Citat:
Ursprungligen postat av
mangan74orebro
Funderar på varför så få Liberaler röstar på Liberala partiet (f.d. klassiska liberala partiet) då det står närmast libralismens ideér tänker på grundaren Adam Smith och arvtagaren Milton Fridman.
Beteckningen "liberal" salknar konsensus och Friedman är för egen del snarare förankrad hos amerikanska
conservatives (klassiska liberaler) än hos samtida libertarianer, vilka anser att hans idéflora är alltför vek eller att hans vurmande för medborgarlön (negativ inkomstskatt) är missriktad.
Liberala Partiet är dessutom inget riktigt parti. Det är en intresseklubb för libertarianer som aldrig ägnat en tanke åt att hamna i maktställning.
Citat:
Är dock inte liberal (ej heller kommunist), men vore väl trevligt om ni verkligen kämpade för era idér vore kul i en debatt mellan er och Sjöstedt.
Målet med den libertarianska visionen är inte att vinna sockersöta debatter på tv, oavsett hur kul det är att idiotförklara Sjöstedt. Målet är att sekularisera samhället på
samtliga plan, dvs. separera stat och kyrka, stat och ekonomi, stat och militär -- och samtidigt reducera statens uppgifter till att vidmakthålla ett fungerande rättsväsende samt skydd av territoriet.
För detta ändamål behövs inga libertarianer i riksdagen. Tvärtom är det fullt möjligt att genomföra liberala reformer genom att utsätta folkvalda representanter för press via tankesmedjor, sociala medier och lobbyister. Folkvalda socialdemokrater, i synnerhet kretsen runt Göran Persson, har historiskt visat sig vara särskilt mottagliga för massiva skattesänkningar eller för att lägga ut pensionerna på börsen. Det enda man kan fela dem för är snarast att de är
för näringslivsvänliga, att de står
för nära familjen Wallenberg, och på så vis förvränger konkurrensen. Tids nog, när välfärdskostnaderna har rusat i höjden och omedelbara nedskärningar blir ett måste, så kommer varje större parti att anpassa sig efter dessa förhållanden och helt enkelt genomföra de reformer som behövs.
Libertarianer behöver alltså inte besmutsa sig själva som politiska representanter, utan gör störst nytta som kritiker och opinionsbildare vid sidan av det politiska arbetet.