3 frågor om personlighetsstörningar

Självklart utvecklar personer sin personlighetsstörning då en fyraåring inte har den slags komplexa personlighet som krävs för att få en diagnos som definieras för vuxna.

Men hos de som får diagnos som vuxna ser man klart och tydligt att de "alltid varit sådana mer eller mindre". Det är alltså inget plötsligt utbrott, det finns inget enskilt trauma man kan peka på, inget "allt var så bra till första ring, där började allt".

Orsaken till att man inte vill diagnosticera barn är att det finns rätt många barn som visar tecken på personlighetsstörningar, särskilt under yngre tonåren, men som senare blir helt normalfungerande. Hade man satt diagnosen hos barn hade alltså överdiagnosticeringen blivit rejäl. Vilket högst sannolikt hade varit negativt för de enskilda individerna.

Mycket bra beskrivning av det hela.

Vad menas med det fetstilta? jag har en personlighetsstörning av borderlinetyp, och visst, jag har väl alltid vart..lite konstig och känslig kanske, men det "stora" hände efter ett trauma.

Från mitt tidigare inlägg:


En personlighetsförändring uppkommer oberoende av personlighetsutvecklingen och som regel till följd av extrem stress, droger eller en sjukdom, uppkommer personlighetsstörningar under uppväxten för att sedan vara ett faktum någon gång under vuxen ålder.

Jo, jag läste det, men jag var hyfsad iallafall tills jag var 13 ungefär, då traumat hände, då blev jag gradvis mer och mer tokig..

Ja, men hyfsad? Det var alltså inte helt okej innan heller.

Det finns vissa personer som är med om ett trauma och helt ändrar personlighet. Då är det inte personlighetsstörning man talar om. Sen finns det de som är med om trauman där deras tidigare personlighet förstärks (med alla brister och allt trassel) och det är då man brukar prata om personlighetsstörningar.

Men dragen måste ha varit där sedan tidigare. Om inte så är ens svårigheter reversibla, dvs med rätt behandling går de tillbaka.

Ibland finns det mellanlägen. När det gäller diagnoser så är inget svart eller vitt, det är inte som brutna ben där man kan säga med säkerhet att nu, NU är det brutet. Allt ligger på en skala. Så diagnosticering handlar mer om att försöka förstå, se vilka svårigheter som faktiskt finns och försöka hitta ett namn på det hela som kan ge personen rätt bemötande och rätt hjälp. Ibland är det bedömningsfall där ett proffs kan säga "ja" till diagnos och ett annat proffs "nej" utan att man kan säga att någon av dem gör en felbedömning. Detta är inte lätt, helt enkelt.

Alla psykiska problem blir värre av stress och om stressen kommer tidigt så kan man hamna i ett läge där vissa av ens känslor, reaktioner, personlighetsdrag har svårt att utvecklas vidare. Men för att man ska kunna säga personlighetsstörning (och ha rätt) så måste spåren ha funnits där från början och inte uppstått av ett enda trauma. Man måste ha "dragit åt det hållet" från början.

Men som sagt, det finns tusen faktorer som påverkar och alla regler har sina undantag..,