Kön: Man.
Vikt: 75 kg.
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis, LSD, svamp.
Dos: 240 µg LSD + cannabis.
Tack vare att jag hela tiden dokumenterade i textdokument på datorn så har jag hyfsad koll på vad som hände vid vilken tidpunkt.
Hade inte trippat på några veckor och var därför riktigt sugen denna gång. 15.30 var jag redo att köra igång och de första effekterna kom efter nån halvtimme. Onset på LSD är verkligen schysst, av de få gånger jag har testat så har jag aldrig upplevt något direkt obehag förutom lite svettningar men det löser man ju med en snabb dusch. 16.45 så hade det slagit på mycket hårdare än vad jag upplevt tidigare. Inte så konstigt med tanke på att jag inte tagit så pass hög dos innan och toleransen var helt borta eftersom det var ett antal veckor sedan sist.
Jag upplevde riktigt härliga OEVs och mitt humör var på topp. Helt plötsligt blev jag enormt hungrig så jag slängde ihop lite varma mackor. Detta var dock inte helt lätt eftersom jag var grymt flummig och hela tiden glömde hur jag skulle bära mig åt och det fick mig förstås att börja skratta som fan.
Efter maten laddade jag min hemmagjorda bong med en lagom dos trevligt gräs som brukar göra mig ganska glad och uppåt men även lite paranoid. Med tanke på hur extremt trippad jag var så fanns det fortfarande ingen anledning att boosta så jag lät bli. Tidigare har jag alltid behövt boosta för att verkligen komma igång men så var inte fallet denna gång, det var verkligen en ny upplevelse men allting var positivt. Istället fortsatte jag att skifta mellan soffan, sängen och förrådet som jag inrett med filtar och kuddar. Musiken styrde hallucinationerna på ett underbart sätt och de spejsiga bakgrundsbilderna på tv:n ändrade form och färg hela tiden. Allt var jävligt nice helt enkelt.
19.45. Här gjorde jag misstaget. Bongen hade nu legat laddad på köksbordet och väntat ett bra tag och jag bestämde mig för att köra på. Nu gick allting väldigt, väldigt fort... Jag hamnade i soffan igen och av någon anledning ville jag säga något så jag öppnade munnen men mitt språk var borta. Spannjraud sa jag och jag såg liksom framför mig hur bokstäverna kom ut baklänges. Jag försökte igen utan framgång, nu blev ordet Skåndrup (vilket blev mitt namn senare i ett annat universum). Inte heller särskilt begripligt. Samtidigt som jag var fascinerad så blev jag mer och mer orolig, nånting kändes jävligt fel.
Mina OEVs blev kraftigare och kraftigare och jag tänkte för mig själv att det här var på väg att gå åt helvete. Höga, ekande röster uppenbarade sig i huvudet och de talade ett främmande språk men betydelsen gick ändå att förstå. De skällde på mig och skrek hur dålig jag var och att allt jag gör är fel. Ibland tog de även form av nån sorts pixlade figurer som liksom stod över mig och bestämde över mig. Hela rummet var nu fullkomligt förändrat, ingenting såg ut som det skulle. Allting skiftade mellan att vara pixlat och tecknat med kritor och överallt uppstod olika varelser.
Jag låg på sängen och såg hur ett mörker tornade upp sig längs väggen samtidigt som en väggmålning bytte huvud och hackade mot mig. I en fåtölj satt en svarthårig liten flicka (typ The Ring) och stirrade på mig med döda ögon och i ögonvrån kunde jag se figurer som liknade mina föräldrar som satt och pratade om mig. Bakgrundsbilden på tv:n hade skiftat till en med nåt moln som liknade ett ansikte och det ville min hjärna tolka som djävulen. Hela tiden ekade de hotfulla rösterna i huvudet.
