Komiska skildringar av mycket unga fyllerister sökes! (Krchmaa)

Efter att mitt föregående försök till komisk tråd obönhörligt slaktats, dekapiterats, steglats, rådbråkats, tjärats, hoprullats och förpassats till papperskorgens osaliga nejder för evigt fördömda obotfärdiga syndartrådar som ska brinna i evigheters evigheters evighet och längre än så kommer här nästa åstadkommande som förhoppningsvis kommer att överleva fosterstadiet innan det aborteras av en självutnämnd aborterator.

Beskriv roliga episoder där ungdomar (12-14 år) fått i sig för mycket sprit och vad det lett till. Det är enligt många mycket ROLIGT att observera ungdomar som spyr, skämmer ut sig, däckar, magpumpas och skämmer ut sig. Börjar de dessutom tafsa på kreti och pleti och strippa går humorn på högvarv.

Enligt god "Flashbacksed" bidrar jag TS med ett exempel: TS och tre andra polare (vi kan kalla dem Gillis, Julle och Horst skulle festa för första gången (1991) då vi var 13-14 år gamla. Två helrör Explorer och en platta Pripps Blå (starköl) hade inhandlats av den lokale spritlangaren, en mupp som köpte ut sprit på systemet, som han sålde för att dryga ut soc-bidraget. Själva "festen" ägde rum hemma hos Horst, där föräldrarna var bortresta.
Jag tog det ganska lugnt och öppnade en ölburk som jag långsamt drack ur. Gillis tog det om möjligt ännu lugnare och tog en hel timme på sig att sänka sin första öl. Julle och Horst gick ut lite hårdare och öppnade en av vodkaflaskorna och hällde upp varsin stark grogg, som de klunkade i sig snabbt (för snabbt). De hade knappt druckit ur glasen innan de började orera om att "det känns ju ingenting, vad är detta för pissbrännvin" (givetvis hade spriten inte spritt sig till hjärnorna ännu) och tog varsin öl som de halsade på någon minut och sedan, efter en stund, ytterligare varsin.
Vid det här laget hade det gått cirka en timme sedan vi börjat, och jag hade avverkat min andra starköl. Jag föredrog att observera kompisarna istället för att dricka för mycket själv.
Nu var både Julle och Horst rejält lulliga och även Gillis hade blivit märkbart full. Han hade druckit tre öl och en grogg. Jag ville också smaka på spriten och hällde upp en grogg till mig själv. Mina tre polare blev sugna på mer och hällde upp varsin grogg (jag noterade att Julle hade problem med att hälla groggvirket i glaset utan att spilla) och sedan var det första helröret tomt. När jag druckit ur groggen började jag känna berusningen komma, helt utan förvarning. Jag började skratta åt helt banala saker men märkte snart att jag var tvungen att gå och pissa.
När jag kom tillbaka hade Julle öppnat det andra helröret och hällt upp en ny grogg. Han tömde den på lite mer än en kvart och sedan fick även han gå och pissa, och snubblade på tröskeln ut i hallen och ramlade nästan omkull. Medan Julle uträttade sina behov öppnade jag min tredje öl och njöt av den goda maltsmaken.
Knappt hade Julle kommit tillbaka och satt sig i soffan förrän Horst och Gillis också behövde pissa. Då huset endast hade en toalett valde Gillis att gå ut och slå en drill runt husknuten.
Nu var groggvirket slut och Julle började klunka direkt ur flaskan. Jag föreslog att han skulle ta det lugnt och dricka öl istället för sprit, men han ville inte höra på det örat. "Jag tål schprit, föfan" sluddrade han och tog en ny klunk. Gillis och Horst kom tillbaka och greppade varsin öl. Jag mer eller mindre ryckte vodkaflaskan ur Julles händer och hällde upp en egen grogg (järngrogg, med öl som virke), mest för att hindra honom från att dricka för mycket. Sedan gick jag ut och ställde den i köket. Julle funderade dock inte mer på det utan tog en öl istället.
Som alla förstår var vi allihop fulla vid det här laget. Jag var bara lite lagom salongs medan Julle var så packad att jag trodde han skulle däcka snart. Det gjorde han dock inte utan sprang bort till stereon och matade in första bästa skiva han hittade, vilket visade sig vara Metallicas "Black Album". Ackompanjerad av musiken började han sedan strippa och stod sedan i kallingarna och utförde någon sorts fylledans. Givetvis skrattade vi andra som galningar.
Plötsligt, utan förvarning, sprutade en kaskadspya ur Julles käft och landade på mattan. Horst blev vansinnig och sprang fram och började slå honom. Jag och Gillis rusade fram och övermannade Horst, som snart lugnade ner sig. Julle bara skrattade. Han kände sig mycket bättre nu när han spytt och sprang ut på toaletten för att dricka vatten och tvätta ansiktet från spyorna. Sedan kom han tillbaks, klädde på sig, sprang ut i köket och hämtade vodkaflaskan och började klunka igen. Han ville ut på stan och gick ut i tamburen och tog på sig sina skor och jacka. Vi kände att vi inte kunde låta honom springa iväg själv i det skick han var i utan beslöt oss för att följa med. Innan utgång stoppade vi dock ner de kvarvarande ölen i en plastkasse som vi tog med oss.
Promenaden ner mot centrum var episk. Det var en svinkall, mörk januarikväll men det var inte särskilt sent på kvällen. Jag, Gillis och Horst gick i en klunga med varsin öl i handen, medan Julle sprang 30 meter i förväg med vodkaflaskan i högsta hugg. Då och då tog han en klunk och skuttade omkring som en galning och sjöng falskt i högan sky. Eftersom det inte var så sent på kvällen mötte vi en del folk, som gav oss minst sagt underliga blickar. Julles högljudda skrålande väckte även uppmärksamhet inne i husen, för vi kunde se ansikten som tittade ut. Jag oroade mig för att någon kärring skulle ringa polisen. Plötsligt satte Julle fart ner mot centrum och vi fick springa för att inte tappa bort honom. Flera gånger ramlade han omkull men kom alltid på fötter igen.
När vi kom ikapp Julle visade det sig att han tömt nästan hela flaskan. Han kunde knappt gå upprätt längre men fortsatte att dricka. Plötsligt fick han ett ryckt och kastade iväg flaskan allt vad han orkade. Den landade på asfalten med ett högljutt klirrande, följt av Julles idiotiska fylleskratt.
Han skrattade dock inte länge för snart kom en ny spya som stänkte ner hans jacka och byxor. Sedan dröjde det inte länge förrän han låg däckad och livlös på marken. Horst sprang till närmaste telefonkiosk (Detta för före mobiltelefonernas tid) och ringde ambulans.
Julle fick föras till akuten och magpumpas. Enligt läkarna hade han så hög promillehalt (4,1) att han var på gränsen till att dö av alkoholförgiftning. Hans bakfylla släppte inte förrän efter fyra dygn.
Lärde sig Julle en läxa av detta? Svar nej: han fortsatte att supa ett par veckor senare. Själv tog jag det betydligt lugnare fram till gymnasietiden.

