Jag tar avstånd från allt som gör mig ledsen - HJÄLP!

Hej flashbackare.

Jag har ett litet problem och det är att jag tar avstånd från allt som gör mig ledsen.
Mina föräldrar skiljde sig 2006 då min pappa träffat någon annan. Min relation med min pappa har försämrats enormt pga att jag tagit distans och inte vill träffa honom eftersom jag blir ledsen bara av att se honom... Jag blir ledsen bara han av att se när han ringer mig, därför svarar jag inte.. Jag är rädd för att bli sårad! Vill inte ens läsa de sms han skickar.

Nu har jag precis påbörjat ett distansförhållande med min kille sedan 5 veckor tillbaka. Jag har gråtit varje dag eftersom jag verkligen (!) älskar honom... Jag blir ledsen varje gång han smsar eller ringer eftersom jag då blir påmind över att jag är HÄR och han är DÄR... Vill inte att min relation med min kille ska bli den samma som den jag har med min pappa. Vad ska jag göra? Jag älskar både min pappa och min pojkvän men det känns som att jag vill skydda mig själv från att bli ledsen - jag skyddar mig genom att ta avstånd.

Någon som känner igen detta beteende? Detta borde vara ett känt problem?

Tacksam för svar.

Man kan inte gå genom livet utan att bli sårad. Konfrontera dina problem. Ta kontakt med din pappa igen - han har väl egentligen inte gjort något fel? People fall in and out of love all the time, även din pappa.

Jag känner väl igen det.

Rädsla att bli ensam. Då är det bättre att välja att bli ensam. För då har man valt det själv.

Ta avstånd ifall det känns rätt då?

Vad är det för råd, egentligen? Bara för att du gett upp innebär inte att det är en vettig väg att gå. Fegislösning från någon som uppenbarligen är bekväm med att må dåligt.

Jag vet att han inte gjort något fel och jag tar inte avstånd för att jag tycker att han gjorde "fel". Jag tar avstånd för att jag blir påmind hur det var... Allt handlar om hur det var innan och att jag blir påmind om att det är sämre nu. Jag vill inte inse situationen. Varken situationen att mina föräldrar är skiljda eller att min pojkvän bor i ett annat land.

Känns som jag inte vill inse hur läget är utan istället backar undan för att skydda mi själv från att bli ledsen.

Det var inget råd utan en beskrivning av problemet. Känns det igen går det att utveckla tankarna vidare.

Det är svårt att blunda för minnen på det sättet. Man har "sorgeperioder" av en anledning; för att gråta ut, vara upprörd, kanske skrika lite - för att på så sätt kunna släppa det vad det lider. Om flyr från situationen så får man inte utlopp för alla de känslorna? Så kommer det hela tillbaka och biter en i häcken senare.

Verkligheten ÄR. Den förblir precis som den är fram tills det att man väljer att möta den för vad den är, först då kan man börja ta itu med den. Om man inte gör det går man omkring med förbundna ögon.

"Då är det bättre att välja att bli ensam. För då har man valt det själv."

Du lägger värderingar i din beskrivning av problemet. I och med det passerar du tröskeln där det blir ett regelrätt råd.

Det går att säga att du "bär på en ledsenhet" så i praktiken är du ledsen, alla människor är ledsna, fast med ledsen menar vi att man typ "gråter", det jag menar är att ledsenhet är en del av de känslor som beskrivs som saknad/smärta, så känslan av ledsenhet är nära släkt med ångest/depression/nedstämdhet/saknad/funderingar/oro/ även att du funderar på "det" är en del av att vara "ledsen" osv. Förstår du? Du är ledsen på ett vis, men det uttrycks inte så som du tänker dig att man skall vara när man är ledsen..

Tycker du skall prata med en kurator, på så vis kan du få vägledning, en kurator finns för att ge vägledning å råd å tips. Man måste inte vara sjuk för att gå till en kurator! Det handlar om att man delar med sig och rådfrågar en person som är opartisk, neutral, tystnadsplikt, samt har som profession att ge råd!