Svårt att greppa: Om inte universum fanns

Om inte dina föräldrar hade träffats så hade inte du funnits, konstigt va?

Men avsaknaden av TS hade funnits och det tycker jag är ännu konstigare.
Dessutom hade ingen av oss skrivit i den här tråden för den hade inte heller funnits. Eller jo den hade funnits fast med annat namn, annan TS och andra inlägg. Dvs om nu TS föräldrar inte hade någon påverkan på butterfly effect som dem såklart hade. Så vem vet, kanske inte FB hade funnits om TS föräldrar inte träffat varandra. De har iaf påverkat mig mycket. Tack till er!

För att allting ska börja så måste ingenting sluta. Men om ingenting slutar, hur ska då något börja?

Fast jag håller nog till största del med dig. Jag skulle dock vilja lägga in en variabel gällande ordet existens här. Vi vet, som du säger, att vi existerar, men om denna existens "i verkligheten" är exakt lik den som våra sinnen och tankar berättar om för oss, eller om våra sinnen endast ger oss en begränsad och avskalad tolkning (som eventuellt gravt skiljer sig från den egentliga verkligheten) av denna, tycker jag är frågan av vikt här. Kunskapen du lyft fram är givetvis väldigt vital för att dra den första slutsatsen - vi existerar - men hur ska vi tänka för att närma oss ett svar på frågorna jag ställer?

Visst är det svårt hantera ord som ingenting och oändligt.

Att big bang skulle vara början på allt och att det kända universum skulle vara världens enda rimmar illa med oändlighet.

Man kan tänka sig två logiska lösningar.

Att universum pulserar. Det har ett slut och sen en ny big bang början. Dock ej troligt. Vi ser ingen kraft som drar ihop universum igen.
Att vårt universum är inte den enda. Då kan man tänka sig ett oändligt tomrum med lite universum här och där. Ungefär som det ser ut när man tittar åt andra hållet. På de småttiga där också tomrum verkar dominera.

Det var något som fattades i mitt förra svar. "Min varseblivning existerar" skrev du. Det är mycket starkare än vad Descartes sade.

Allt vi i grunden "vet" är att vi just nu varsebliver, dvs har ett intentionellt medvetande.

[quote=KaptenMegatron|44764552]
Ja, det tenderar till att bli en lek med ord. Men för att komma vidare får man titta på metafysikens grubbel om instanser.
http://en.wikipedia.org/wiki/Univers...metaphysics%29
http://en.wikipedia.org/wiki/Particular

Vi är vana i det vardagliga livet vid att instanser är konkreta och mycket lätta att bestämma: något finns om det existerar en instans av det. T ex en tärning som vi kan spela med och hålla i handen.

Men behöver universum vara en sådan konkret instans? Kanske det räcker med att universum är möjligt. Kanske alla möjliga universum existerar - men dock inte de omöjliga. Eller så kan man då säga att vårt universum och vi egentligen inte existerar lika konkret och ovedersägligt som tärningen i exemplet. I viss mening existerar vi inte ens; vi är bara möjliga.

[quote=BaalZeBub|44796300]
Jag menar att universum inte är en konkret instans liknande en tärning. Universum är vad du gör det till och det är då det blir fysiskt konkret för dig. Så ja I viss mening existerar vi inte, vi är bara möjliga och alla möjliga universum existerar

Fast nu har vi kommit så långt att det börjar bli nödvändigt att vi definierar ordet "existens" för att kunna försäkra oss själva om att den den andre tolkar det skrivna så som författaren menar att det ska tolkas.

När jag säger att min varseblivning existerar så säger jag egentligen ingenting annat än att "jag varseblir min varseblivning". Jag är säker på att jag varseblir min varseblivning, att jag upplever. Detta kan sägas vara en garant för existens, men vad för slags existens? Är det nödvändigtvis en fysisk existens så som vi definierar fysisk existens i den idag vedertagna vetenskapliga modellen? Jag tror mig förvisso ha en fysisk existens, mycket tyder på det, men jag kan så klart inte vara säker. Inte ens om jag var säker att den idag vedertagna vetenskapliga modellen är sann och absolut fullständig (vilket jag förvisso är ganska säker på att den inte är, men den duger till det vi använder den till i detta sammanhanget).

Hur skulle din definition av existens låta? Hur tycker du att den är annorlunda från min? Och om det inte framgick så var det alltså så att jag nöjer mig med att avgränsa existens till att varsebli att jag varseblir (även om jag misstänker att jag existerar mer än bara genom min varseblivning, alltså även fysiskt i en fysisk värld) i detta sammanhanget.

Det är ungefär samma existens jag syftar på här. Den är inte analytisk; den är inte resultatet av reflektioner. Den är primärt, omedelbart vara. Och för alla varelser vi känner är det primära varandet en mängd intryck, alla intentionella. Vi kan tolka dem solipsistiskt, eller så kan vi sluta oss genom eftertanke till att vi har egon och att det finns en yttre värld som vi ibland tolkar rätt och ibland tolkar fel. Men var gång vi skalar bort allt som är resultat av reflektioner så återkommer samma ovedersägliga faktum: vi varseblir.

- Vi behöver inte vara medvetna om att vi varseblir. Vi kan ju ha medvetande utan självmedvetande ibland, samt möjligen minns vi ett sådant tillstånd från när vi var små barn.

- Vi behöver inte ha dragit några som helst slutsatser om att vi existerar. I själva verket är det enda vi erfar som existerande varseblivningen, och den är alltid intentionell. Att den är intentionell innebär att den alltid handlar om något annat, om ting.

Jämför det sista med buddhismen. "In Buddhist phenomenology and soteriology, the skandhas (Sanskrit) or khandhas (Pāḷi), aggregates in English, are the five functions or aspects that constitute the human being.[a][b] The Buddha teaches that nothing among them is really "I" or "mine"." http://en.wikipedia.org/wiki/Skandha

Bra. Då är vi överens trotts allt. Läste igenom lite av det du länktat - intressant läsning - men jag tycker mig känna igen en del av tankegångarna från (apokryfiska? gnostiska?) texter om Jesus som jag någonstans, någon gång, har läst. Dessa texter handlade främst om hur Jesus ska ha föreläst om mer filosofiska frågor kring jaget än vad han tillåts göra i de böcker som till sist kom med i Bibeln. Vill minnas att det påstods att texterna är vittnesskildringar från hans lärjungar, alltså evangelier som inte kom med i Bibeln, med en stark hellenistisk prägel på de filosofiska tankegångarna.

Jag har försökt hitta de texter jag nämner ovan med lite snabbare google-utövande, framförallt mot gnostiska och apokryfiska böcker, men kan tyvärr inte hitta det jag söker, så jag har ingen länk att visa dig. Men jag vet att det ska finnas en tryckt bok som behandlar ämnet, på svenska dessutom, men tyvärr går jag helt bet på att hitta någon information även om den.

Oavsett vilket, kul att komma överens med någon efter ett par posters argumenterande. Inte precis ofta det händer.