I min hand höll jag det anspråkslösa bakverket. Den bestod av en nedsmält liten chokladkaka, som blandats med cannabis-smör, vars innehåll motsvarade drygt två och ett halvt gram av kief från en mycket potent White Widow. Min mage var måttfullt fylld av en liten pastasallad som hade serverats tillsammans med en mycket god Brewdog Punk IPA, ett öl som troligen kommer att ligga mig varmt om hjärtat i många år framöver. Jag ville inte vara alltför mätt, men ändå ha tillräckligt med energi i kroppen. Det var fredag och slutet på en högintensiv period i mitt liv, där arbete och sociala sysselsättningar tagit mycket av min tid och energi. Jag skulle nu vara ledig i en vecka, och självklart fira detta på ett lämpligt sätt. Jag hade efter en intensiv tur på cykeln unnat mig ett hett bad och flera glas friskt och iskallt vatten. Nu satt jag i min fåtölj. Jag hade för en stund sedan svalt en kapsel innehållande 150 mg rent MDMA, och effekterna började komma smygande.
Jag inspekterade bordet framför mig. Verktygen som skulle förgylla min kväll låg prydligt på rad.
Jag hade rullat två rejäla spliffar, som innehöll en hel del av samma kief som fanns i mitt bakverk. Lite MDMA fanns också kvar i påsen, men framför allt låg det en kapsel på bordet, som var fylld med ~40mg 2c-b, samt 50mg MDMA. Det hade nu gått ungefär en timme sedan jag hade ätit min MDMA-kapsel, och jag mådde mycket, mycket bra. Jag bröt av hälften av mitt cannabinoid-infuserade bakverk, åt halvan och lutade mig sedan tillbaka för att titta vidare på Eternal sunshine of the spotless mind.
Visst är världen underbar?
Ytterligare en halvtimme passerade, och jag hade inte känt någon effekt från mitt bakverk. I det ljuva sinnestillstånd som jag befann mig i, var jag otålig och ville nå skyarna snabbare. Inom loppet av två minuter hade jag hunnit äta andra hälften av kakan, snortat det kvarvarande MDMA:t (uppskattningsvis 30-40 mg), samt slukat min kapsel med 2C-B och ännu mer MDMA. Filmen närmade sig sitt slut, och jag tände min ena spliff till slutscenerna.
Kombinationen 2C-B och MDMA, även kallad "Honeyflip", ligger mig varmt om hjärtat. Oftast brukar jag ta mycket små doser av 2C-B, för att tona ned det hallucinogena och fokusera på välmåendet. Att se omgivningen smälta som rinnande akvarellfärg är något särskilt; något som jag inte erfar på andra hallucinogener. De andra hallucinogenerna är så strukturerade och deras hallucinationer modifierar endast verkligheten, i olika hög grad. 2C-B låter världen smälta framför mina ögon. Det är sannerligen en underbar upplevelse, men jag var ännu inte där.
Jag kände ännu inte av så mycket, bakverket hade inte hunnit göra sig märkbart. Jag kände en starkare kick från MDMA:t som jag hade snortat, och spliffen mjukade upp ruset. Jag bestämde mig för att besöka en vän som bor två kilometer från mig. Jag satte mig på cykeln och rullade ut på gatan. Till min förfäran stod en bil parkerad utanför ett hus, femtio meter från mig. Jag såg endast lyktorna och konturerna, och mitt sinne skapade även konturer av lyktor på taket. Polisen är här, tänkte jag, och vände snabbt tillbaka till min gård. Jag ställde mig bakom ett träd och tittade noggrant på bilen. Det var endast en vanlig personbil, vilket lugnade mig. Jag återvände ut på gatan, passerade bilen, i vilken en mycket gammal vän satt, som jag tappat kontakten med. Han ropade mitt namn och jag svarade med en snabb hälsning medan jag susade förbi. Omgivningen var verkligen otroligt underbar, när jag i min ensamhet cyklade mot det lilla samhället utanför stan. I mina öron ekade Your Protector av Fleet Foxes. Mörkret slöt sig omkring mig.
Jag hade nu nått till min väns kvarter. Han mötte mig i trappuppgången till sin lägenhet, och vi beslutade oss för att tillsammans dela på den spliff som jag hade kvar. Vi begav oss till en skog och gick djupt in i den. Vi satte oss ned på varsin sten, tände på och talade om gamla minnen.
