3 frågor om personlighetsstörningar

Hej

1. Om en person är extremt svartjuk, alltså sjukligt svartsjuk i ett kärleksförhållande har personen då borderline eller finns det andra diagnoser där sjuklig svartsjuka ingår.

2. Om man har en hel personlighetsstörning heter det då bara att man har en personlighetsstörning och om man har en halv personlighetsstörning så heter det att man har drag utav det?

3: Har alla människor drag av personlighetsstörning?

1. Det finns gott om problem man kan ha som orsakar sjuklig svartsjuka. Flera personlighetsstörningar och flera andra områden. Borderline skulle inte ens vara förstahandsgissningen för mig.

2. Om jag förstår dig rätt så är svaret ja. Om du har vissa delar av diagnoskriterierna men inte uppfyller dem helt så har du "drag av" den personlighetsstörningen. Men om dessa drag är tillräckligt starka och orsakar tillräckligt med problem så kan man få en diagnos Personlighetsstörning UNS.

3. Varenda människa, eller i princip varenda människa, har något drag av en personlighetsstörning. Den ovanligaste personlighetsstörningen att ha drag av (om man alltså är normalfungerande) är Antisocial personlighetsstörning.

Sen kan man även uppfylla alla kriterier för en personlighetsstörning men bara vagt. Man har alltså lite problem inom de flesta kriterieområden, men inte så det blir jättesvårt för en i vardagen. Då skulle jag bara kalla det för att man har en viss personlighet. Det har vi ju alla, och man måste ju dra åt nåt håll...

1. Extrem svartsjuka innebär inte att man har borderline. Svartsjuka kan grundas av att personen blivit sviken och lämnad i tidig barndom.
Dåligt självförtroende kan också utlösa svartsjuka hos vissa människor.

2. Har man en personlighetsstörning finns oftast ett namn på denna. T.ex. paranoid personlighetsstörning. Och ja, man kan ha drag av olika personlighetsstörningar.

3: Det finns nog tider i livet där dem flesta människor uppvisar drag av en personlighetsstörning. Men att det i dem flesta fall bara är tillfälligt. Kriser i livet och så vidare kan utlösa detta.

Skulle vilja lägga till att sjuklig svartsjuka inte är ett grundkriterie i någon diagnos. Du kan alltså ha vilken diagnos som helst utan att vara särskilt svartsjuk.

För att kunna avgöra ens åt vilket håll man ska fundera kring vad gäller EVENTUELL diagnos så behöver man veta mer om svartsjukan. Hur den yttrar sig, om den yttrar sig även mot tex samkönade kompisar som hittar en ny kompis, hur mycket kontrollbehov som finns i förhållandet, hur personens uppväxt såg ut osv.

För att skarva på DiagnosABs svar så hittade jag sex allmäna kriterier.



Attityden och beteendet är märkbart disharmoniskt och påverkar flera psykiska funktioner.
Beteendemönstret är varaktigt eller långvarigt, och inte en följd av annan psykisk ohälsa.
Beteendemönstret orsakar anpassningssvårigheter till en rad situationer.
Beteendemönstret började under barndomen.
Störningen leder till avsevärda svårigheter i livet (eller kommer att göra det).
Störningen skapar ofta, men inte nödvändigtvis alltid, avsevärda problem i livsföringen.

Ja. Det var en ganska utförlig beskrivning om personlighetsstörning.

Föds man med personlighetsstörning, eller är det något man utvecklar i den tidiga barndomen? Eller kan båda vara möjligt och därmed vara individuellt?

Edit:

För att svara lite på min egen fråga, vet jag att det är möjligt att födas med en personlighetsstörning.

Nu hänger jag med, tack för alla bra svar

Har själv ospecifik personlighetsstörning där jag bland annat har drag utav antisocial personlighetsstörning. Jag kan märka att jag brister i vissa situationer vad gäller empati och moral och då endast vid kriminella aktiviteter, har busat lite när jag var yngre men inte längre. Men jag har sen jag var 6 år fascinerats av kriminalitet och har många vänner som är grovt kriminella men jag håller avstånd från dom pga att då triggas min störning så jag umgås bara med normalt folk.

