Anledningar till varför ni hatar era svärföräldrar!

Jag HATAR min svärmor. Jag längtar tills hon dör. Tyvärr verkar hennes ättelinje leva tills de blir en bra bit över 95 år allihop, så det dröjer väl innan jag slipper henne. Svärfar däremot är underbar, jag älskar honom.

Anledningen till att jag avskyr kärringen är bland annat:

*Hon håller aldrig käften. Hon kan på fullt allvar inte vara tyst längre än 15 sekunder innan hon måste yttra sig. Har hon ingen pekpinne/förmaning/allmänt gnäll/ att komma med tjatar hon om oväsentligheter som vädret, ojämnt skurna falukorvsskivor, jordig potatis på Ica etc. Min sambo (hennes son) och andra tycker det är skitjobbigt att höra hennes tjatter, min sambo har sagt rent ut att hon inte behöver prata jämt, man KAN vara tyst i fem minuter... Men hon fattar inte.

*Hon kommenterar min vikt. Jag är 169 cm och väger 52 kg. Jag är SMAL. När jag blev sjuk och gick upp 18,5 kg hade hon problem med det. Hon påpekade att min mage var stor. Även om det var riktigt så ska hon skita i det, det är inte hennes problem och sak att påpeka. När jag började gå ner i vikt igen så sa hon: "Nu tror jag minsann du gått ned nåt kg, eller hur? Ja din vattenmage är inte lika stor, tycker jag. Och det är väl skönt - att slippa släpa på den magen!"

*När min farsa dog hörde jag henne säga till min sambo när hon trodde jag inte hörde: "Nu måste hon väl gått ned nästan alla kilon, eller hur? Hon ser smalare ut nu tycker jag." Min sambo hyssjade på henne och hon blev sur och snäste: "Men det är väl bra det! Jag ser ju att hennes mage är plattare nu, det är väl bra!"
Sen kom hon fram till mig när jag grät utanför kyrkan och sa åt mig att "inte gräva ner mig nu bara för att min pappa dött, det blir ju bara jobbigt för alla då, för oss, om du gräver ner dig i sorgen! Hör du det!"

*Hon har spridit ut detaljer om min sjukdom, mediciner och behandling till precis all övrig släkt och vänner trots att det är känslig info. När jag sagt ifrån att det är privat säger hon att min sjukdom "inte är nåt att skämmas för, och om jag skäms är det ju bara dumt av mig". Jag skäms inte men vill faktiskt själv välja till vem och vad och hur mkt jag vill berätta...
Varje gång vi ses frågar hon ut mig om mina mediciner m.m men numera vägrar jag svara för jag vet hon bara skvallrar om det. Då tycker hon att JAG är sur...

Hon går omkring med ytterskorna på hemma hos oss för att inte "smutsa ned sina strumpor". Jag är nämligen en usel husmor i hennes ögon som inte kan hålla rent. Jag dammsuger tre ggr vecka och moppar golven, men det är tydligen inte nog... Hon ger mig rengöringsmedel i present "för det är ju nåt jag behöver".

*Jag kan enligt henne inte ge min dotter ordentlig mat och har i hela hennes liv uppfostrat/gjort fel med henne...

*Alla utom hon har alltid fel och är ouppfostrade och inte ordentliga...

Jag är inte ute efter goda råd om hur jag blir "vän" med svärmor...
Vill bara höra lite vad ni andra har för erfarenheter av era svärföräldrar och vad ni retar er på hos dem. Spy galla helt enkelt! :-)

Jag har inget ont mina svärföräldrar. De trots allt min sambos föräldrar. Skulle tycka det är sjukt om man hatar sina svärföräldrar. Och önskar dom död. För din sambo lär bli jävligt ledsen den dag dom går bort och 10-20 år senare skulle han till och med lämna dig för att få spendera 5 minuter med sina föräldrar. Uppskatta dom så länge dom lever alla har sina brister. Men jag brukar se det från den ljusa sidan

Hahaha vilken jävla kärring. Att du inte bara ber henne dra åt helvete?


Jag hade ett ex vars mor jag hade riktigt svårt för. Vägrade hålla käften och skulle prata stup i ett och skvallra om allt och alla. Hon vägrade erkänna sig besegrad när hon hade fel i något ämne och var elak som fan mot mitt ex medan hon gullade med hennes syskon precis som att dem vore utvecklingsstörda. Betalade deras räkningar tvättade osv, fast att idioterna var en bra bit över 20.