Jaha? Låter som en helt normal ungdomsfylla faktiskt.

Inte för att slå ner på din tråd, den kan bli bra och intressant, men det du skriver är för banalt helt enkelt.

Jag var på en fest där värdens son i tio-årsåldern framåt desserten blev väldigt gapig, oförskämd, fnissig och rödbrusig. Bland annat recenserade han ett par kvinnliga gästers bröst och avslöjade för sin kusin att han var kär i henne. Sen kom den klassiska repliken "Fan vad full jag är!" och då började mysteriet nystas upp.
Det framkom att han, när han hjälpte sina föräldrar (värdparet alltså) att duka av, svepte alla slattar som fanns kvar i glasen. Hur han kom på den briljanta idén vet jag inte, men han blev snart trött och fick gå och lägga sig. Ytterst pinsamt för gossens föräldrar, såklart, men jag var inte den ende gästen som satt och log i mjugg åt spektaklet

En gång, för mycket länge sedan, träffades jag och några kamrater för ett litet partaj. En av dessa kamrater bodde i villa och det var hos honom vi träffades. Den yngste i gänget var, som vi strax kom att märka, inte särskilt van vid starka drycker, men ville verka världsvan och bad genast om en vodka & cola, vilken han snabbt svepte. Vi övriga försökte stillsamt påpeka att det kan vara bra att dricka i lite lugnare tempo, men vår unge vän ville inte höra på det örat utan beställde och svepte raskt ännu en V & C. Efter en stund kunde vi märka hur vår unge väns rakryggade hållning i soffan slappnade något. Faktiskt började han sjunka ner så att han vilade mest på ryggen mot soffans sittdyna, och endast axlarna och huvudet kvar mot ryggstödet. Han fortsatte dock oförtrutet sitt groggande och pratkvarnen malde. För att nå fram till glaset som stod på soffbordet fick han nu sträcka ena armen så långt han kunde, och sittställningen såg ytterligt obekväm ut, men han satt kvar på det sättet ett tag till.