Någonstans i mitten av vår röksession slog allt till. Jag tappade spliffen och min vän fick lyfta upp den. Jag tittade upp i skyn och såg stjärnorna. Jag blev helt förbluffad av att se mörkret, för det var vad jag gjorde. För ovanlighetens skull var det inte ljuskällorna som drog till sig min uppmärksamhet, utan snarare mörket i sig. Mörkets auktoritet verkade inte längre så skrämmande, utan snarare fundamental och själklar. Vi måste lära oss att uppskatta även det mest grundläggande i livet, tänkte jag. Jag lyckades röka några bloss till på spliffen, och vi gick sedan tillbaka till min väns lägenhet. Ruset tilltog hela tiden i styrka, och det blev väldigt intensivt.
Väl framme lade jag mig i hans soffa. Han gav mig ett glas vatten, vilket jag uppskattade, eftersom jag lätt blir rosslig i halsen när jag röker. När de mest akuta, men inte alls obehagliga effekterna hade lagt sig, plockar min vän fram en gräddsifon och tillhörande lustgaspatroner. Han frågade mig om jag vill tända stubinen ytterligare en gång, och jag tackade ja med glädje. Jag såg till att sitta upprätt och ha rensade luftvägar, tog den laddade sifonen och andades in hälften, blandat med ett halvt andetag syre. Jag höll det inne i några sekunder, släppte ut det och gjorde snabbt om proceduren. Jag kände att jag inte längre visste vem jag var, men min vän gav mig åter sifonen, laddad med en till patron, som jag denna gång slukade hel, höll inne några sekunder och sedan andades ut, kippade efter andan för att sedan lägga mig ned på soffan.
Jag kan inte, hur gärna jag än skulle vilja, beskriva ruset som jag drogs in i. Jag var osäker på när det tog slut, eftersom jag för en kort tid inte kunde definiera verkligheten på något sätt alls.
Jag förblev efter detta i min väns lägenhet ett tag. Effekterna försvann långsamt, i samma takt som natten förbyttes mot morgon. Snart var endast cannabisbakverkets effekter kvar, men även dessa kändes ganska tama i jämförelse med vad jag hade upplevt under de föregående timmarna.
Min vän gav mig två Imovane, i fall jag kände att jag behövde somna på konstgjord väg (jag upplever det ibland svårt att sova efter att jag har intagit cannabis oralt). Jag tog dessa med mig och cyklade hemåt.
Det var nu dags att avsluta detta rus. Jag svalde tabletterna, tog en skön dusch och bäddade sedan ned mig i sängen med datorn framför mig, och med en förhållandevis liten spliff, laddad med en okänd Kush-strain i mungipan. Ett glas svartvinbärssaft, några kanelgifflar och lite slösurfning blev det sista jag sysselsatte mig med. Sedan kände jag mig trött, väldigt trött. Då fanns det inga andra alternativ än att sova, länge.
Jag inspekterade bordet framför mig. Verktygen som skulle förgylla min kväll låg prydligt på rad.
Jag hade rullat två rejäla spliffar, som innehöll en hel del av samma kief som fanns i mitt bakverk. Lite MDMA fanns också kvar i påsen, men framför allt låg det en kapsel på bordet, som var fylld med ~40mg 2c-b, samt 50mg MDMA. Det hade nu gått ungefär en timme sedan jag hade ätit min MDMA-kapsel, och jag mådde mycket, mycket bra. Jag bröt av hälften av mitt cannabinoid-infuserade bakverk, åt halvan och lutade mig sedan tillbaka för att titta vidare på Eternal sunshine of the spotless mind.
Visst är världen underbar?
Ytterligare en halvtimme passerade, och jag hade inte känt någon effekt från mitt bakverk. I det ljuva sinnestillstånd som jag befann mig i, var jag otålig och ville nå skyarna snabbare. Inom loppet av två minuter hade jag hunnit äta andra hälften av kakan, snortat det kvarvarande MDMA:t (uppskattningsvis 30-40 mg), samt slukat min kapsel med 2C-B och ännu mer MDMA. Filmen närmade sig sitt slut, och jag tände min ena spliff till slutscenerna.
Kombinationen 2C-B och MDMA, även kallad "Honeyflip", ligger mig varmt om hjärtat. Oftast brukar jag ta mycket små doser av 2C-B, för att tona ned det hallucinogena och fokusera på välmåendet. Att se omgivningen smälta som rinnande akvarellfärg är något särskilt; något som jag inte erfar på andra hallucinogener. De andra hallucinogenerna är så strukturerade och deras hallucinationer modifierar endast verkligheten, i olika hög grad. 2C-B låter världen smälta framför mina ögon. Det är sannerligen en underbar upplevelse, men jag var ännu inte där.
