Ska jag plugga? Vad ska jag göra av mitt liv? Beslutsångest/ livskris!

Har precis börjat tekniskt basår - förra veckan.

Kom på för ett år sedan att jag nog vill bli civilingenjör för att jag vill ha ett kreativt och stimulerande yrke. Dessutom är ingenjörer eftertraktade på arbetsmarknaden och jag är inte sugen på att plugga fem år och sedan ha minimal chans till jobb/ dåligt betalt jobb. Pengar är inte det viktigaste men ska jag plugga så vill jag få ut något av det, annars kan jag lika gärna ta ett jobb som inte kräver utbildning och slippa studieskulder + spara pengar att resa för/ engagera mig i olika hobbys istället för att stimuleras på jobbet.

Problemet är att jag sedan tidigare är väldigt "nervös" av mig. Får ångest inför allt som är nytt inklusive sömnproblem, humörsvängningar etc. Har på dessa två första veckor endast varit på tre lektioner. Börjar fundera på om jag verkligen vill detta. Har istället för att gå i skolan gått på olika event med mina vänner. (Fester och liknande arrangemang)

Känner redan att det är extremt tråkigt med matte. Vilket får mig att fundera på om jag verkligen orkar med sex år av studier med avancerad matte...

Min pojkvän säger att jag letar anledningar att hoppa av. Att jag borde ge det en chans. Frågar mig själv varför jag letar anledningar. För att jag inte vill? Det är väl i sig en bra anledning att hoppa av?

Mamma har skrutit för alla hon känner om att jag ska bli civilingenjör. Hon försökte stötta mig när jag hade ångest inför första dagen men grät av lycka/ lättnad när jag sedan hade genomfört den. "Du kommer tröttna på att leka av dig du vill väl ha ett bra jobb?". Känner press att leva upp till hennes förväntningar. Mina föräldrar har hjälpt mig att skaffa lägenhet - mycket för att jag ska studera.

Även min pojkvän skryter stolt inför våra vänner.

Kompisarna säger alla olika. "Ge det lite tid, du har ju knappt börjat" "Du kanske borde ägna dig åt något du är intresserad av istället" "Tekniskt basår är ju jättebra att ha med sig oavsett vad du vill göra senare"...

Problemet är mest att jag mår så jävla dåligt. Ångesten. Smärtan som har spridit ut sig i hela kroppen. Tårarna, kommer hem från jobbet och känner mig ensam, utmattad, tom - gråter. Tvivlet på mig själv. Är jag tillräckligt begåvad för att bli civilingenjör? Tänk om jag aldrig blir bra på något?

Jag HATAR att gå upp tidigt på morgnarna. Jag gillar egentligen inte skolan. Önskar att jag kunde hitta något jag tyckte var intressant att studera.

Alla beslut känns så definitiva. Vad fan ska jag göra? Vill bara ligga i sängen och sova. Fast det är klart som fan att jag inte vill det i längden för det mår jag kass av, men just nu vill jag bara gå i ide, har ingen ork till någonting.

Så här har ju typ alla det. Jag tror att om du utbildar dig till något så kommer du vara tacksam när du väl står där en dag och känner jag har ett jobb där jag tjänar TRIPPELT mot någon som inte orkade plugga för det är ett helvete att plugga det ska alla veta.

Sitta framför sin dator och inte ha några pengar i 5 år under ungdomsåren liksom kom i fucking gen det här är inte roligt. Man vill ha alla pengar och så mycket kul som möjligt hela tiden. Men saken är den att alla dem som nu är ute och latjar upp sina jobbpengar på stan för att hitta en kille kommer till slut att skaffa barn och pendla runt överallt för att jobba på olika ställen och ha det allmänt halvkasst.

Du har chansen nu att studera och se tillbaka på dina helvetes år vid universitetet och tänka fan vad bra att jag tog tiden att göra det för nu har jag det så bra med bil och hus och allt. Tänk bara på det faktumet att om du går ut och tjänar kanske efter skatt 30 tusen om du har ett bra jobb efter utbildningen så har du råd att köpa lika mycket som en HEL FAMILJ har med vanlig lön ett helt liv. Det roligaste är att om du satsar på karriären också några extra år så kan du tjäna kanske 50-60 tusen och det stannar inte. Frågan är ju vad du tycker är bäst. Att ha fett mycket pengar och så eller om du vill jobba på olika ställen och vara en lön ifrån fattigdom resten av livet= vara en slav under samhället. Du väljer själv. Jag tycker att du ska satsa hårt så länge du orkar och hoppa in på en enklare utbildning bara kanske om du inte pallar sen. Man behöver ju inte satsa på att plugga till astronaut liksom det räcker med en vanlig ekonomi utbildning sen är ju livet klart.

