Citat:
Ursprungligen postat av
Haddo
Vad var det han censurerade? Som jag förstod det så kunde man tipsa om bloggar och annat som man ville se på sidan.
Jag brukade börja varje dag klockan 06:00 med att gå in på RN så det är klart att det är tråkigt att han försvinner. Jag får ändra mina vanor...
Jag läste aldrig det där sista meddelandet kan någon återge det!?
.
:Mitt sista svammel och min sista vädjan.
När jag startade Riktiga Nyheter var det med en ofattbar mängd misslyckade projekt "under mitt bälte", och jag var redan då obeskrivligt utmattad mentalt. Trots detta tvingade jag mig att verkligen lägga ner hela min själ i detta projekt eftersom jag vid det laget hade insett hur livsviktigt det var att "upplysa folket". Samtidigt var jag fortfarande extremt naiv i min uppfattning av "motståndet".
Under dessa över fem år (innan RN fanns åtminstone ett år tidigare en prototyp som jag gjorde som en del av ett annat misslyckat projekt, men som förmodligen ingen utom jag använde) har jag verkligen lagt ner otroligt mycket tid, energi och själ på att med alla för mig möjliga medel försöka få ut information om det pågående folkmordet, samt att påverka källorna "i rätt riktning" på olika sätt.
Tyvärr visade det sig att både "nationella" och "Sverigevänner" alltmer visade sig ha en helt annan mentalitet och inriktning, där man aldrig eller mycket sällan talade klarspråk och var ärliga mot sig själva och varandra. Långsamt gick det upp för mig att många källor antingen drevs direkt av judar eller betalades av desamma. Resten var med ytterst få undantag förvirrade idioter som aldrig skrev/sade/gjorde något av värde, ofta med gravt missvisande rubriker.
Till slut upphörde jag helt att följa flödet annat än de rent nödvändiga kontrollerna då och då för att försäkra mig om att saker och ting fortfarande fungerade (källorna ändrade maniskt om allting hela tiden och krävde frekvent manuella fixar av olika slag). Vid det här laget kände jag fysiskt illamående av att se vad folk röstade upp, och förlorade helt respekten både för källorna och användarna.
Ett genuint tack går till han som kallade sig "Grovjobbaren", som efter en tid dök upp och ända till slutet hjälpte till mycket aktivt med att i princip administrera hela Folkmordsmedia (extrema mängder jobb bakom kulisserna med den tjänsten, särskilt med tanke på hur få som någonsin använde den) samt hittade nya källor till RN och hjälpte till med att berätta när de dog eller bytte flödesadresser utan att peka om och dylikt. Du är till stor del orsaken att jag höll ut så länge som jag gjorde, och vårt interna "ping-pongande" var ett fint samarbete som, för mig, bevisar vad arier kan åstadkomma när de hjälps åt.
Tyvärr var han ganska unik, och resten tycktes göra allt för att tiga ihjäl tjänsten, troligen för att hemska jag låg bakom den. Precis som folk överlag bekymrar sig nationella långt mer om vem som gjort något än vad som gjorts. Man förolämpade mig tusen gånger värre än jag någonsin gjorde tillbaka (åtminstone enligt mig själv), men oavsett hur det var fick det som resultat att jag alltmer tappade respekten för alla dessa människor som till slut för mig bara framstod som svamlande idioter.
De senaste dygnen har jag känt extrem sorg, starka skuldkänslor och känt mig som en riktig svikare, trots att det enligt min uppfattning är jag om någon som blivit sviken. Värt att notera är helt klart att jag inte "blivit PK" eller något sådant. Ingen hona har (tyvärr) plötsligt dykt upp i mitt liv och givit mig ett ultimatum och tvingat mig välja mellan henne eller RN, och inga judar har besökt mig med pengasäckar för att muta mig att lägga ner. Ej heller har några AFA-slödder satt en kniv mot halsen mot mig eller dylikt. Några av huvudanledningarna (som jag kommer på just nu) till att jag tvingades lägga ner är:
Jag anser att det är ett livsfarligt slöseri med tid och energi att inbilla sig att man kan förändra något genom att leka runt i judens sandlåda (Internet).
Skadliga skräpkällor styrda/skapade av fienden som bara förgiftar folks sinnen med nonsens.
Så gott som obefintlig trafik och ordspridning. (Ja, det var nog "droppen".)
