Kön: Man
Ålder: 26
Längd/Vikt: 185/80
Tidigare testat: Alkohol, Gräs, Hasch,
Amfetamin, MDMA, LSD
Jag var nere i Amsterdam för ett arbeta en period så inför min födelsedag bestämde jag och min flickvän oss för att fira med tryfflar. Jag har tidigare provat lite syra och tyckt om känslan, så tryffel kändes som ett bra, lagligt och lätttillgängligt alternativ. Tog en promenad förbi en butik i Red Light som jag hade lite koll på, visste att de hade den sort som Vice reporter provat i ett utav sina klipp, där besökte de odlarna och allt kändes schyst och bra. Vi köpte varsin ask av den svagare sorten "Mexicana" och den minsta dosen på 10 gram, mannen bakom kassan var hjälpsam och föreslog att vi skulle ta hälften, vänta en timme för att känna efter och sedan ta resten. Vänner vi pratade med föreslog dock att vi skulle ta hela med en gång om vi över huvud taget ville trippa något.
Hängde runt ett tag på stan, gick hem och bytte om, på hotellrummet öppnade jag den lilla asken för att lukta på de små nötliknande växterna. De doftade jästa plommon och varierade i storlek, jag delade de största med en kniv och lade tillbaka dem i asken, gick ut och köpte varsin dricka och satte oss i Vondelpark vid en fin liten sjö. Jag brukar alltid noja en del inför tripper men stället kände slugnt, runt om oss satt folk och grillade i sensommarsolen och vår vän Olle kom förbi för att hålla oss sällskap. Hela situationen var lite spänd, jag var lite nervös, min flickvän verkade trött och det började kännas som Olle krävde något av oss, att vi skulle leverera något. Vi började efter ett tag tugga i oss tryfflarna, jag försökte tugga dem så länge som möjligt med dricka i munnen, liksom stänga av smaklökarna och bara svälja, de lämnade dock en unken smak i munnen. Någon sa att smaken var nötig och ganska god men när man suttit där och tuggat i fem minuter började man tröttna rejält. Hur som helst tog jag hela asken på 10 gram, även min flickvän som vi kan kalla Ida. Olle tände en spliff och blev snart ganska avdomnad, jag och Ida satt som för att vänta in trippen, tiden gick men ingenting hände. Då och då gick vi en bit bort för att kissa i en liten skogsdunge, när jag kom tillbaka en utav gångerna, det hade kanske gått en timme, kände jag en svag känsla av något i magen.
Efter kanske ytterligare en halvtimma började vi klaga på tryfflarna, det kändes inte mer än ett glas vin, vilken besvikelse! Olle tog cykeln för att köpa mer gräs och vi blev sittande kvar, det var både skönt och jobbigt att han drog iväg. Skönt för att vi nu kunde fokusera och slappna av mer på känslorna men också jobbigt för att det inte kändes som att vi hade något att prata om, kanske hade tryfflarna ändå gjort oss lite asociala, lite mer inåtvända? Efter bara ett tag hände något långsamt i kroppen och i sinnet, som om luften, livet runt om blev mjukare och lite mer behagligt. Hundra meter bort spelade ett afrikanskt gäng trummor, gräset i strandkanten vajade och ett stort pilträd på andra sidan sjön släpade sina löv i vattenytan. Jag fick känslan av att befinna mig på en savann och sade till skrattandes till Ida som höll med, i samma stund promenerade en äldre man förbi klädd i mantel och vi fnittrade åt det, "haha, han vandrar över savannen". Jag började även se Idas hud mycket tydligare, alla porer, rynkor, hur sminket låg som ett puder över, ja blicken blev nästan som genom ett förstoringsglas. Jag hade hoppats få maximerade kärlekskänslor och istället satt jag nu och såg hur grotesk man egentligen är
. Jag fick även syn på Idas öra, drog hennes hår bakom det och stirrade länge rakt in i det för att sedan börja gapskratta. Jag upplevde det som helt bisarrt, ett öra, ett öra.
