Kön: Man
Längd: 180 cm
Vikt: 73 kg
Dos: En lapp LSD, enligt säljaren 110 microgram.
Tidigare erfarenheter: Alkohol och Cannabis.
Mitt livs första tripp skulle tillbringas med en av mina bästa vänner som även han tog en lapp. Det är samma vän som jag i lugn och ro tidigare har rökt cannabis med, en vän jag kan lita på till fullo. Med tanke på att det var vår första gång så tog vi det mycket lugnt. Vi hade inga planer för kvällen. Det var tänkt att hela dygnet skulle spenderas i min lägenhet. Det kändes som att jag skulle trippa för första gången i bra set & setting. Jag var inte ett dugg orolig men var samtidigt mycket medveten om drogens kraft.
Då kommer vi till själva trippen. Ja, vad ska man säga egentligen? Lappen låg på tungan klockan 14.45 i förrgår och svaldes uppskattningsvis 20 minuter efter. Direkt efteråt agerade jag och min vän något idiotiskt genom att röka fint och potent cannabis, trots att vissa flashbackmedlemmar i en annan tråd avrått oss från att göra det. Enbart minuter efteråt startade vi filmen Hitta Nemo och ett tag in i filmen började effekterna från lappen kännas. Alla karaktärer i filmen blev på något sätt mer individuella och det fanns inga direkta grupper. Fiskarna var som i 3D; De flöt ut ur TV:n på ett ganska visuellt tillfredsställande sätt. Det blev även som så att alla dessa fiskar började rappa, konstigt nog. Oavsett vilken scen det var så kunde vi, om vi lyssnade noga nog, höra hur de rappade. Rummet vi satt i blev mindre än tidigare och det kändes som att det nu var på bottenplan i lägenhetshuset, inte flera våningar upp som det i verkligheten är. Vi påverkades varken negativt eller positivt av detta. Det var ju trots allt inget särskilt häftigt eller överväldigande. Det var snarare som ett kvitto på att effekterna börjat.
Efter att ha sett färdigt filmen, som blev konstigare och konstigare för varje minut som gick, var riktigt oklar och ständigt bytte handling - jag tycker även att upplägget på filmen var riktigt konstigt, den kom aldrig riktigt igång - så började helvetet; Kompisen började snea. Jag själv visste inte heller riktigt var jag var. Allt var som uppdelat i sekvenser som inte låg i ordning. Jag blundade och var helt säker på att jag satt i min fåtölj för att sedan öppna ögonen och inse att jag satt på golvet. Det var väl ungefär så vilsen jag var. Känslomässigt var jag neutral; Detta med LSD påverkade inte mina tankebanor något märkbart under peaken. Värre var det för min kompis. Han var relativt konstig under filmens gång. Han trodde bland annat att hans agerande i verkligheten hade betydelse för hur det skulle gå i filmen. Under några minuter i slutet på filmen så trodde han exempelvis att han var tvungen att filma oss, i vår verklighet, för att Nemo skulle överleva eller dylikt. Men när filmen var över slets han ifrån verkligheten ännu mer. Han fick bland annat för sig att det brann utomhus och att lägenheten vi satt i var en alternativ verklighet som vi för alltid skulle sitta fast i. Han visste inte vem han var och bad mig flertalet gånger berätta för honom vem han är. Det hjälpte inte särskilt utan han fortsatte tveka på sin egen existens. Jag försökte hjälpa honom genom att förklara att det var LSD:t som lekte med hans verklighetsuppfattning, men han gick inte att lugnas ner. Han trodde till och med för en stund att han var jag och jag var han, att han enbart kollade på sig själv när han kollade på mig. Det gick verkligen att se på honom hur rädd han faktiskt var. Detta var kanske tre timmar efter intag och höll i sig i minst tre timmar.