Kan man med terapi bli bättre i den störningen?

Det jag tycker är konstigt, fattar inte att det blir så. Ena dagen kan jag tänka fan va sugen jag är på att ringa några vänner planera ett stort rån och under rånet om man får snuten efter sig så hade det varit trevligt att mata dom med ett automatvapen så dom avlider.
Nästa dag kan jag tänka fan så här kan man ju inte tänka/göra och känner ånger att jag tänkte att jag dödade snutarna.
Sen om nån gör mig illa, kan vara att en full kaxig person på krogen glor på mig och säger sug min kuk, en normal männsika blir väll arg och går därifrån i värsta fall ger personen en örfil. Jag blir vansinig och tänker att nu ska han dö, men jag kan kontrolera mig men jag bangar inte på att döda han.
Varför skiftar min empati och moral så mycket?

Alltså, här blir det lite luddigt.
Reglerna säger att man inte FÅR diagnosticera någon med personlighetsstörning innan de fyllt 18. Vilket jag tycker är sunt i de flesta fallen, barn kan ändra sig så mycket.
Dock krävs det, när man väl diagnosticerar, att beteendena går att spåra bakåt till barndom eller tonår.

Jag personligen tror att vi föds med personligheter som drar åt olika håll. Vissa personer föds med personligheter som är starkare än andras. Det är inget konstigt med detta. Men vidare är min åsikt att en "taskig uppväxt" för att uttrycka det enkelt, kan bli den utlösande faktorn för att en stark personlighet skall bli så ensidig och oflexibel att man kan kalla den för personlighetsstörning.

Det finns yrkesfolk jag litar på som säger att de träffat personer med personlighetsstörningar som haft en helt ok barndom. Jag har träffat en, personen hade fobisk PS. Alltså en trevlig person som inte förstod att hen var trevlig. Men jag skulle vilja påstå att man nästan kan utgå från att om någon har en PS så var inte deras barndom bra.

Så. Jag tror man föds med en personlighet. Vissa föds med en stark personlighet. Om just de personerna är med om mycket jobbigt när de är små så kan de utveckla personlighetsstörningar.

"Medan en personlighetsförändring uppkommer oberoende av personlighetsutvecklingen och som regel till följd av extrem stress, droger eller en sjukdom, uppkommer personlighetsstörningar under uppväxten för att sedan vara ett faktum någon gång under vuxen ålder."

Tydligen kan man utveckla en personlighetsstörning också.

Precis som du säger kan man antagligen födas med en personlighetsstörning. Som jag har uppfattat det så diagnostiseras inte barn med personlighetsstörning och det räcker med att ett "skadligt" beteendemönster har följt med sen barndomen. Alltså att man kan utveckla beteendemönstret i tidig barndom.

Okej. Men nu känner jag att jag har lite koll på läget.

Bo Hejlskov Elvén har en teori som iofs gäller personer med NP-diagnoser men som jag tror kan gälla även här.

Svårt att förklara utan en graf...Får omformulera hans teori (så skyll inte på honom om det låter trassligt).... Tänk dig att din ork, din energi, din förmåga till det du har svårt för går att hälla i ett glas. När glaset är tomt, det är då du exploderar, funderar på brott eller vad det nu handlar om. Men så länge något finns i glaset så har du kraft nog att hålla koll på dig själv riktigt bra.

Vi kanske alla har samma storlek på glasen. Dock töms ditt glas snabbare än mitt av bara rena vardagshändelser. Sånt som bara tar en mm av min vätska, jag gör det på ren automatik, det tar ett par cm av din. Allt du gör som kräver umgänge, empati eller empatisk förståelse i sociala situationer tröttar dig mer än mig. För mig är det automatiserat, för dig kräver det en viss ansträngning. Så bara av att vara dig själv i ditt vardagsliv ligger du ganska nära gränsen för ett tomt glas. Medan jag oftast har mer än halva glaset tillgodo.

Så om du har en dålig dag där du är trött, har grälat med nån, fått minus på skatten, är lite förkyld - vad som helst som tar lite energi - då är ditt glas tomt. Och då kommer de där känslorna.

För oss andra är det bara i mellandagsrean vi funderar kring motorsågar och handgranater