Olle kom tillbaka och verkade besviken över att vi inte trippade mer än vad vi gjorde, "prova att fokusera blicken på något, se vad som händer!" jag gjorde som han sa och tittade på ett av alla små löv som flöt runt på det glasklara vattnet i sjön. Efter bara någon sekund började alla löv runt omkring lysas upp i klara färger som om man tände upp små glödlampor en efter en, det var vackert och jag blev sugen på att se mer. Provade att stänga ögonen och jag såg då ett kaleidoskopsliknande mönster framträda. Öppnade ögonen och stänge dem igen, denna gång såg det annorlunda ut. En syn som om jag låg under vatten och tittade upp mot ytan, bara att det fanns två ytor på varandra, en i lila och en i orange som spelade i en vacker symbios ovanpå varandra. jag tittade även på ett flygplan högt uppe på himlen och även då framträdde ett kaleidoskopmönster som strålade svagt emot flygplanet som en punkt. Ida började prata om att hon såg vattenytan på sjön i en annan slags dimension, som om den rest sig upp och fått en liten lutning. En sjöfågel simmade förbi och verkade digga till den afrikanska musiken som fortfarande hördes i fjärran, en siren ifrån ett utryckande fordon flöt in i rytmen och blev till en vacker kör. Jag hade ingen koll på tiden, det var inte någonting som jag brydde mig om men nu befann jag mig i en svag och behaglig tripp där jag själv kontrollerade mitt sinne, vad jag ville se, hur jag ville känna. När jag lade handen bakom mig för att sätta mig mer bekvämt kände jag en varm punkt under jorden, Ida kände den också, jag vet fortfarande inte om det var något vi bara trippade fram eller om det låg något varmt där under. Alla människor runt om, som satt på sina filtar och grillade och drack framträdde nu annorlunda också. Jag upplevde det som om de var med mig på ett plan, deras skratt tillhörde mig, var en del av min tripp, som om de förstod vart jag var. Holländkan lät om möjligt ännu mer obegriplig och jag fnittrade över det. Vi kollade på klockan, vi hade suttit där nu, helt knäpptysta, inne i oss själva i två timmar och skrattade åt det.
Därför var det härligt att resa sig upp, vi gick bort till dungen för att kissa igen, luften var mjuk och varm, alla rörelser härliga och inne i skogen såg jag nu rummen tydligare. Hur träden och naturen skapade naturliga rum och jag dansade runt där, det var bara härligt att röra mig och finnas till. Jag och Ida höll om varandra, fortfarande så inne i oss själva men tillsammans. Vi frågade Olle om vi inte kunde gå vidare, kanske skulle vi ta oss in till stan och dricka en öl eller så. Jag tog en näve vass ifrån sjön som jag bar med mig, de kändes sköna i handen där vi promenerade ut ur parken. Trippen var ojämn, gick som i vågor, nu började den mattas av för mig en stund medan Idas blev mer intensiv, hon pratade om att hon kände sig så lätt, som en skugga, ville ta av sig sina kläder och gå naken. Min tripp återkom, gravitationen fungerade inte längre på samma sätt, jag försökte falla mot träd och lyktstolpar men de tog emot mig mjukt och vänligt. Där parken tog slut och staden började stannade vi till, vi upplevde det båda som att parken var ute och staden inne, att vi nu skulle kliva IN i staden, som om den vore ett nöjesfält. Det var också så det såg ut nu, med stora neonskyltar, mark utav plast, ja allting såg anlagt ut. Olle gick före med sin cykel, ganska bäng men hungrig och sugen på öl medan vi mest flamsade runt bakom honom, lyckliga och höga, nu upplevde jag trippen mer och mer intensivt som efter en flaska sprit; mer oklar, mer bisarr, grumligare.
I säkert en timme letade vi efter puben som vi i nyktert tillstånd hade hittat efter bara några minuter, helt plötligt var vi dessutom tillbaks på samma plats där vi börjat och vi skrattade högt. För mig och Ida spelade det ingen roll, Olle började dock bli lite trött tror jag. Så efter ett tag valde jag ett ställe på måfå, jag trodde först att det var en fin restaurang vilket jag var ute efter men jag blev lurad av att det var ett starkt upplyst bort bara. Mitt omdömde fungerade inte längre, jag kunde på riktigt inte förstå om det var en bra och fin restaurang eller om det var en sunkigt hak.
