Hon somnar in ... Hur orkar man avliva sina djur?

Ja eller katt som sagt var.
Jag blev lika deprimerad när min katt på arton år och tre månader åkte till katthimlen som när min kära mamma dog. Katten först 2000 och mamma 2001.
Och jag trodde varje gång att katten skulle ligga uppe på torktumlaren när jag gick in genom dörren. Fast jag visste att hon inte skulle gör det så tittade jag mot badrummet det första jag gjorde när jag kom hem.

Har man umgåtts, matat och kelat med ett djur i många år så förstärks känslan för djuret för varje dag som går.

Och jag saknar fortfarande min gamla katter som åkte till katthimlen 2009, 2009 och 2011 fast jag köpte två nya katter 2011. Ingen kan ersätta de gamla.

Man saknar dom alla oavsett hur många år som gått. Sedan är det så med sorg, när den slår till så gör den det med full kraft vare sig det gäller förlusten av en närstående eller ett älskat djur.

Fick genomlida förlust av kärt husdjur (katt) idag, det gör bara ont,ont,ont finns inget mer att skriva.

Någon dag kommer vi också in i samma stadie som våra älskade husdjur. Kanske låter deprimerande att
trösta så. Men så är det och därmed delar vi inte bara livet, utan allt annat också med dom.
Vi är verkligen tajta med dom.

Du är avstängd av nån anledning men gissar du kan läsa.

Självklart är du inte fånig, man kan ju tänka så för att försöka trösta sig lite och slippa undan att sörja. Är bättre låta sorgen ha sin gång tror jag.

Det här med sorg är skitjobbigt och tycker inte det blir bättre eller lättare med åren, snarast tvärtom. När någon nära dör är det inte nog med att man ska sörja den personen/djuret utan alla de andra sorgerna kommer upp i samma veva och man får sörja allihop ett varv till. Man har ju mer rutin iaf och vet att det känns lättare för varje dag.

Här är en liten film som brukar läggas upp på djurforum, man kan visst kan tycka är fånig och sentimental. Själv hoppas jag det är sant även om jag inte är nån religiös typ, kanske ger lite tröst iaf.

http://www.youtube.com/watch?v=Ig3S86-p1A4

Sliter verkligen hjärtat från en. Jag brydde mig inte om djur överhuvudtaget innan en släkting fick en
och jag älskade verkligen den katten.Var typ enda sak jag såg fram emot när jag kom hem.
Nu är den borta.

Jag beklagar din förlust. KRAM!

Den är fin, jag blev nästan tårögd.

Tack,för mig var det en vän som aldrig sviker och ljuger eller beter sig illa mot mig.

det gör alltid lika ont som att förlora en familjemedlem, den enda tröst man har är att de inte behöver lida på slutet och att man gjort det man kan för dem, men ont gör det. Jätteont.
Hon finns alltid med er ändå.

Jag har förlorat en hund som blev 15. Det enda som hjälper är att minnas allt kul man gjorde med hunden. Hade en hunden ett bra hundliv? Ja, i så fall får man tänka så. Man gjorde sitt bästa och hunden kunde inte fått det bättre.

Jag känner bara sorg och smärta.Man måste arbeta sig genom den
döva smärtan är inget alternativ den kommer ligga latent bara i så fall.
Bättre gråta.