Inget gehör från (nästan) någon för det man lagt ner sin själ på att försöka förmedla.
Kunde ej längre ställa mig bakom tjänstens namn, paroll eller innehåll.
Kände och känner mig psykiskt, själsligt och rent fysiskt totalt utmattad och som om jag kvävs av allt skitsnack som dessa källor pumpar ut och som folk sitter och slösar bort sin dyrbara tid på i denna sena, ödesdigra timme.
Vill inte längre på något sätt vara delaktig i ytterligare slöseri med tid och energi hos alla de som verkligen i detta nu borde rusta för samlad, väpnad kamp.
Jag försökte verkligen mitt bästa. Det kan jag verkligen ärligt säga. Tyvärr är mitt bästa fullständigt otillräckligt, och detta har jag insett på ett så djupt plan att denna nedläggning inte "bara" rör RN, utan hela mitt fortsatta bruk av Internet och att försöka "driva" något i denna hopplösa, oändliga rymd där man kan skrika sig hes utan att någon någonsin hör ett pip. Det kommer dessutom bara att bli värre och värre för alla slags "kontroversiella" sajter att fortsätta existera, och jag har all anledning att tro att RN hade trakasserats på ännu fler sätt än bara genom överbelastningsattacker, om den hade fortsatt. Speciellt om den någonsin hade vuxit, vilket uppenbarligen aldrig skedde.
Trots mina hårda ord i den sista RN-texten känner jag en verklig sorg och förtvivlan över hela situationen. Det fanns faktiskt några få personer där ute som är vettiga och verkligen ville väl. Jag tackar er som bidrog och hjälpte mig när jag behövde det som mest, även om ni förmodligen bara brydde er om att tjänsten skulle finnas kvar. Tro mig när jag säger att jag är genuint ledsen över att jag tvingades lägga ner. För det var inget riktigt val, som allt annat i livet. Det gick bara inte längre, av så många viktiga orsaker. Jag kände hur jag höll på att bli galen på riktigt, och det har inte ändrats på något sätt. Detta är verkligen en mardröm på så många olika plan.
Jag borde nu utannonsera att jag startar en radikal, fysisk kampgrupp vars enda syfte är att rädda svenskarna med våld, för att verkligen understryka att jag menar allvar, men inte fan vågar jag det. Trots att jag hatar detta "liv" är jag ändå obeskrivligt rädd för att upphöra att existera. Jag kan inte förstå hur någon klarar av att ta sitt liv, men beundrar på något sätt deras "mod".
Förmodligen kommer jag att ruttna bort i ensamhet, och snart drömma tillbaka till de "underbara" dagarna då jag kunde skriva en RN-text och några få personer kunde hålla med. Det är så det fungerar — det kan alltid bli värre, och blir det också...
Jag skulle kunna babbla på om detta hur mycket som helst, men jag orkar verkligen inte längre. Det är uppenbart att ytterst få personer kan relatera till vad jag känner, och resten ser det bara som en sjuk människas svammel.
Jag inser att detta kanske låter som en efterhandskonstruktion, men att lägga ner RN och mina "online"-ansträngningar har för mig ett starkt symboliskt värde eftersom det bevisar att jag menar allvar med påståendet att Internet är fiendens sandlåda/akvarium/lekstuga, och att det jag ägnat så stor del av mitt liv åt att försöka förstå mig på bara visade sig vara en stor bluff. Ännu en distraktion.
Ingen lär ta till sig detta mer än de lyssnat på något annat jag skrivit, men om det är något jag verkligen vill understryka så är det att svenskarna MÅSTE sluta hänga på ett elektroniskt nätverk av allt större censur när vår fysiska överlevnad står på spel. Hur sjukt det än låter, och hur orimligt osannolikt det än må vara att detta någonsin kommer att ske, måste svenskarna börja samarbeta och rent handgripligen ta tag i saker och ting.
Min vädjan går kanske allra mest ut till Nordiska motståndsrörelsen, vilka trots allt har den klart största organisationsförmågan (vilket inte säger mycket, men ändå). Jag ber er verkligen att försöka tänka om helt, trots de mycket stora riskerna, och om möjligt inta en radikalt annorlunda stil och mentalitet. Det anses troligen skrattretande patetiskt att sitta och skriva sådant, utan att själv göra något, men jag känner verkligen att det är den enda möjligheten och att detta på något sätt måste föras fram.