Vi satte oss i alla fall ner, flyttade bort till ett bord bredvid kanalkanten men jag störde mig på att vi satt under ett parasoll trots att solen gått ner sedan länge. Negativa känslor började dyka upp, kände mig som en looser, 26 år och hög på en sylta i Amsterdam. Rimmade inte med min självbild, och Ida och Olle verkade nyktra till medan jag fortfarande trippade. När servitören skulle ta våran beställning bröt jag bara ihop av skratt och skrek att jag inte förstod någonting, allt var så bisarrt och märkligt, Ida fick beställa mat åt mig och när den kom ut förstod jag heller inte om den var bra eller god. Det var därför skönt när Rikard kom förbi, en annan vän som var helt nykter. Jag frågade honom om stället och om maten, han intygade att det var skit och det kändes lite bättre haha, som att jag fick ordning i mitt huvud. Under hela middagen irriterade jag mig på servitören som betedde sig som en liten undergiven tiggande hund. Han ville sälja allt han hade, jag försökte prata med honom men började bara skratta eller helt enkelt ge upp. Jag bad då om ursäkt och sa att jag ätit "Truffles" "Oh you want truffles, I can get it for you" svarar han och springer mot köket. Jag blev allt mer irriterad på honom haha och tillslut cyklade Olle hem och jag, Ida och Rikard gick till puben vi tänkt gå till från början. Jag kände mig nu helt klar och nykter i huvudet men orden kom inte fram som de var tänkta och för små märkliga saker kunde jag brista ut i ett skratt omöjligt att stoppa. Efter en öl lugnade det ner sig, allt släppte helt och det var skönt, inte för att det någon gång under dagen varit jobbigt men min nykterhet kändes svalkande och skön där vi gick hem, klockan hade inte hunnit bli två ännu och vi somnade utan problem.
Ålder: 26
Längd/Vikt: 185/80
Tidigare testat: Alkohol, Gräs, Hasch,
Amfetamin, MDMA, LSD
Jag var nere i Amsterdam för ett arbeta en period så inför min födelsedag bestämde jag och min flickvän oss för att fira med tryfflar. Jag har tidigare provat lite syra och tyckt om känslan, så tryffel kändes som ett bra, lagligt och lätttillgängligt alternativ. Tog en promenad förbi en butik i Red Light som jag hade lite koll på, visste att de hade den sort som Vice reporter provat i ett utav sina klipp, där besökte de odlarna och allt kändes schyst och bra. Vi köpte varsin ask av den svagare sorten "Mexicana" och den minsta dosen på 10 gram, mannen bakom kassan var hjälpsam och föreslog att vi skulle ta hälften, vänta en timme för att känna efter och sedan ta resten. Vänner vi pratade med föreslog dock att vi skulle ta hela med en gång om vi över huvud taget ville trippa något.
Hängde runt ett tag på stan, gick hem och bytte om, på hotellrummet öppnade jag den lilla asken för att lukta på de små nötliknande växterna. De doftade jästa plommon och varierade i storlek, jag delade de största med en kniv och lade tillbaka dem i asken, gick ut och köpte varsin dricka och satte oss i Vondelpark vid en fin liten sjö. Jag brukar alltid noja en del inför tripper men stället kände slugnt, runt om oss satt folk och grillade i sensommarsolen och vår vän Olle kom förbi för att hålla oss sällskap. Hela situationen var lite spänd, jag var lite nervös, min flickvän verkade trött och det började kännas som Olle krävde något av oss, att vi skulle leverera något. Vi började efter ett tag tugga i oss tryfflarna, jag försökte tugga dem så länge som möjligt med dricka i munnen, liksom stänga av smaklökarna och bara svälja, de lämnade dock en unken smak i munnen. Någon sa att smaken var nötig och ganska god men när man suttit där och tuggat i fem minuter började man tröttna rejält. Hur som helst tog jag hela asken på 10 gram, även min flickvän som vi kan kalla Ida. Olle tände en spliff och blev snart ganska avdomnad, jag och Ida satt som för att vänta in trippen, tiden gick men ingenting hände. Då och då gick vi en bit bort för att kissa i en liten skogsdunge, när jag kom tillbaka en utav gångerna, det hade kanske gått en timme, kände jag en svag känsla av något i magen.
