Japanska, kinesiska eller koreanska, vilket är svårast att lära sig?

Ren till len handlar inte om att man andrar ton utan do handlar det om man andrar hela stavelsen.

Ett battre exempel ar det jag skrev ovan ex. "Hastens man" till "Han ar en stark man" alltsa i boda ex. finns stavelsen "man" men med olika tonfall vilket ger tva helt olika betydelser.

Eller kanske exemplet "En japan bor i Japan" dar ordet "japan" har tva olika tonfall.

Det handlar om att man gör en liten skillnad i uttal i båda fallen, om än på olika sätt. Just distinktionen l/r är svår för kinesisktalande, medan distinktionerna mellan olika toner är svåra för svensktalande, så jämförelsen är relevant.

Nej, det har inget med tonfall att göra, utan att det är två olika vokaler i de olika orden: lång bakre i hästman och kort främre i människoman.

Nej, där handlar det om betoning: Japan betonas på första stavelsen och japan på andra; dessutom är de två olika vokalljuden i omvänd ordningsföljd i de olika orden.

Toner handlar om just betoning. I ovan dar ren andras till len so andras inte tonen utan dar andras ju hela stavelse do "r" byts till "l". Men det ar fortfarande exakt samma ton i ordet ren som len utifran ett kinesiskt perspektiv.

Nu vet jag inte om du forstar hur tonsprak fungerar med olika toner men det ar exakt som exemplet ovan med "Hastens man"(tonen ar lang) eller "Han ar en stark man"(tonen ar kort).

Alla de kinesiska experter som jag har hort i Sverige har tagit upp liknande exempel som man kan finna i det svenska spraket for att visa exempel po hur toner fungerar i kinesiska. I kinesiskan finns 5 toner beroende po hur man raknar den ton som man inte betonar.

Jag tror inte du forstar vad som menas nar man pratar om "toner" med tanke po ditt svar. Hela ditt svar ar helt fel om du skulle svara po svenska liknelser i toner till kinesiska.

Nej. Det är ju olika vokaler. Vokaler kan ha olika längd och ljud. Det behöver inte ha något med toner att göra. Skiljer ni inte på långt och kort "a" i kinesiskan?

Ett exempel på toner är ramsan "Far, får får får?". Samtliga "får" har samma vokalljud + längd. Det är istället deras tonfall som avgör betydelsen.

Intressant. Jag känner två kusiner från Kina som jag frågat lite om kinesiska. Båda två hävdar att de talar kinesiska (kantonesiska) utan toner, och att det inte är några större problem att göra sig förstådda när de är "hemma" i Hong Kong och hälsar på.

Men det kanske är speciellt för kantonesiska eller Hong Kong-området, vet du om det är olika saker som gäller i olika delar av landet/olika dialekter? Eller förstår kineser helt enkelt "turistkinesiska" genom att förstå vad de menar när någon presenterar sin mamma och råkar säga "det här är min häst"? Jag tänker att någon som talar svenska med brytning och säger "jag vill hora bra musik" skulle ju få fram sitt budskap helt utan problem till en svensk...

Märklig diskussion det här, tycker jag. När man normalt talar om toner i svenskan gäller det de enskilda ordens accenttyper, det interna tonfallet, så att säga, som i kinesiskan. Klassiska exempel är stegen/anden (av steg/and) kontra stegen/anden (av stege/ande) och liknande.

Mer on topic finns det god anledning att skilja mellan skrift och övriga aspekter av språket i den här frågeställningen. Själv har jag hittills avstått från att lära mig både kinesiska och japanska just därför att det krävs en rejäl murbräcka för att ta sig genom denna teckenbarriär innan man ens når fram till själva språket. Jag har dock nyligen börjat nosa lite på japanska. Där kan man ju ändå tack vare hiragana komma en bit in i språket innan man blir tvungen att börja banka in en massa kanji.

