Finns medvetandet i världen eller finns världen i medvetandet?

Psykologin som vetenskap studerar ju medvetandet som om det fanns i världen. Andra vetenskaper verkar också anta detta perspektiv. Det verkar också vara en vanlig uppfattning att medvetandet är en produkt av hjärnan. Medvetna tillstånd är då reducerbara till fysikaliska tillstånd (i hjärnan).

Problemet med att reducera medvetna tillstånd till fysikaliska tillstånd i hjärnan är dock The explanatory gap. Hur kan något subjektivt/immateriellt som en kvalitativ upplevelse samtidigt vara något objektivt/materiellt som ett elektrokemiskt tillstånd i vår hjärna?

Om man nu vill reducera medvetna tillstånd till fysikaliska hjärntillstånd så måste man förklara hur detta kan föreligga.

En annat perspektiv man kunde anta är att världen finns i medvetandet. Hjärnan och kroppen finns då också i medvetandet i form av upplevelser(vi upplever dagligen att vi har en kropp och en hjärna). Istället för att reducera världen till fysiska egenskaper så reducerar vi den till medvetande-egenskaper. Atomer, materia, kemiska-reaktioner, fysik, kan förklaras som något som finns i medvetandet. Vårt universum blir då en summa medvetna upplevelser, eller ett stort medvetande som är denna summa av upplevelser (som eventuellt är sammankopplade på något sätt).

En sak som jag funderat över är varför detta perspektiv inte tas på allvar? Vilka argument/belägg (vetenskapliga/filosofiska) finns det för att världen skulle bestå av medvetande-material istället för fysikaliskt material? Vad är det som gör att vi tycks föredra det andra före det första?

Det är ju klassiska frågeställningar du tar upp. Som jag ser de är de också överspelade, eftersom de är fast i ett antal begränsande metafysiska uppfattningar:

- Tron på substanser. Medvetande som substans, materia som substans...
- Medvetandets lokalisering som ett enkelt utpekande av en plats, eller av - i värsta fall - en homunculus
- Reduktionism, dvs tron att medvetandet inte kan vara emergent

Mot detta kan jag ställa:
ett medvetande kan uppkomma tack vare en hjärnas aktivitet
medvetandet är inte lokaliserat
medvetandet kan inte reduceras till processer, i hjärnan eller någon annanstans, som inte är medvetande
medvetandet är liksom värme, tryck, rum, tid och väder ett klassiskt exempel på ett emergent fenomen

Ja precis, det beror också på vad vi egentligen menar med medvetandet. Om vi ser det som summan av vad som pågår i hjärnan så kan vi studera dess delar, även om vi givetvis inte kommer kunna hitta någon specifik källa till helheten. Genom reduktion kan vi åtminstone studera de neurologiska processer som uppstår i medvetandet. Vi är t.ex. på god väg att förstå hur tankar och minnen uppstår samt lagras i hjärnan. Om vi däremot ser medvetandet som någon form av autonom entitet eller sambandscentral som hjärnans olika processer utgår ifrån, så kommer vi aldrig att finna det.

Personligen tycker jag att medvetandet är ett ganska luddigt begrepp. Det är inte alltid så tydligt vad vi menar, och medvetandet kan ha flera olika definitioner. Ur ett objektivt perspektiv menar vi kanske summan av alla, eller vissa av, hjärnans processer; men ur ett subjektivt perspektiv är medvetandet (jaget) mer skiljt från dessa processer - vi ser t.ex. inte tankar och minnen som något vi är, utan snarare som något vi äger.

För att gå till kärnan av problemet kanske det vore bättre att undersöka medvetenhet som funktion istället för medvetandet som objekt. Medvetenhet syftar till själva upplevandet, oavsett vad som upplevs. Vad som upplevs (tankar, sinnesintryck med mera) går att undersöka neurologiskt, men själva upplevandet som sådant är fortfarande ett mysterium. Finns det ens något biologiskt syfte eller behov av upplevandet? Vi kan t.ex. föreställa oss att den neurologiska processen som utgör en tanke skulle kunna ta plats även utan att det samtidigt finns en upplevelse av processen; och detsamma gäller för allt som sker i hjärnan - i slutändan är det ju endast fysiska processer, så varför måste det samtidigt finnas en upplevelse av processerna, kan de inte fortgå ändå?

Själv ser jag medvetenhet som något fundamentalt i universum. Det kan liknas vid någon form av naturkraft som flödar överallt där omständigheterna är de rätta. Medvetenhet uppstår temporärt i olika delar av hjärnan, på samma sätt som det uppstår i temporärt i olika delar av universum (i otaligt många organismer). Eller kanske är det tvärt om, att medvetenhet utgör den konstanta grunden som hela universum (med alla dess subjektiva här och nu) uppstår i - att universum är en emergent egenskap.