Efter kanske ytterligare en halvtimma började vi klaga på tryfflarna, det kändes inte mer än ett glas vin, vilken besvikelse! Olle tog cykeln för att köpa mer gräs och vi blev sittande kvar, det var både skönt och jobbigt att han drog iväg. Skönt för att vi nu kunde fokusera och slappna av mer på känslorna men också jobbigt för att det inte kändes som att vi hade något att prata om, kanske hade tryfflarna ändå gjort oss lite asociala, lite mer inåtvända? Efter bara ett tag hände något långsamt i kroppen och i sinnet, som om luften, livet runt om blev mjukare och lite mer behagligt. Hundra meter bort spelade ett afrikanskt gäng trummor, gräset i strandkanten vajade och ett stort pilträd på andra sidan sjön släpade sina löv i vattenytan. Jag fick känslan av att befinna mig på en savann och sade till skrattandes till Ida som höll med, i samma stund promenerade en äldre man förbi klädd i mantel och vi fnittrade åt det, "haha, han vandrar över savannen". Jag började även se Idas hud mycket tydligare, alla porer, rynkor, hur sminket låg som ett puder över, ja blicken blev nästan som genom ett förstoringsglas. Jag hade hoppats få maximerade kärlekskänslor och istället satt jag nu och såg hur grotesk man egentligen är
. Jag fick även syn på Idas öra, drog hennes hår bakom det och stirrade länge rakt in i det för att sedan börja gapskratta. Jag upplevde det som helt bisarrt, ett öra, ett öra. Olle kom tillbaka och verkade besviken över att vi inte trippade mer än vad vi gjorde, "prova att fokusera blicken på något, se vad som händer!" jag gjorde som han sa och tittade på ett av alla små löv som flöt runt på det glasklara vattnet i sjön. Efter bara någon sekund började alla löv runt omkring lysas upp i klara färger som om man tände upp små glödlampor en efter en, det var vackert och jag blev sugen på att se mer. Provade att stänga ögonen och jag såg då ett kaleidoskopsliknande mönster framträda. Öppnade ögonen och stänge dem igen, denna gång såg det annorlunda ut. En syn som om jag låg under vatten och tittade upp mot ytan, bara att det fanns två ytor på varandra, en i lila och en i orange som spelade i en vacker symbios ovanpå varandra. jag tittade även på ett flygplan högt uppe på himlen och även då framträdde ett kaleidoskopmönster som strålade svagt emot flygplanet som en punkt. Ida började prata om att hon såg vattenytan på sjön i en annan slags dimension, som om den rest sig upp och fått en liten lutning. En sjöfågel simmade förbi och verkade digga till den afrikanska musiken som fortfarande hördes i fjärran, en siren ifrån ett utryckande fordon flöt in i rytmen och blev till en vacker kör. Jag hade ingen koll på tiden, det var inte någonting som jag brydde mig om men nu befann jag mig i en svag och behaglig tripp där jag själv kontrollerade mitt sinne, vad jag ville se, hur jag ville känna. När jag lade handen bakom mig för att sätta mig mer bekvämt kände jag en varm punkt under jorden, Ida kände den också, jag vet fortfarande inte om det var något vi bara trippade fram eller om det låg något varmt där under. Alla människor runt om, som satt på sina filtar och grillade och drack framträdde nu annorlunda också. Jag upplevde det som om de var med mig på ett plan, deras skratt tillhörde mig, var en del av min tripp, som om de förstod vart jag var. Holländkan lät om möjligt ännu mer obegriplig och jag fnittrade över det. Vi kollade på klockan, vi hade suttit där nu, helt knäpptysta, inne i oss själva i två timmar och skrattade åt det.
