagt "Mmm, det är ju något vi får diskutera internt här". Sen har det bara dragit ut på tiden, det har gått 8 månader sen jag ringde dom första gången och jag har nog ringt över 30 samtal i detta ärende.

stå på dig. Det första du ska göra är att byta vårdcentral. det har dulaglig rätt att börja med att boka läkartid. berätta för läkaren att du har svårt att beskriva hur du mår och att du inte blivit tagen på alvar. lämna över en noga genomtänkt skriftlig text om orden tryter. om få KBT, tid samt diskutera ev läkemedel. Betablockare är denextremt mild medicin och funkar bra mot min SF. andra behöver ssri. KBT är mot bra.

kram


edit, surfplatta fucka tupp text hoppas du hängde med

Jag har bett om psykolog, det gjorde jag första gången för flera år sedan men det slutade i att dom sa att jag inte hade den typen av problematik som skulle lämpa sig för psykologbehandling.

Jag har varit i kontakt med VC:s psykolog nu i våras och han sa att jag hade för tung problematik för att bli behandlad på VC, han hänvisade mig till öppenpsyk. Jag berättade då att dom inte ville ta emot mig där alls och då sa han att han skulle ringa och snacka med dom och så ringde han tillbaka till mig efter att han snackat med dom och sa att han hade fixat det, dom skulle ringa mig från öppenpsyk och bestämma en tid när jag kunde komma.

Öppenpsyk ringde dock aldrig, så jag ringde till dom och då sa dom att "vi funderar på det". Då ringde jag tillbaka till psykologen på VC och sa att dom bara funderar på att ta emot mig. Han blev då förbluffad eftersom dom hade sagt till honom att dom "självklart skulle ordna detta".

Ja, och så har det fortsatt...jag orkar inte skriva ner alla turer fram och tillbaka men det går i princip ut på att öppenvårdspsyk aldrig tog emot mig trots allt. Under Augusti har jag varit så deprimerad att jag varit handlingsförlamad men sen jag insåg att det bara är självmord som återstår så har jag fått massor med energi. Jag har ju som sagt inget att förlora.