Jag kände ännu inte av så mycket, bakverket hade inte hunnit göra sig märkbart. Jag kände en starkare kick från MDMA:t som jag hade snortat, och spliffen mjukade upp ruset. Jag bestämde mig för att besöka en vän som bor två kilometer från mig. Jag satte mig på cykeln och rullade ut på gatan. Till min förfäran stod en bil parkerad utanför ett hus, femtio meter från mig. Jag såg endast lyktorna och konturerna, och mitt sinne skapade även konturer av lyktor på taket. Polisen är här, tänkte jag, och vände snabbt tillbaka till min gård. Jag ställde mig bakom ett träd och tittade noggrant på bilen. Det var endast en vanlig personbil, vilket lugnade mig. Jag återvände ut på gatan, passerade bilen, i vilken en mycket gammal vän satt, som jag tappat kontakten med. Han ropade mitt namn och jag svarade med en snabb hälsning medan jag susade förbi. Omgivningen var verkligen otroligt underbar, när jag i min ensamhet cyklade mot det lilla samhället utanför stan. I mina öron ekade Your Protector av Fleet Foxes. Mörkret slöt sig omkring mig.
Jag hade nu nått till min väns kvarter. Han mötte mig i trappuppgången till sin lägenhet, och vi beslutade oss för att tillsammans dela på den spliff som jag hade kvar. Vi begav oss till en skog och gick djupt in i den. Vi satte oss ned på varsin sten, tände på och talade om gamla minnen.
Någonstans i mitten av vår röksession slog allt till. Jag tappade spliffen och min vän fick lyfta upp den. Jag tittade upp i skyn och såg stjärnorna. Jag blev helt förbluffad av att se mörkret, för det var vad jag gjorde. För ovanlighetens skull var det inte ljuskällorna som drog till sig min uppmärksamhet, utan snarare mörket i sig. Mörkets auktoritet verkade inte längre så skrämmande, utan snarare fundamental och själklar. Vi måste lära oss att uppskatta även det mest grundläggande i livet, tänkte jag. Jag lyckades röka några bloss till på spliffen, och vi gick sedan tillbaka till min väns lägenhet. Ruset tilltog hela tiden i styrka, och det blev väldigt intensivt.
Väl framme lade jag mig i hans soffa. Han gav mig ett glas vatten, vilket jag uppskattade, eftersom jag lätt blir rosslig i halsen när jag röker. När de mest akuta, men inte alls obehagliga effekterna hade lagt sig, plockar min vän fram en gräddsifon och tillhörande lustgaspatroner. Han frågade mig om jag vill tända stubinen ytterligare en gång, och jag tackade ja med glädje. Jag såg till att sitta upprätt och ha rensade luftvägar, tog den laddade sifonen och andades in hälften, blandat med ett halvt andetag syre. Jag höll det inne i några sekunder, släppte ut det och gjorde snabbt om proceduren. Jag kände att jag inte längre visste vem jag var, men min vän gav mig åter sifonen, laddad med en till patron, som jag denna gång slukade hel, höll inne några sekunder och sedan andades ut, kippade efter andan för att sedan lägga mig ned på soffan.
Jag kan inte, hur gärna jag än skulle vilja, beskriva ruset som jag drogs in i. Jag var osäker på när det tog slut, eftersom jag för en kort tid inte kunde definiera verkligheten på något sätt alls.
Jag förblev efter detta i min väns lägenhet ett tag. Effekterna försvann långsamt, i samma takt som natten förbyttes mot morgon. Snart var endast cannabisbakverkets effekter kvar, men även dessa kändes ganska tama i jämförelse med vad jag hade upplevt under de föregående timmarna.
Min vän gav mig två Imovane, i fall jag kände att jag behövde somna på konstgjord väg (jag upplever det ibland svårt att sova efter att jag har intagit cannabis oralt). Jag tog dessa med mig och cyklade hemåt.
Det var nu dags att avsluta detta rus. Jag svalde tabletterna, tog en skön dusch och bäddade sedan ned mig i sängen med datorn framför mig, och med en förhållandevis liten spliff, laddad med en okänd Kush-strain i mungipan. Ett glas svartvinbärssaft, några kanelgifflar och lite slösurfning blev det sista jag sysselsatte mig med. Sedan kände jag mig trött, väldigt trött. Då fanns det inga andra alternativ än att sova, länge.