Mitt i detta försökte jag intala mig själv att det bara var drogen som jävlades med mig men då kom den värsta rysningen längs ryggraden... "Vem pratar du med?" Jag kunde inte prata med mig själv och lugna mig för jag fanns inte längre! Hela min existens var nån sorts ridå och jag hade levt i en lögn i alla år. Jag började tänka på min familj men det var inte längre min familj, jag hade ingen som helst fast punkt att luta mig mot. Helt plötsligt hamnade jag nånstans ovanför all existens där jag såg mig kliva ur den här dimensionen och jag insåg att detta verkligen bara var en låtsasvärld. Jag hade besökt den här världen så länge att jag hade glömt att jag egentligen bara var en själ som svävade omkring mitt i ingenstans och inte hörde hemma någonstans överhuvudtaget. Det fanns massor av andra dimensioner jag kunde besöka som var precis lika betydelselösa som denna. Allt jag trodde jag visste och alla människor jag trodde jag kände var bara fejk.
Jag tittade på mina händer och mina ben och försökte övertala mig om att detta var äkta, att denna värld verkligen existerade. Jag kände på väggen men det var bara en kuliss. Köket! Där är allting bättre! Fullkomligt skräckslagen och utan balans stapplade jag genom det helt skeva vardagsrummet. Så fort jag kom in i köket höjdes de arga rösterna i mitt huvud och jag insåg att jag blivit lurad. Här fanns ingen trygghet, endast ett annat universum. Bilder från min barndom flög omkring överallt och ytterligare en röst började hetsa mig och visa mig minnen som jag inte ville se.
Detta hände ytterligare minst en gång. Från att jag låg i sängen och förlorade mitt "jag" till att jag blev lurad till köket och fick ännu värre utskällningar. Jag fastnade i en hemsk loop verkligen. Vid ett tillfälle försökte jag bara acceptera att jag inte längre var kopplad till min kropp och prioriterade istället att endast hålla den vid liv. Jag såg framför mig att jag var på ett räddningsuppdrag i rymden och hade kopplat in massa sladdar i ett rymdskepp som skulle representera min kropp. Helt plötsligt var jag inne i skeppet och hade total makt över alla funktioner. Då var det som att jag hajade till och insåg att jag kunde skada kroppen allvarligt om jag ville. På nåt jävla vänster kom jag därifrån som tur var.
Till slut kom jag på att jag skulle byta musik till något lättsamt och glatt men det var fortfarande snudd på omöjligt (hade försökt tidigare men misslyckats). Tangentbordet smälte och så fort jag började styra på datorn så blev allting ännu otydligare och snurrade snabbare. Som att mitt undermedvetna inte ville låta mig finna någon trygghet. Till slut lyckades jag äntligen slänga på Björn Rosenström och jag lade mig åter i sängen. Sakta, sakta började jag återvända till denna verklighet där tid och rum fungerade som jag mindes och jag kunde åter känna att jag faktiskt existerade och hörde hemma här. På samma gång försvann alla fruktansvärda röster och varelser från rummet. Klockan var 21.10 och nu var jag äntligen kapabel att styra omgivningen. För att ytterligare lugna ner mig så slog jag på kvalet till Champions League och upprepade massa positiva tankar om och om igen.
Resten av kvällen/natten ägnade jag åt att bearbeta det jag upplevt. Hjärnan gick på högvarv länge och jag hade fortfarande svaga OEVs när jag lyckades somna omkring 06.30.
Känslan av att inte längre existera eller höra hemma i sin egen värld är verkligen obeskrivlig. Jag trodde på nåt sätt att jag inte längre var drogpåverkad. Snarare "visste" jag att stadiet jag befann mig i var på riktigt och jag var helt säker på att världen jag hade levt i endast var en av många alternativa verkligheter och jag var blott en besökare.
Samtidigt som detta var det mest skrämmande jag någonsin varit med om så inser jag att det kunde varit ännu värre. Helvetet pågick "bara" i ca 75 minuter vilket känns som förhållandevis lindrigt. Jag är väldigt glad över att jag var stark nog att kämpa mig tillbaka så pass snabbt.
Tidigare har jag tyckt att jag inte kommit riktigt så djupt i mitt medvetande som jag önskat vid intag av hallucinogener men nu har jag gjort det och det känns som en lättnad på sätt och vis.
Vikt: 75 kg.
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis, LSD, svamp.
