Citat:
Det låter som en riktigt slapp och okunnig (eller mer exakt: inlärd i svenska skolans läroplan) lärares uppgift till eleverna.
Sydamerika "frigjordes" under 1820-talet. Mer exakt ersattes det spanska kolonial-styret av de lokala eliternas styre. Den typiske peruanen eller mexikanen märkte inte av något, men pengarna som sögs ut från dem hamnade nu i fickorna på några figurer i Lima och Mexico City istället för Madrid. "Kolonialismen" upphörde dock i denna vända, hundra år innan kalla kriget ens var en idé.
Asien hade en rad "frigörelser" (där folk i de "frigjorda" länderna massavrättades, förtrycktes eller fördrevs på ett sätt som aldrig inträffat under den koloniala tiden - googla "båtflyktingar" och "the killing fields"), men där tenderade det att finnas "frigörelserörelser" långt innan WW2 och kalla kriget. Ho Chi Minh krävde frihet för Vietnam redan 1919, för att ta ett exempel. I dessa fall tillkom kalla kriget långt efter att "frihetsrörelserna" bildats.
Afrika var däremot praktexempel på sammanblandning av antikolonialism och kallakriget-krigföring. Angola efter 1970 är ett praktexempel, inte minst genom alla västliga legosoldater och senare sydafrikansk inblandning. Eller Kongo (inledningen av Fredrick Forsytes "War Dogs" ger en väldigt bra inblick i läget). Frankrike lämnade formellt sina besittningar i norra Afrika, men hade kvar militära åtaganden i dessa länder som är ... intressanta. Se bla https://en.wikipedia.org/wiki/Toyota_War och "Jaguar diplomacy" https://en.wikipedia.org/wiki/SEPECAT_Jaguar