Ok. Jag medger att det lät hårt att jag längtar till hon dör... Det är faktiskt så att jag inte vill att nåt ont ska hända henne, men den dag hon faktiskt går hädan så kommer jag nog inte sakna henne....
Fast jag håller mina känslor för mig själv, jag har aldrig tvingat min sambo ta parti eller säga upp kontakten med henne eller avstå från att träffa henne för min skull. Inte heller har jag det minsta emot att min dotter träffar sin farmor. Bara för att jag inte tål henne så har ju de rätt att ha sin egen relation med henne.

Fast även min sambo, hans syskon och deras respektive tycker hon är superdryg ofta.... Min sambo förstår att jag inte orkar med henne och tycker också hon går över gränsen ibland, han säger det till henne. Men jag respekterar att det är hans morsa och att han älskar henne. Men jag kan tyvärr inte med henne. Jag trivs dock jättebra med svärfar, han är fantastisk!

Jag tror inte att problemet handlar om svärförälder-relationen i sej utan om att hon verkar kombinera begränsat intellekt med ett gravt socialt handikapp. Ignorera kärringskrället helt enkelt, hon bara stjäl energi. Personligen är jag tacksam för att jag i alla år haft en bra relation med mina svärföräldrar. Tyvärr gick min svärfar bort för ett par dagar sen.

*Alla utom hon har alltid fel och är ouppfostrade och inte ordentliga..."

Din svärmor jobbar på mitt jobb, ju!

Varje fikarast sitter vi med gapande munnar och lyssnar till denna noll-koll-människa som stolt berättar allt om sin gräsliga svärdotter. Det är så uppenbart att problemen finns på svärmorssidan och inte bland den yngre generationen, men vår arbetskamrat har i dryga sextio år vägrat inse detta - noll koll.

Det enda jag kan råda dig till är att vara iskall -berätta INGENTING om dig själv, sjukdomar, medicinering osv - hur vet hon om detta, förresten? Var iskallt artig, om du förstår vad jag menar.

Jag hade en ganska jobbig svärfar som aldrig sade det rakt ut men gjorde det ganska tydligt att jag inte var fin nog för hans dotter. Mamman var supertrevlig, likaså bröderna och systern, älskade hennes farmor och mormor och alla andra släktingar. Pappan var dock lite väl jobbig ibland.

När vi skulle utomlands så skickade han ett mail till mitt ex (som hon visade mig) där han skrev att han satt in 2000 kr åt exet som hon skulle ha som matpengar, men att hon fick absolut inte ta från dessa pengar och bjuda mig. Han skrev typ "Vi förutsätter att NNs föräldrar ser till att han har pengar till mat". Jag tyckte att det hela var lite löjligt eftersom det var väl självklart att jag stod för min mat själv?

Vår husvagn var en dödsfälla eftersom den hade en gasoltank (som inte ens användes) och han ville se bevis på att pappa kollat upp att gasoltanken var säker osv. Jag och mitt ex sov i husvagnen på sommaren eftersom det blev ganska varmt i mitt rum + att det låg mer avsides och med två st bröder som bodde hemma så ville vi vara för oss själva.

Mitt ex bodde en hel sommar hos oss, min pappa fixade sommarjobb åt henne, betalade hennes arbetskläder osv och vi bad aldrig om betalt för det. Sommaren efteråt var det tänkt att jag skulle bo hos henne och arbeta osv. Efter första veckan ville pappan ha hyra av mig osv. Jag sa att jag mer än gärna betalade men att han borde tänka på att vi hade haft hans dotter hos oss i nästan 3 månader utan att be om så mycket som ett öre för kost och logi.

När jag och mitt ex letade lägenhet tillsammans så var han alltid negativt inställd till varje lägenhet vi tittade på (vi kollade så klart ensamma, sen "rapporterade" hon till pappan). Till slut hittade hon ett rum i en lägenhet som han var eld och lågor över: "bättre än så här kommer du aldrig få det!" sa han till henne. Jag tyckte hon kunde ha is i magen och vänta lite så skulle vi säkert ha något finare, större, billigare och framför allt gemensamt om en vecka eller två. Pappan idiotförklarade mig, exet skrev på kontraktet och en-två veckor senare blev vi erbjuden en rätt schysst trea, 10 min från universitetet och till rätt bra hyra. Självklart kunde vi inte tacka ja till den eftersom mitt ex hade tre månaders uppsägning på kontraktet osv.