Dos: 240 µg LSD + cannabis.
Tack vare att jag hela tiden dokumenterade i textdokument på datorn så har jag hyfsad koll på vad som hände vid vilken tidpunkt.
Hade inte trippat på några veckor och var därför riktigt sugen denna gång. 15.30 var jag redo att köra igång och de första effekterna kom efter nån halvtimme. Onset på LSD är verkligen schysst, av de få gånger jag har testat så har jag aldrig upplevt något direkt obehag förutom lite svettningar men det löser man ju med en snabb dusch. 16.45 så hade det slagit på mycket hårdare än vad jag upplevt tidigare. Inte så konstigt med tanke på att jag inte tagit så pass hög dos innan och toleransen var helt borta eftersom det var ett antal veckor sedan sist.
Jag upplevde riktigt härliga OEVs och mitt humör var på topp. Helt plötsligt blev jag enormt hungrig så jag slängde ihop lite varma mackor. Detta var dock inte helt lätt eftersom jag var grymt flummig och hela tiden glömde hur jag skulle bära mig åt och det fick mig förstås att börja skratta som fan.
Efter maten laddade jag min hemmagjorda bong med en lagom dos trevligt gräs som brukar göra mig ganska glad och uppåt men även lite paranoid. Med tanke på hur extremt trippad jag var så fanns det fortfarande ingen anledning att boosta så jag lät bli. Tidigare har jag alltid behövt boosta för att verkligen komma igång men så var inte fallet denna gång, det var verkligen en ny upplevelse men allting var positivt. Istället fortsatte jag att skifta mellan soffan, sängen och förrådet som jag inrett med filtar och kuddar. Musiken styrde hallucinationerna på ett underbart sätt och de spejsiga bakgrundsbilderna på tv:n ändrade form och färg hela tiden. Allt var jävligt nice helt enkelt.
19.45. Här gjorde jag misstaget. Bongen hade nu legat laddad på köksbordet och väntat ett bra tag och jag bestämde mig för att köra på. Nu gick allting väldigt, väldigt fort... Jag hamnade i soffan igen och av någon anledning ville jag säga något så jag öppnade munnen men mitt språk var borta. Spannjraud sa jag och jag såg liksom framför mig hur bokstäverna kom ut baklänges. Jag försökte igen utan framgång, nu blev ordet Skåndrup (vilket blev mitt namn senare i ett annat universum). Inte heller särskilt begripligt. Samtidigt som jag var fascinerad så blev jag mer och mer orolig, nånting kändes jävligt fel.
Mina OEVs blev kraftigare och kraftigare och jag tänkte för mig själv att det här var på väg att gå åt helvete. Höga, ekande röster uppenbarade sig i huvudet och de talade ett främmande språk men betydelsen gick ändå att förstå. De skällde på mig och skrek hur dålig jag var och att allt jag gör är fel. Ibland tog de även form av nån sorts pixlade figurer som liksom stod över mig och bestämde över mig. Hela rummet var nu fullkomligt förändrat, ingenting såg ut som det skulle. Allting skiftade mellan att vara pixlat och tecknat med kritor och överallt uppstod olika varelser.
Jag låg på sängen och såg hur ett mörker tornade upp sig längs väggen samtidigt som en väggmålning bytte huvud och hackade mot mig. I en fåtölj satt en svarthårig liten flicka (typ The Ring) och stirrade på mig med döda ögon och i ögonvrån kunde jag se figurer som liknade mina föräldrar som satt och pratade om mig. Bakgrundsbilden på tv:n hade skiftat till en med nåt moln som liknade ett ansikte och det ville min hjärna tolka som djävulen. Hela tiden ekade de hotfulla rösterna i huvudet.