Ända tills hans knän, som fram tills nu burit upp det tryck hans kropp utövade i horisontell riktning, gav vika. Detta medförde att han sakta kom att glida ner tills han satt på golvet med ryggen mot soffan. Ena armen låg kvar på bordet med ett stadigt grepp om glaset och huvudet syntes ovan bordsskivan. Nu sade han inte så mycket, utan följde mest den övriga konversationen med den air av frånvarande intelligens som utmärker den pottige åhöraren. Dock kunde vi se hur han med någorlunda jämna intervall förde armen till den halvöppna munnen i det svajande huvudet för att hälla i ytterligare V & C.

Tydligen slappnade sätes- och ryggmuskulaturen av den kopiösa dosen alkohol, för strax sjönk vår kamrat ytterligare, så att huvudet försvann och endast armen blev kvar på bordet. Till övriga gästers outsägliga förnöjelse kunde vi se hur armen snappade efter glaset, fick tag i det, arm & glas försvann under bordet, varefter arm med tomt glas kommer upp igen. Efter ett litet tag åkte dock armen ner under bordet utan glaset och strax därefter hör man ett dunsande ljud då vår unge vän kapsejsar på sidan och blir liggande. Detta är första och enda gången jag varit med om att någon supit sig under bordet!!

Historien slutar (dessvärre?) inte med detta. Efter att ha legat där några minuter, börjar vår kamrat gnälla och stöna och vi förstår att något felas honom. Ledsagad av värden kryper han på händer och knän ut till muggen för att göra sig av med ca. 15 vodka & cola-groggar, middagen & lunchen. Samtidigt som han avbördar sig det sista av lunchen skiter han i brallan med ett ljud som när man river sönder ett lakan.

Efter att vi rengjort och torkat honom stoppar vi honom i en säng och bäddar ner honom. Vi andra i kamratskapet, som tagit det betydligt lugnare med starkvarorna, fortsätter den animerade diskussion som vi varit inbegripna i. Då hör vi en duns. Vår unge vän har ramlat ur sängen och försöker i ett virrvarr av lakan och sprattlande armar och ben förstå vad som händer och var han är. Vi snyggar till sängen och lägger tillbaks honom, men tyvärr endast med samma resultat.

Den här gången verkar han dock ha kvicknat till något och kryper iväg till sin ryggsäck som han käckt burit på ryggen när han kom. Till saken hör att han var ledare för någon scoutpatrull, vilket skulle visa sig i följande bisarra episod:

Han muttrade något oförståeligt och visade med all önskvärd tydlighet att han inte ville bli hjälpt upp i sängen igen. Han tog ryggsäcken i båda händer och vände den upp och ned så att allt innehåll skramlade ut på golvet. Synbart nöjd med detta kravlade han, med ryggsäcken i ena handen, iväg mot ytterdörren. Vi andra tittade fascinerade på. På något sätt lyckades han öppna ytterdörren och kröp ut till den lilla gräsplanen i trädgården. Där kunde vi se, hur han likt ett djur som bereder sig en lega för natten, snurrade runt, runt ett antal varv, varefter han lade ryggsäcken mitt i rundeln av det tillplattade gräset. Så föll han ihop på rygg med fötterna mot ryggsäckens öppning. Med båda armarna greppade han om ryggsäckens kanter, körde ner fötterna i den och försökte uppenbarligen klämma sig ner i den i tron att det var en sovsäck i stället för ryggsäck.

Epilogen blev att vi fick bära in honom igen under våldsamma protester, då den kyliga luften fått honom att kvickna till såpass att han kunde göra motstånd, dock inte så att han förstod något av världen omkring honom. Därefter turades vi om att sitta vak...