Nu kanske inte tekniskt basår är den tyngsta utbildningen men jag råder dig verkligen att studera i början och slappna av allteftersom. Det är tärande att hamna efter och behöva ägna nätterna åt att plugga. Detta gäller framförallt matten. Häng med, är det någonting du inte förstår så måste du ta reda på det.

Det är inget fel i att hoppa av men om du nu ska göra det så ska du göra det i tid. Varje timme du lägger på någonting du vet att du inte kommer att avsluta är en timme du hade kunnat lägga på någonting bättre. Jag menar inte att du ska hoppa av direkt. Men om du inte anstränger dig eller ens har några ambitioner att göra det så tycker jag inte att du ska fortsätta.

Du säger att du inte vill plugga. Vad vill du göra istället? En utbildning är en investering, inte någonting man sysselsätter sig med för att få tiden att gå. Du ska inte tänka på vad du vill studera utan vad du vill göra efter studierna. Såtillvida du inte redan är ekonomiskt oberoende och kan utbilda dig för den goda sakens skull, men så tolkar jag inte ditt inlägg.

Du ska inte resonera i om du är begåvad eller inte. Om du festar istället för att plugga så kommer du att misslyckas, det kommer knappast att stärka ditt självförtroende. Är du bara normalbegåvad så kommer du att klara en utbildning om du ger det tid.

Du kanske inte är redo att studera än. Jag vet inte hur gammal du är men det finns ingen övre gräns. Ta ett jobb, res lite och ha kul tills du vet vad du vill göra. Det är bättre än att ta onödiga studielån för kurser man ändå inte tänker avsluta.

Vad har du gjort innan? Har du jobbat eller precis slutat gymnasiet? Vad tyckte du var roligt i skolan? Här du något du verkligen brinner för?

Jag funderar själv på att söka civilingenjör och tror att det är ett jättebra yrke, dock är det väldigt tufft (speciellt utbildningen) och det gäller att vara på hugget. Det kan ju vara så att du är rädd för att misslyckas och att det gör att du känner ångest etc, i annat all är det nog inte rätt helt enkelt och då får du inte vara rädd för att hoppa av. Fem pr är en lång tid, och efter det ska du jobba i en väldans massa år, gäller att hitta något som känns bra.

Bit ihop & kör igenom hela första terminen, se hur det känns sen, men ge för jävulen inte upp efter några veckor bara.

Skit i vad föräldrar & pojkvän tycker, plugga vidare om du själv känner för det, men inbilla dig inte att livet blir roligare för att du tar något skitjobb & ägnar dig åt att "resa", sånt är helt meningslöst i längden, du hamnar bara som en bitter svanktatuerad kärring med 3 oäkta ungar i förorten.

Orkade inte riktigt läsa hela ditt inlägg, men jag har nyligen påbörjat en civ.ing och har väl en liknande problematik. En del ångest, sömnsvårigheter och allmän prestationsångest. Det är dock väldigt lätt att överdriva sina problem i sådana här sammanhang. Visserligen har min utbildning knappt börjat(börjar imorgon) men på den sociala biten(mottagningen) har det ändå gått helt okej. Dock förstår jag inte varför du går på en massa evenemang med vänner men skiter i utbildningen? Har den börjat på "riktigt" redan nu eller har ni ingen mottagning/nollning?
Om den börjat på riktigt är väl det enda rådet att helt enkelt dra dig upp på morgonen.

Angående valet av utbildning har jag helt enkelt tänkt att jag inte vet vad jag annars ska bli. Alla andra val är helt enkelt för orealistiska eller för osäkra för att det ska bli något vettigt av det. Journalist, arkeolog, paleontolog..? Nja. Nyfiken, ja. Men knappast något man satsar på. Vet inte riktigt vad jag är intresserad av. Eventuella intressen jag har kan jag följa upp på fritiden.

Angående din begåvning skulle jag rekommendera dig att titta på andra civ.ingenjörer och deras begåvningsnivå. Tänk helt enkelt att det finns värre idioter som har klarat sig igenom det du nu ska göra. Kör igenom minst 1 termin och se hur det känns. Om det verkligen känns dåligt får du väl tänka över vad som kändes fel. Om det var utbildningen, sök något nytt eller fortsätt jobba. Om det var dina psykiska problem, sök hjälp för dem(eller ja, gör det redan nu. De flesta universitet har väl någon kurator/studenthälsa, vet dock inte hur kvalitén är på dessa men ska nog skaffa hjälp om det fortsätter som det är nu...)

Lycka till & slit på!
PM:a om du vill.

Visst är det så. Jag tror att man kan lyckas bra om man har rätt förutsättningar. Jag har haft otur i livet men jag tar igen det nu. Skulle aldrig hoppa av skolan om jag inte känner mig rädd för mitt liv.