Till slut blev det alldeles för mycket och rädd som han var struntade han i att vi faktiskt hade tagit LSD och ringde en av sina bästa vänner, som var helt omedveten om vad vi hade för oss, och förklarade för honom att vi behövde honom i lägenheten för att han skulle kunna ta oss tillbaks till verkligheten. Istället för att komma förbi så försökte denna vän genom telefonen lugna ner min vän och det fungerade till viss del. Min kompis lyckades lugna ner sig lite och kom slutligen tillbaks till ett någorlunda normalt sinnestillstånd.
Vi begav oss, nu när vi kände att tiden var inne, till centrum för att utforska naturen lite. Han med solglasögon på och jag utan då jag aldrig riktigt känner den paranoia som många andra gör när de tar hallucinogena droger. Väl på stan märkte vi bland annat hur ett vattendrag såg ut som en stram sopsäck, hur sneda vissa hus var och hur svårt det var att bedöma avstånd. En lyktstolpe fem meter framför oss skulle lika gärna ha kunnat vara en eller femtio meter framför oss. Vägen vi gick på, som faktiskt är rak, kändes och såg ut som en uppförsbacke. Alla människor blev korta och såg deformerade ut. Man skulle kunna säga att det gick att hitta något konstigt med absolut allt.
Sedermera skildes vi åt och med musik i mina hörlurar började eufori för mig. Allt var vackert och musiken var helt underbar, det fanns inte ett problem i världen. Det var för övrigt främst musik från Blackmill och Shpongle jag uppskattade som mest. Se det som en rekommendation. Angående musiken så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det! Men kort sagt var det väl ungefär så att all musik blev djupare och tydligare. Toner som är vackra opåverkad är hundra gånger vackrare påverkad. Musiken var perfekt synkroniserad med verkligheten; vid ett visst stycke kanske en bil körde förbi och i samband med musiken blev en såpass liten grej oerhört harmonisk. Något filmiskt skulle man kunna säga; Musiken var anpassad efter den visuella verkligheten, eller tvärtom. Allt passade ihop. Det är svårt att beskriva det på ett annat sätt, men det som är viktigt för er att veta är att det var positivt.
Jag gick runt staden och insåg hur ojämnt allt är. Gatorna och husen som vanligtvis ser perfekt byggda ut såg jättekonstiga ut, men det var ändå vackert. Det var även på gatorna jag fick de största hallucinationerna; Asfalten andades och var även klottrad på. Klottret bestod av eldflammor med text på. Bokstäverna såg ut att bilda ord men när jag fokuserade så såg jag att det enbart var slumpmässiga bokstäver som stod uppradade där på marken. Det var en ganska neutral hallucination med andra ord. Jag måste ha sett ut som en idiot när jag gick runt på gatorna och var så fascinerad av absolut allt men för stunden brydde jag mig inte. Varför skulle jag? Jag var den enda som för stunden levde i verkligheten.
Jag såg världen för vad den faktiskt var för första gången i mitt liv: Jag kom underfund med hur liten världen är, att vi människor egentligen är små obetydliga varelser som varken är speciellt vackra eller har någon vidare betydelse för Universum. Det var visserligen negativa tankar men för stunden omfamnade jag denna sanning och tog det hela med ro. Det var när jag väl kom hem som ett sorts helvete började även för mig. Jag tänkte främst på min familj, som jag inte längre bor hos, och hur mycket de faktiskt betyder för mig. Tanken om hur snabbt tiden rinner ut, och att jag i framtiden kommer tvingas vara ensam utan min familj på heltid, fick mig att bli ledsnare än vad jag någonsin har varit. Många negativa och undertryckta tankar från min barndom kom upp till ytan och jag förstod att jag som barn och ungdom inte riktigt tog vara på vad jag hade, en familj som älskade mig och ville att jag skulle vara lycklig. Tankarna fortsatte bombarderas in i huvudet och till slut insåg jag att det är dags att börja ta vara på det jag har. Jag ser detta som en mycket positiv upplevelse, även om det för stunden var oerhört plågsamt. Det var för mig bättre att se sanningen och få möjligheten att kunna arbeta därifrån än att vara kvar i den falska verklighet som jag levde i innan jag tog LSD.