Därför var det härligt att resa sig upp, vi gick bort till dungen för att kissa igen, luften var mjuk och varm, alla rörelser härliga och inne i skogen såg jag nu rummen tydligare. Hur träden och naturen skapade naturliga rum och jag dansade runt där, det var bara härligt att röra mig och finnas till. Jag och Ida höll om varandra, fortfarande så inne i oss själva men tillsammans. Vi frågade Olle om vi inte kunde gå vidare, kanske skulle vi ta oss in till stan och dricka en öl eller så. Jag tog en näve vass ifrån sjön som jag bar med mig, de kändes sköna i handen där vi promenerade ut ur parken. Trippen var ojämn, gick som i vågor, nu började den mattas av för mig en stund medan Idas blev mer intensiv, hon pratade om att hon kände sig så lätt, som en skugga, ville ta av sig sina kläder och gå naken. Min tripp återkom, gravitationen fungerade inte längre på samma sätt, jag försökte falla mot träd och lyktstolpar men de tog emot mig mjukt och vänligt. Där parken tog slut och staden började stannade vi till, vi upplevde det båda som att parken var ute och staden inne, att vi nu skulle kliva IN i staden, som om den vore ett nöjesfält. Det var också så det såg ut nu, med stora neonskyltar, mark utav plast, ja allting såg anlagt ut. Olle gick före med sin cykel, ganska bäng men hungrig och sugen på öl medan vi mest flamsade runt bakom honom, lyckliga och höga, nu upplevde jag trippen mer och mer intensivt som efter en flaska sprit; mer oklar, mer bisarr, grumligare.
I säkert en timme letade vi efter puben som vi i nyktert tillstånd hade hittat efter bara några minuter, helt plötligt var vi dessutom tillbaks på samma plats där vi börjat och vi skrattade högt. För mig och Ida spelade det ingen roll, Olle började dock bli lite trött tror jag. Så efter ett tag valde jag ett ställe på måfå, jag trodde först att det var en fin restaurang vilket jag var ute efter men jag blev lurad av att det var ett starkt upplyst bort bara. Mitt omdömde fungerade inte längre, jag kunde på riktigt inte förstå om det var en bra och fin restaurang eller om det var en sunkigt hak.
Vi satte oss i alla fall ner, flyttade bort till ett bord bredvid kanalkanten men jag störde mig på att vi satt under ett parasoll trots att solen gått ner sedan länge. Negativa känslor började dyka upp, kände mig som en looser, 26 år och hög på en sylta i Amsterdam. Rimmade inte med min självbild, och Ida och Olle verkade nyktra till medan jag fortfarande trippade. När servitören skulle ta våran beställning bröt jag bara ihop av skratt och skrek att jag inte förstod någonting, allt var så bisarrt och märkligt, Ida fick beställa mat åt mig och när den kom ut förstod jag heller inte om den var bra eller god. Det var därför skönt när Rikard kom förbi, en annan vän som var helt nykter. Jag frågade honom om stället och om maten, han intygade att det var skit och det kändes lite bättre haha, som att jag fick ordning i mitt huvud. Under hela middagen irriterade jag mig på servitören som betedde sig som en liten undergiven tiggande hund. Han ville sälja allt han hade, jag försökte prata med honom men började bara skratta eller helt enkelt ge upp. Jag bad då om ursäkt och sa att jag ätit "Truffles" "Oh you want truffles, I can get it for you" svarar han och springer mot köket. Jag blev allt mer irriterad på honom haha och tillslut cyklade Olle hem och jag, Ida och Rikard gick till puben vi tänkt gå till från början. Jag kände mig nu helt klar och nykter i huvudet men orden kom inte fram som de var tänkta och för små märkliga saker kunde jag brista ut i ett skratt omöjligt att stoppa. Efter en öl lugnade det ner sig, allt släppte helt och det var skönt, inte för att det någon gång under dagen varit jobbigt men min nykterhet kändes svalkande och skön där vi gick hem, klockan hade inte hunnit bli två ännu och vi somnade utan problem.