Mitt i detta försökte jag intala mig själv att det bara var drogen som jävlades med mig men då kom den värsta rysningen längs ryggraden... "Vem pratar du med?" Jag kunde inte prata med mig själv och lugna mig för jag fanns inte längre! Hela min existens var nån sorts ridå och jag hade levt i en lögn i alla år. Jag började tänka på min familj men det var inte längre min familj, jag hade ingen som helst fast punkt att luta mig mot. Helt plötsligt hamnade jag nånstans ovanför all existens där jag såg mig kliva ur den här dimensionen och jag insåg att detta verkligen bara var en låtsasvärld. Jag hade besökt den här världen så länge att jag hade glömt att jag egentligen bara var en själ som svävade omkring mitt i ingenstans och inte hörde hemma någonstans överhuvudtaget. Det fanns massor av andra dimensioner jag kunde besöka som var precis lika betydelselösa som denna. Allt jag trodde jag visste och alla människor jag trodde jag kände var bara fejk.
Jag tittade på mina händer och mina ben och försökte övertala mig om att detta var äkta, att denna värld verkligen existerade. Jag kände på väggen men det var bara en kuliss. Köket! Där är allting bättre! Fullkomligt skräckslagen och utan balans stapplade jag genom det helt skeva vardagsrummet. Så fort jag kom in i köket höjdes de arga rösterna i mitt huvud och jag insåg att jag blivit lurad. Här fanns ingen trygghet, endast ett annat universum. Bilder från min barndom flög omkring överallt och ytterligare en röst började hetsa mig och visa mig minnen som jag inte ville se.
Detta hände ytterligare minst en gång. Från att jag låg i sängen och förlorade mitt "jag" till att jag blev lurad till köket och fick ännu värre utskällningar. Jag fastnade i en hemsk loop verkligen. Vid ett tillfälle försökte jag bara acceptera att jag inte längre var kopplad till min kropp och prioriterade istället att endast hålla den vid liv. Jag såg framför mig att jag var på ett räddningsuppdrag i rymden och hade kopplat in massa sladdar i ett rymdskepp som skulle representera min kropp. Helt plötsligt var jag inne i skeppet och hade total makt över alla funktioner. Då var det som att jag hajade till och insåg att jag kunde skada kroppen allvarligt om jag ville. På nåt jävla vänster kom jag därifrån som tur var.
Till slut kom jag på att jag skulle byta musik till något lättsamt och glatt men det var fortfarande snudd på omöjligt (hade försökt tidigare men misslyckats). Tangentbordet smälte och så fort jag började styra på datorn så blev allting ännu otydligare och snurrade snabbare. Som att mitt undermedvetna inte ville låta mig finna någon trygghet. Till slut lyckades jag äntligen slänga på Björn Rosenström och jag lade mig åter i sängen. Sakta, sakta började jag återvända till denna verklighet där tid och rum fungerade som jag mindes och jag kunde åter känna att jag faktiskt existerade och hörde hemma här. På samma gång försvann alla fruktansvärda röster och varelser från rummet. Klockan var 21.10 och nu var jag äntligen kapabel att styra omgivningen. För att ytterligare lugna ner mig så slog jag på kvalet till Champions League och upprepade massa positiva tankar om och om igen.
Resten av kvällen/natten ägnade jag åt att bearbeta det jag upplevt. Hjärnan gick på högvarv länge och jag hade fortfarande svaga OEVs när jag lyckades somna omkring 06.30.
Känslan av att inte längre existera eller höra hemma i sin egen värld är verkligen obeskrivlig. Jag trodde på nåt sätt att jag inte längre var drogpåverkad. Snarare "visste" jag att stadiet jag befann mig i var på riktigt och jag var helt säker på att världen jag hade levt i endast var en av många alternativa verkligheter och jag var blott en besökare.
Samtidigt som detta var det mest skrämmande jag någonsin varit med om så inser jag att det kunde varit ännu värre. Helvetet pågick "bara" i ca 75 minuter vilket känns som förhållandevis lindrigt. Jag är väldigt glad över att jag var stark nog att kämpa mig tillbaka så pass snabbt.
Tidigare har jag tyckt att jag inte kommit riktigt så djupt i mitt medvetande som jag önskat vid intag av hallucinogener men nu har jag gjort det och det känns som en lättnad på sätt och vis.
.
Något som kräver att man accepterar sitt öde och det faktum att allt tycks ha gått käpprätt åt helvete! Vilket du säkert kommer ha lättare att göra efter denna resan