Andra tankar om allt och alla började röra sig i mitt huvud. Jag äcklades av hur alla människor egentligen trånar efter bekräftelse och ingenting annat. Alla handlingar har rötterna i ett starkt behov av bekräftelse! Man är medlem på sociala medier för att kunna få bekräftelse, man köper moderna prylar för att få bekräftelse och i vissa fall till och med älskar man för att få bekräftelse. Det senaste kanske låter lite diffust men under LSD-påverkan var det enkelt att förstå. Jag kommer inte ihåg riktigt hur tankebanan gick men det var något i stil med att kärlek inte finns, utan att det är som så att vi stannar med vissa partners för att de, och även samhället som beundrar relationen, ständigt ger oss den bekräftelse vi vill ha. Nu förnekar jag inte att kärlek finns, men jag tror att jag på något sätt kom nära sanningen när jag tänkte på det viset.
Efter detta somnade jag. När jag vaknade så var jag inte längre påverkad men tankeverksamheten var ändock något högre än tidigare och den är så även nu, även om det ständigt minskas. Hur som helst så kan jag sammanfattningsvis säga att upplevelsen både var nyttig och läskig. Den visade mig en sanning jag aldrig tidigare trodde fanns och jag hoppas att jag lyckas hålla fast vid denna sanning. Det är mycket svårt att sätta betyg på trippen eftersom den var olika bra för olika sinnen. Exempelvis kan jag ge det visuella och auditiva en solklar 5:a, även om fler hallucinationer inte hade skadat. Det var precis som att ett sorts verklighetsfilter försvann och verkligheten istället nådde mina sinnen. Det kognitiva är mycket svårare att sätta ett betyg på. Det skulle kunna vara en 1:a för att det var såpass obehagligt men samtidigt en 5:a för att det i längden förhoppningsvis är något som kommer hjälpa mig. Oavsett så är det en drog jag rekommenderar så länge du inte är rädd för att brister med ditt leverne kan uppdagas. Jag kommer kanske ta det igen, om jag känner att tiden är inne.
Jag är fortfarande inte mig själv efter trippen. Ber därför om ursäkt om denna rapport är något diffus.
Längd: 180 cm
Vikt: 73 kg
Dos: En lapp LSD, enligt säljaren 110 microgram.
Tidigare erfarenheter: Alkohol och Cannabis.
Mitt livs första tripp skulle tillbringas med en av mina bästa vänner som även han tog en lapp. Det är samma vän som jag i lugn och ro tidigare har rökt cannabis med, en vän jag kan lita på till fullo. Med tanke på att det var vår första gång så tog vi det mycket lugnt. Vi hade inga planer för kvällen. Det var tänkt att hela dygnet skulle spenderas i min lägenhet. Det kändes som att jag skulle trippa för första gången i bra set & setting. Jag var inte ett dugg orolig men var samtidigt mycket medveten om drogens kraft.
Då kommer vi till själva trippen. Ja, vad ska man säga egentligen? Lappen låg på tungan klockan 14.45 i förrgår och svaldes uppskattningsvis 20 minuter efter. Direkt efteråt agerade jag och min vän något idiotiskt genom att röka fint och potent cannabis, trots att vissa flashbackmedlemmar i en annan tråd avrått oss från att göra det. Enbart minuter efteråt startade vi filmen Hitta Nemo och ett tag in i filmen började effekterna från lappen kännas. Alla karaktärer i filmen blev på något sätt mer individuella och det fanns inga direkta grupper. Fiskarna var som i 3D; De flöt ut ur TV:n på ett ganska visuellt tillfredsställande sätt. Det blev även som så att alla dessa fiskar började rappa, konstigt nog. Oavsett vilken scen det var så kunde vi, om vi lyssnade noga nog, höra hur de rappade. Rummet vi satt i blev mindre än tidigare och det kändes som att det nu var på bottenplan i lägenhetshuset, inte flera våningar upp som det i verkligheten är. Vi påverkades varken negativt eller positivt av detta. Det var ju trots allt inget särskilt häftigt eller överväldigande. Det var snarare som ett kvitto på att effekterna börjat.
