Citat:
Kommer de helt obokat o bara sliter upp dörren i princip, eller hör de av sig först åtminstone?
Jobbigt med folk som ska hälsa på hela tiden.
Citat:
Kommer aldrig hålla mellan er om han står sin släkt nära och du inte ens klarar av att umgås med dem.
Jag hatar också mina "svärföräldrar" (ej gift). Eller hatar och hatar, jag känner mig kvävd av dem, och känner mig kvävd av hela min killes släkt egentligen.
Är själv uppvuxen med en ytterst liten släkt som träffar varandra ca: vart tredje år, fast de bor nära (träffar mina föräldrar/syskon kanske var tredje-fjärde månad). Det är inte naturligt för mig att umgås med släktingar, och mina föräldrar och jag har en strikt barn/förälder-relation, vi umgås inte som vänner och de känner mig knappt. I övrigt trivs jag bäst med att ha få nära bekantskaper i mitt liv, har alltid haft få väldigt nära vänner och vill inte ha det på något annat sätt. Jag får ångest och blir stressad annars. Är blyg och introvert.
Min kille har dock en gigantiskt släkt, som han står väldigt nära. Och de vill träffas heeeela tiden. Från dag ett har jag känt mig extremt jagad och kvävd av dem, har försökt att få dem att förstå att jag inte vill umgås, men det verkar inte gå fram. Det verkar liksom inte finnas på deras världskarta att någon inte skulle vilja umgås med dem. Min kille och jag har snart vart ihop i 4 år nu, känns som att de borde fatta snart? Min kille blir sur när jag inte följer med på familjemiddagar och skit, men efter många bråk har vi kommit fram till att det är bättre att han går dit själv.
Ändå kommer jag inte undan dem! De är som iglar! De knackar på oanmälda och förväntar sig att de är välkomna att stiga på. Ibland väntar de inte ens tills man öppnar åt dem, de bara går in! Är vi nere i stan så kan man ge sig fan på att en av hans släktingar ringer och ska ha skjuts hit och dit. Har vi planerat att laga något gott till middag ringer såklart en släkting och vill bjuda på middag (vilket gör att min kille släpper våra middagsplaner helt) VARJE helg ska de ha med oss till att äta middag/åka skidor/åka och simma etc etc vilket (pga att jag vill slippa dem!) innebär att min kille ofta är borta både på lördag och söndag så att vi aldrig kan umgås (jag flyttade till honom för nåt halvår sen och har inga vänner i den här staden, så jag sitter alltså alldeles ensam VARJE helg). Min kille tycker såklart att det är mitt eget fel att jag är ensam eftersom jag "inte vill följa med".
Alltså. Jag är så arg ibland så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Hur ska jag berätta för min killes släktingar, på ett trevlig sätt, att jag inte är intresserad av att lära känna dem, och inte vill umgås? Liksom no offence men nej tack?!? Och hur ska jag få min kille att förstå hur ensamt det är för mig när han alltid är borta? Och hur sårad jag blir när han alltid släpper våra planer för att umgås med dem?
Är själv uppvuxen med en ytterst liten släkt som träffar varandra ca: vart tredje år, fast de bor nära (träffar mina föräldrar/syskon kanske var tredje-fjärde månad). Det är inte naturligt för mig att umgås med släktingar, och mina föräldrar och jag har en strikt barn/förälder-relation, vi umgås inte som vänner och de känner mig knappt. I övrigt trivs jag bäst med att ha få nära bekantskaper i mitt liv, har alltid haft få väldigt nära vänner och vill inte ha det på något annat sätt. Jag får ångest och blir stressad annars. Är blyg och introvert.
Min kille har dock en gigantiskt släkt, som han står väldigt nära. Och de vill träffas heeeela tiden. Från dag ett har jag känt mig extremt jagad och kvävd av dem, har försökt att få dem att förstå att jag inte vill umgås, men det verkar inte gå fram. Det verkar liksom inte finnas på deras världskarta att någon inte skulle vilja umgås med dem. Min kille och jag har snart vart ihop i 4 år nu, känns som att de borde fatta snart? Min kille blir sur när jag inte följer med på familjemiddagar och skit, men efter många bråk har vi kommit fram till att det är bättre att han går dit själv.
Ändå kommer jag inte undan dem! De är som iglar! De knackar på oanmälda och förväntar sig att de är välkomna att stiga på. Ibland väntar de inte ens tills man öppnar åt dem, de bara går in! Är vi nere i stan så kan man ge sig fan på att en av hans släktingar ringer och ska ha skjuts hit och dit. Har vi planerat att laga något gott till middag ringer såklart en släkting och vill bjuda på middag (vilket gör att min kille släpper våra middagsplaner helt) VARJE helg ska de ha med oss till att äta middag/åka skidor/åka och simma etc etc vilket (pga att jag vill slippa dem!) innebär att min kille ofta är borta både på lördag och söndag så att vi aldrig kan umgås (jag flyttade till honom för nåt halvår sen och har inga vänner i den här staden, så jag sitter alltså alldeles ensam VARJE helg). Min kille tycker såklart att det är mitt eget fel att jag är ensam eftersom jag "inte vill följa med".
Alltså. Jag är så arg ibland så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Hur ska jag berätta för min killes släktingar, på ett trevlig sätt, att jag inte är intresserad av att lära känna dem, och inte vill umgås? Liksom no offence men nej tack?!? Och hur ska jag få min kille att förstå hur ensamt det är för mig när han alltid är borta? Och hur sårad jag blir när han alltid släpper våra planer för att umgås med dem?
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