Intressant med tanke på att kantonesiskan normalt sägs vara ganska tonrik (6-8 toner enligt olika Wikipediaartiklar). Men visst, sammanhanget ska man aldrig bortse ifrån. Där finns ofta stora marginaler för avvikande uttal om bara lyssnaren är välvillig nog.

En annan möjlighet är förstås att kusinerna har fel. Är de bara vanliga språkbrukare utan någon större vana att reflektera över språk kan de mycket väl vara omedvetna om att de använder toner. Sådant är inte ovanligt.

Det ar just skillnaden po ett kort a och ett langt a som gor att det ar en annan ton!

Jag ar inte so bevandrad i svensk fonetik so vet inte riktigt vad du menar.

Fortfarande ar det so har svenska sinologer drar liknelser mellan kinesiskans toner och det svenska spraket sa det ar nog daremot ni som har fel i denna fraga. Nu handlar det om att svenskar har ett litet forsprong att lara sig tonerna i det kinesiska spraket do vi redan anvander oss av det i svenskan ibland.

I svensk fonetik so kanske du har ratt men i kinesiskan pratar man inte om att vokalen har olika langd och ljud utan man talar om vad for ton stavelsen har.

De fyra tonerna ar och tar som exempel stavelsen "ma": mā, má, mǎ och mà. Sedan finns bara "ma" utan att man betonar.

Ga in po http://mandarin.about.com/od/pronunciation/a/tones.htm for att lasa lite mer och dar kan du lyssna po de fyra olika tonerna om du ar osaker po hur tonerna uttalas.

Ja, anden och anden ar ett klassiskt exempel som brukar tas upp av kinesiskalarare for att visa po toner i det svenska spraket.

Men håller du med om att ma:n och mann kan vara olika vokaler, men ändå ha samma ton?

Om jag på thai skriver มาน & มัน så har de samma ton, men olika vokallängd. Dessa ord låter precis som man & man vi diskuterade.

Som sagt, jag vet inte om kinesiskan skiljer på långt och kort "a" på samma sätt.

Ovana att reflektera över språk tror jag inte, ena personen studerade engelska och kinesiska på universitetet och arbetar som översättare Fast det kanske är svårt att analysera sig själv utan att riktigt gå in för det.

Om de använder dem omedvetet så är nyanserna för små för mig att uppfatta. Diskussioner mellan ena och mamman låter nästan som två olika språk. Ett jäkla svajande på morsans tal, platt (franskt, om du förstår liknelsen) på vännens.

Vi talar förbi varandra, eftersom du uppenbarligen inte känner till den vedertagna terminologin. Ton handlar om den tonhöjd en vokal uttalas med, på samma sätt som skillnaden mellan att spela ett C och ett G på ett piano. Det är det som utgör skillnaden mellan de olika ma på kinesiska. Det är inte samma sak som utgör skillnaden mellan svenska man och man: de kan uttalas med precis vilken ton som helst och ändå betyda samma sak; det som särskiljer dem är att de använder olika vokaler, en främre respektive en bakre. Det är en helt separat distinktion från tonskillnader.

Att tala om "korta" och "långa" toner betyder ingenting. Toner är höga eller låga (fallande eller stigande, osv). Vokalen kan vara olika lång. Betoning är ytterligare ett annat fenomen, som handlar om vilken stavelse i ett flerstavigt ord som ges extra tryck. Alla dessa distinktioner måste hållas i sär om det ska gå att diskutera saken.

Ja, svenskan har toner i begränsad omfattning! Klassiska exempel är anden (i gräset) kontra anden (i flaskan), stegen (som man går) kontra stegen (som lutar mot väggen). Vokallängd, vokalkvalitet och betoning är identisk i båda orden, men det första i varje par har en låg ton på första vokalen, medan det andra har en hög ton på första vokalen. I svenskan är det fenomenet så begränsat att det går att göra sig förstådd utan att bry sig om distinktionen, men i kinesiskan är systemet betydligt mer komplext.

Skillnaden mellan man och man hjälper oss inte minsta lilla att bemästra det kinesiska tonsystemet, eftersom den inte har med ton att göra.