Efter att ha sett färdigt filmen, som blev konstigare och konstigare för varje minut som gick, var riktigt oklar och ständigt bytte handling - jag tycker även att upplägget på filmen var riktigt konstigt, den kom aldrig riktigt igång - så började helvetet; Kompisen började snea. Jag själv visste inte heller riktigt var jag var. Allt var som uppdelat i sekvenser som inte låg i ordning. Jag blundade och var helt säker på att jag satt i min fåtölj för att sedan öppna ögonen och inse att jag satt på golvet. Det var väl ungefär så vilsen jag var. Känslomässigt var jag neutral; Detta med LSD påverkade inte mina tankebanor något märkbart under peaken. Värre var det för min kompis. Han var relativt konstig under filmens gång. Han trodde bland annat att hans agerande i verkligheten hade betydelse för hur det skulle gå i filmen. Under några minuter i slutet på filmen så trodde han exempelvis att han var tvungen att filma oss, i vår verklighet, för att Nemo skulle överleva eller dylikt. Men när filmen var över slets han ifrån verkligheten ännu mer. Han fick bland annat för sig att det brann utomhus och att lägenheten vi satt i var en alternativ verklighet som vi för alltid skulle sitta fast i. Han visste inte vem han var och bad mig flertalet gånger berätta för honom vem han är. Det hjälpte inte särskilt utan han fortsatte tveka på sin egen existens. Jag försökte hjälpa honom genom att förklara att det var LSD:t som lekte med hans verklighetsuppfattning, men han gick inte att lugnas ner. Han trodde till och med för en stund att han var jag och jag var han, att han enbart kollade på sig själv när han kollade på mig. Det gick verkligen att se på honom hur rädd han faktiskt var. Detta var kanske tre timmar efter intag och höll i sig i minst tre timmar.
Till slut blev det alldeles för mycket och rädd som han var struntade han i att vi faktiskt hade tagit LSD och ringde en av sina bästa vänner, som var helt omedveten om vad vi hade för oss, och förklarade för honom att vi behövde honom i lägenheten för att han skulle kunna ta oss tillbaks till verkligheten. Istället för att komma förbi så försökte denna vän genom telefonen lugna ner min vän och det fungerade till viss del. Min kompis lyckades lugna ner sig lite och kom slutligen tillbaks till ett någorlunda normalt sinnestillstånd.
Vi begav oss, nu när vi kände att tiden var inne, till centrum för att utforska naturen lite. Han med solglasögon på och jag utan då jag aldrig riktigt känner den paranoia som många andra gör när de tar hallucinogena droger. Väl på stan märkte vi bland annat hur ett vattendrag såg ut som en stram sopsäck, hur sneda vissa hus var och hur svårt det var att bedöma avstånd. En lyktstolpe fem meter framför oss skulle lika gärna ha kunnat vara en eller femtio meter framför oss. Vägen vi gick på, som faktiskt är rak, kändes och såg ut som en uppförsbacke. Alla människor blev korta och såg deformerade ut. Man skulle kunna säga att det gick att hitta något konstigt med absolut allt.
Sedermera skildes vi åt och med musik i mina hörlurar började eufori för mig. Allt var vackert och musiken var helt underbar, det fanns inte ett problem i världen. Det var för övrigt främst musik från Blackmill och Shpongle jag uppskattade som mest. Se det som en rekommendation. Angående musiken så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det! Men kort sagt var det väl ungefär så att all musik blev djupare och tydligare. Toner som är vackra opåverkad är hundra gånger vackrare påverkad. Musiken var perfekt synkroniserad med verkligheten; vid ett visst stycke kanske en bil körde förbi och i samband med musiken blev en såpass liten grej oerhört harmonisk. Något filmiskt skulle man kunna säga; Musiken var anpassad efter den visuella verkligheten, eller tvärtom. Allt passade ihop. Det är svårt att beskriva det på ett annat sätt, men det som är viktigt för er att veta är att det var positivt.
