Kritik mot ateism?

En individ är knappast medvetslös för att den inte föreställer sig gud, av allt som ryms under en livstid.

Det räcker gott länge och väl redan med den "mystiska" rymd omkring som existensen bjuder på, snarare så att det är den som behöver skapa sig föreställning omkring en fantsidé, som idf gör sig begränsad i och med att den troende ju faktiskt definierar och drar kontur omkring varenda lilla tanke runt sin gudaföreställning, så nej där åkte du på pumpen igen, du är inte alldeles för bra på att projicera, fast viljan är så stark, lol.

Samma ting som "avgudadyrkad".
Samma ting som "avgudadyrkad".
Inte oförmögen att föreställa sig Gud, oförmögen att skapa något ö.h.t.

Noll föreställningar om något alls... det måste vara "utan Gud" eller medvetslös.

Gud saknar alla former av antropo-morfistiska drag – det är ju i princip livet i all form av natur. Skaparkraften mot dess motsats (motsatsen är A.I.D.S., Cancer, lepra och spetälska i människan).

Den där gudamänniskan eller människosonen (två olika varelser) – är ju dock något annat.

Jag förbinder inte medvetande och existens som därmed guds existens. Du gör det och därmed lever du med en helt annan begreppsfattning.

I den värld jag lever i, behövs inte sådana mentala tillskott, men visst vet jag att många drivs av självutplånande dödsångest om de inte fick sätta kontur på sina gudsfantasier, dock är det absolut inte någonting som behövs. Dvs leka med ord som du gör, men det är en språklek du företar dig, som jag personligen inte ser något sammanhang i.

Medvetslös är man när naturvalarna diminuerar inte nödvändigtvis försvinner.. där egot/motorn suddas ut och du inte längre kan varken kommendera be tänke vilja eller önska gud längre, där blir om något, isf gud överflödig.. för den som velat så starkt, så finns inte ens viljan kvar. Varken glass bil chips gud eller röster eller musik.. där fenomenen trängs ut, av annat... behov som går före. Fast du kan ju leva med respirator, men du kan vara också temporärt nedsläckt.


Inget som berör mig, eftersom jag inte klamrar mig vid gudsdogman i varken vaket eller sömningt tillstånd. Och har kontroll och så önskar el drivs jag inte till översinnlighet som nog krävs för gudslängtan att bli den fixering det blir, för så många...

Om något utomjordiskt övernaturligt vill mig något så kan den ta det i döden som jag i nuvarande tillstånd inte har en susning om eftersom jag är så fullkomligt ett med naturvalarna. Något jag är fullt nöjd med.

Hur?

Kanske i din semantiska akrobatik. I en "sund" semantik beyder "utan gud" --> "utan gud".

Ateister tror inte på gudar, men de tror på någonting. Frågan är vad?
De brukar säga att de inte tror på något utan "vet". De vet vad de vet och tror inte på något annat.
Frågan är dock fortfarande vad de tror? För någon uppfattning har alla tänkande människor. Annars är man lobotomerad på något sätt. Eller bara förtränger vissa frågor.

Du får fråga varje ateist vad dom tror på. Ordet "ateist" avslöjar inte vad man tror på, bara vad man inte tror på.
Sitter du hemma och undrar vad alla som inte samlar på frimärken samlar på? Det får du nog fråga dom i så fall ...

Vad är det som ateister vet, i egenskap av att vara ateist?
Ateism är fortfarande endast att vara utan (tro på) gud. Det har inget med vetande att göra.

För att inte nämna att det finns Svag ateism och stark ateism som skiljer sig en del. Agnostiker är även det en slags ateistisk inriktning, så TS borde starta med att förklara vad ateism innebär för honom/Henne (Vägra hen)

Det märkliga är att många s.k. ateister snabbt kryper till korset och blir troende inför en livskris av något slag. Har sett det själv ett flertal gånger. Ett ex. En nära vän har ALLTID hävdat att han var ateist och aldrig skulle kunna tro på en gud. För några år sedan hamnade hans fru och 2 barn i en trafikolycka där det minsta barnet skadades allvarligt. Han började vid barnets sängkant be till gud om att barnet skulle få leva och gjorde detta under hela den kritiska perioden.

Nu klarade sig barnet och överlevde tursamt nog med några få men. Men det slog mig att tydligen så räcker det med en livsavgörande händelse för att en del påstådda ateister snabbt skall vända sig mot en högre makt.

Frågar man honom om detta så hävdar han fortfarande att han är ateist och vill inte riktigt svara på varför han agerade som han gjorde i situationen med lillflickan.

De tror på förnuft och vetenskap, vilket i förlängningen betyder att de tror på allt som är livsförnekande: fulhet, sterilitet och slutgiltig undergång. Ateism är en dödskult.

För min del "tror" jag (inte in betydelsen "faith", men som "believe") att solen "går upp" i morgon.

Vart vill du komme med detta?

Sant.

Jag vill påstå att alla människor som tänker har en undran över livet, universum och allt (vi kan kalla det existensen för att förenkla).
Det skapar ett stort tomrum, ett hål i oss. En stor fråga som inte har något svar.
Jag vill också påstå att alla som tänker på det försöker fylla hålet, dvs besvara frågan på ett eller annat sätt
På så sätt skapar alla tänkande en åskådning, ett synsätt på den stora frågan.
Vissa fyller den med religion
Andra gör det inte
Men alla har fyllt hålet på ett eller annat sätt.
Även att inte fylla hålet är att förhålla sig till frågan. Det är också ett slags svar.

Förutom detta vill jag påstå att de som säger sig vara starka ateister ofta visar sig vara vetenskapstroende. Dvs för dem är vetenskap inte bara fakta som används i det praktiska livet utan även en livsåskådning, en filosofi om det existentiella.
Vilket fyller samma funktion och behov som religon gör för andra.

Det behöver inte gälla alla ateister. Jag tippar dock att det gäller ca 80% (helt ovetenskaplig gissning)


Dödskult är ett kul ord.