Han lade in ett "veto" mot att mitt ex skulle börja en journalistutbildning som hon verkligen ville gå (hon hade jobbat som ungdomsreporter tidigare, skrivit riktigt bra artiklar, skrivit för skoltidningen och var väldigt uppskattad som journalist) eftersom det inte var på ett "fint" lärosäte samt att "hon kastade bort sina fina betyg". Vet väl inte riktigt om detta ska ligga honom i fatet eftersom exet trots allt gick den utbildning han föreslog, hon jobbar inom den branschen idag och verkar trivas väldigt bra.


Jag måste dock ge honom cred. Han må ha varit väldigt speciell och vi drog väl inte alltid jämt, men han vill väl sin dotters bästa och så här i efterhand kan jag ändå förstå varför han gjorde som han gjorde ibland. Jag var dock ingen slusk eller otrevlig utan försökte verkligen mitt bästa för att han skulle tycka om mig.

Edit: Vill bara tillägga att jag absolut inte hatar honom eller hatade honom när han var min svärfar.

Synd för dig hah, vilken kärring. Kommer bra överrens med mina dock. Men min farfar och hennes morfar kommer överrens hur bra som helst då dem här två har varit på en runda i Kongo på 60-62 så snackas det om det.

Ang min sjukdom fick hon reda på en del av min sambo när jag blev sjuk, men han berättade bara allmänt vad som hänt. Men sen kom hon själv och hälsade på mig flera ggr och ställde frågor, och i min enfald trodde jag att hon brydde sig, hon var ytterst vänlig när hon frågade. Jag trodde hon var uppriktigt medkännande och berättade, och kunde aldrig drömma om att det skulle spridas ut...

Hon har till och med ringt till släkt och vänner utomlands, som aldrig ens träffat mig, och berättat... Numera säger jag inte ett privat ord till henne. Då försöker hon fiska info från min sambo genom att fråga han om läkarbesök, mediciner osv. Men han säger inte heller nåt längre. Bara rent allmänt att jag mår bra...
Hon rättfärdigar själv sitt skvallrande med att "det finns väl inget att skämmas för eller behöva dölja, och släkten bryr sig ju om hur du mår"... Men det är inte det som det handlar om....

Åh, fy f*n vad jag hatar sånt!

Jag har ett par kvinnliga (kvinnligt drag/gen?) släktingar som är så. De bara fiskar efter "snaskig" information hos allt och alla de pratar med. De är inte ett dugg empatiska någon av dem, utan de vill bara höra en massa privata saker av någon anledning. Det är också övertydligt när de försöker luska ur information..

Behöver jag tillägga att informationen används åt ett överdrivet skvallrande inför allt och alla?

För att anknyta till tråden så har jag som kille svårt för min svärmor. Hennes intellekt är helt obefintligt. Maken till oallmänbildad människa får man leta efter! Hon kan absolut ingenting om någonting. Hennes sociala skills är naturligtvis obefintliga (hon bor på landet). En gång hörde jag tjejens farsa säg åt henne att hälsa på mig när jag kom och hälsade på. Det är inget som kommer naturligt för henne tydligen..? Då hade jag ändå kört 25-30 mil i en bil och blivit inbjuden att hälsa på.

Hon har EN arbetskamrat på den lilla arbetsplatsen hon jobbar på, så hon är inte van alls att prata med folk. Hon har nog aldrig läst en rikstidning och tv eller radionyheter konsumerar hon öht inte. Resultatet är att jag känner att jag inte har någonting alls att prata med henne om. Hon är inte ens glad, trevlig och rolig som person, utan gnällig och ogin mot alla.

...fortsättning:

Jag hatar absolut INTE min svärmor. Snarare tycker jag lite synd om henne. Kontrasten blir dock stor när jag jämför henne med min svärfar som alltid är glad och mycket lätt att fästa sig vid och tycka om. Jag har också "oturligt nog", haft oerhört lätt för att komma överens med och prata med tidigare flickvänners mammor.

Varje gång jag har utvärderar mitt förhållande finns hon med som en faktor att ta hänsyn till. Jag vet allvarligt talat inte om jag har lust att ha henne som anhörig för resten av mitt liv. Jag får inte ut någonting av att umgås med henne, men det skulle jag kunna ta. Värre är just att hon har en så trist personlighet och är smågnällig, ogin och negativ!

Att min sambo har en helt okritisk syn på sin mamma gör inte saken bättre..

Jag tror att en del människor (läs. kvinnor) gottar sig i andras problem och olycka. De njuter av det!