Jag gick runt staden och insåg hur ojämnt allt är. Gatorna och husen som vanligtvis ser perfekt byggda ut såg jättekonstiga ut, men det var ändå vackert. Det var även på gatorna jag fick de största hallucinationerna; Asfalten andades och var även klottrad på. Klottret bestod av eldflammor med text på. Bokstäverna såg ut att bilda ord men när jag fokuserade så såg jag att det enbart var slumpmässiga bokstäver som stod uppradade där på marken. Det var en ganska neutral hallucination med andra ord. Jag måste ha sett ut som en idiot när jag gick runt på gatorna och var så fascinerad av absolut allt men för stunden brydde jag mig inte. Varför skulle jag? Jag var den enda som för stunden levde i verkligheten.
Jag såg världen för vad den faktiskt var för första gången i mitt liv: Jag kom underfund med hur liten världen är, att vi människor egentligen är små obetydliga varelser som varken är speciellt vackra eller har någon vidare betydelse för Universum. Det var visserligen negativa tankar men för stunden omfamnade jag denna sanning och tog det hela med ro. Det var när jag väl kom hem som ett sorts helvete började även för mig. Jag tänkte främst på min familj, som jag inte längre bor hos, och hur mycket de faktiskt betyder för mig. Tanken om hur snabbt tiden rinner ut, och att jag i framtiden kommer tvingas vara ensam utan min familj på heltid, fick mig att bli ledsnare än vad jag någonsin har varit. Många negativa och undertryckta tankar från min barndom kom upp till ytan och jag förstod att jag som barn och ungdom inte riktigt tog vara på vad jag hade, en familj som älskade mig och ville att jag skulle vara lycklig. Tankarna fortsatte bombarderas in i huvudet och till slut insåg jag att det är dags att börja ta vara på det jag har. Jag ser detta som en mycket positiv upplevelse, även om det för stunden var oerhört plågsamt. Det var för mig bättre att se sanningen och få möjligheten att kunna arbeta därifrån än att vara kvar i den falska verklighet som jag levde i innan jag tog LSD.
Andra tankar om allt och alla började röra sig i mitt huvud. Jag äcklades av hur alla människor egentligen trånar efter bekräftelse och ingenting annat. Alla handlingar har rötterna i ett starkt behov av bekräftelse! Man är medlem på sociala medier för att kunna få bekräftelse, man köper moderna prylar för att få bekräftelse och i vissa fall till och med älskar man för att få bekräftelse. Det senaste kanske låter lite diffust men under LSD-påverkan var det enkelt att förstå. Jag kommer inte ihåg riktigt hur tankebanan gick men det var något i stil med att kärlek inte finns, utan att det är som så att vi stannar med vissa partners för att de, och även samhället som beundrar relationen, ständigt ger oss den bekräftelse vi vill ha. Nu förnekar jag inte att kärlek finns, men jag tror att jag på något sätt kom nära sanningen när jag tänkte på det viset.
Efter detta somnade jag. När jag vaknade så var jag inte längre påverkad men tankeverksamheten var ändock något högre än tidigare och den är så även nu, även om det ständigt minskas. Hur som helst så kan jag sammanfattningsvis säga att upplevelsen både var nyttig och läskig. Den visade mig en sanning jag aldrig tidigare trodde fanns och jag hoppas att jag lyckas hålla fast vid denna sanning. Det är mycket svårt att sätta betyg på trippen eftersom den var olika bra för olika sinnen. Exempelvis kan jag ge det visuella och auditiva en solklar 5:a, även om fler hallucinationer inte hade skadat. Det var precis som att ett sorts verklighetsfilter försvann och verkligheten istället nådde mina sinnen. Det kognitiva är mycket svårare att sätta ett betyg på. Det skulle kunna vara en 1:a för att det var såpass obehagligt men samtidigt en 5:a för att det i längden förhoppningsvis är något som kommer hjälpa mig. Oavsett så är det en drog jag rekommenderar så länge du inte är rädd för att brister med ditt leverne kan uppdagas. Jag kommer kanske ta det igen, om jag känner att tiden är inne.
Jag är fortfarande inte mig själv efter trippen. Ber därför om ursäkt om denna rapport är något diffus.
