Behandlingen av kvinnor och deras tyskättade avkomma ska nog mest ses som ett utslag för tidens misogyni, liknande beteende förekom i alla ockuperade länder i Europa vid den tiden. I grunden handlar det om en upplevd äganderätt över kvinnorna som gått förlorad, rent moraliskt kan kvinnorna som hade ihop det med tyskar liknas vid förrymda slavar. Något som givetvis måste stävjas.
Norge är dock intressant på andra sätt. Jag tror nämligen inte att det finns något västeuropeiskt land som tog en lika gruvlig hämnd på de som på olika sätt samarbetat med ockupationsmakten:
https://no.wikipedia.org/wiki/Det_no...oppgj%C3%B8ret
Efter kriget så dömdes nästan hundratusen norrmän till olika former av kollaboration, det motsvarar mer än två procent av befolkningen. Detta skedde under helt rättsvidriga former, bland annat kriminaliserades medlemskap i nationalsocialistiska organisationer retroaktivt, att vara nazist hade inte varit olagligt på 30-talet och början av 40-talet. Men den som hade varit nazist under de perioderna blev ändå straffad för det under andra halvan av 40-talet. Dessutom återinfördes dödsstraffet temporärt enbart för att man skulle kunna ha ihjäl några dussin av de främsta kollaboratörerna.
Exakt varför Norge var så bigott och aggressivt i sin inställning till ockupationen vet jag inte. De upplevde det antagligen som ett svårt brott att de blev orättfärdigt angripna. Kanske spelar det in att Norge ligger så perifert att de aldrig tidigare blivit inblandade i de stora konflikterna nere på kontinenten och när de nu för första gången blev det så kom det som en svår chock som krävde mycket nationell terapi för att bota.