Fotbollsspelare som väljer mellan två nationer.

Nyligen har det kommit upp på tapeten igen, Agon Mehmeti och Loret Sadiku väljer spel i Albanien före Sverige. Förra året var det snack om Ivo Pekalski i MFF skulle representera Polen eller Sverige. Även talangen Branimir Hrgota har ej bestämt sig ännu om han ska spela för Sverige eller Kroatien.

I flera av fallen är spelaren född och uppväxt i Sverige och haft sin ungdomsfotboll i Sverige. När tror ni vi kommer få våran första stora talang förlorad till ett annat land? (menar då en stor talang som är född och uppväxt med fotbollen i Sverige). Den gamle gode Goran Slavkovski var ju i princip klar för att byta det svenska landslaget mot det makedonska innan han gick ner sig och platsade i inget utav lagen.

Hur tycker ni de andra fotbollsförbunden och det svenska beter sig i frågan? T ex skulle Sverige behöva göra en fuling och ta med spelare i 'riskzonen' till mindre värda träningsmatcher?

Flera intressanta spelare som kan välja andra länder än Sverige;

Amin Affane (Marocko)
Darijan Bojanic (Bosnien)
Samuel Armenteros (Kuba)
Astrit Ajdarevic (Bosnien?)
Mikael Ishak (Syrien)
Nabil Bahoui (Marocko)

Försök hålla en bra diskussion utan massa I&I tjafs.

Tycker Svenska landslaget ska satsa mer på svenska spelare i stället. Tvekar en spelare, så skit i honom. Han ser sig inte som svensk (och är det antagligen då inte heller) så varför ska man tjata på dom? Hade Zlatan valt Bosnien hade jag sagt "kul för dom". Vem vill ha en spelare som kanske kommer ångra sig mitt i och inte vill/kan ge allt? Nä, satsa på svenskar som är uppväxta med den svenska mentaliteten och kärleken för landet. Och som inte bara ser landslaget som ett sätt att synas..

Hittils har väl Sverige inte "tappat" någon som faktiskt skulle tillföra något i landslaget. Alla spelare jag kan komma på som hittils valt att representera andra länder än Sverige har varit för dåliga för det svenska landslaget.
Muslimovic, Mehmeti och nu även Sadiku ( Hur bra kan han bli?)

Känns som det fungerar på samma sätt även globalt, Kan man representera två landslag väljer man oftast det bästa utav dem. Platsar man bara i det sämre så får det bli det landslaget. Kolla USAs landslag som har några halvtyskar och samma med många afrikanska spelare som representerar Frankrike och Portugal.

Nu höll ju Zlatan på att hamna där. Trots att historien är lite mörklagd kan man ändå komma fram till att han verkade ha erbjudit sina tjänster, men setts som överflödig. Därför blev det Sverige. Och såhär i efterhand talar ju Ibrahimovic om sin nationalitet som svensk, hur han representerar landet och så vidare.

Andemeningen är att så man resonerar som tonåring är kanske inte alla gånger så resonabelt? Många spelare har nog inte en starkare kontakt med hemlandet utan anser mer att man bör upprätthålla banden. Kanske för att bevisa något inför släkten?

Dessutom hade i varje fall jag inte föredragit att se Zlatan i något annat landslag. Så jag är glad att han inte bytte. Dock var detta knappaat SvFF:s förtjänst. De bör verkligen börja arbeta med detta innan det är för sent.

Precis..Detta är inget att hänga upp sig på..Spelarna idag går inte efter "hjärta" vad som än sägs..utan vad som är bäst för karriären eller vissa fall vad släkten på ett tidigt stadium säger, men då är det inget diskussion från början..

Platsar man eller ser sig ha stora chanser för stunden och i det långa loppet i det bättre landslaget..så väljer man det. Spelare som är bra nog att spela för Sverige..kommer att välja Sverige framför ett sämre landslag.

Det "sura" som kan uppstå är om en spelare genomgår en utveckling som hade kunnat resultera i en plats i det bättre landslaget..redan brännt sin chans.

Det är ganska enkelt; spelare ska vilja spela i landslaget.
Om rosengårds eller landskronaalbaner vill spela för sitt land eller det man stal från Serbien så får han göra det.

Landslaget ska definitivt inte försöka göra dem glada eller smöra för dem på något sätt.

Håller med här, för några så kanske Sveriges landslag känns lite snällare i och med att det är många med invandrarbakrund i truppen. Spanien exempelvis har ju ett mer homogent landslag. Om spelaren skulle vända hem så är det kanske mer för statusen i hemlandet än den sportsliga framgången.

Så intergration har inget med det här att göra menar du? Det är ju huruvida spelarna har integrerats i sitt nya land eller inte som avgör deras val i mångt och mycket.

Vi ser ju hur det har blivit i Tyskland där de många turkiska invandrarna inte har lyckats integreras fullt ut utan istället skapat sin egna "samhällen", varav deras fotbollsspelare mycket riktigt också väljer det turkiska landslaget före det tyska trots att de är födda och uppväxta i Tyskland (Nuri Sahin, Mehmet Ekici, Hamit Altintop etc). Mesut Özil är ett undantag som valde det tyska landslaget, och han anses vara en svikare bland turkarna i Tyskland som enbart gjorde sitt val för att höja sitt marknadsvärde istället för att följa "hjärtat".

Men utav dom där Turkarna så är det ju dock så att det är bara Özil som skulle ta en plats i landslaget.
İlkay Gündoğan har ju gått samma väg som Özil dock.

Tva intressanta exempel som dock inte ar svenska ar Mikkel Diskerud och Aron Johannsson.

Diskerud ar fodd och uppvuxen i Norge, men rakar ha en mamma fran Arizona. Detta har gjort att han varit tillganglig aven for det amerikansk landslaget och det ar aven det landslaget han till slut har valt. Manga norrman kande sig svikna nar detta val gjordes. Fotbollsmassigt ar det forstaeligt dock da USA ar med i VM efter VM medan Norge inte spelat ett masterskap sedan EM 2000.

Samma sak galler aven islanningen Aron Johannsson som dock rakade fodas i USA och tillbringa sina forsta 3 ar i staterna. Trots islandsk familj och att han ar uppvuxen pa Island sa har han valt det amerikanska landslaget. Fotbollsmassigt ar det ocksa det forstaeligt men trakigt for islanningarna.

Bagge spelare ar fodda 1990 och lovande.

Muamer Tankovic (Bosnien)

Han kommer inte välja Bosnien. Det blir Kroatien eller Sverige för hans del.