Ord som är resistenta mot läsuttal

Jaha, konstikt men då kan jag nog inte hjälpa dig.

Bogsera, väl? I SAOB står det "stundom" g-uttal. Jag har bog aldrig hört något annat än [boksera].

Typ av Freudiansk felstavning av nog ovan, blev lustigt i det här sammanhanget.

Liksom dags, (till) skogs, (till) havs, och sammansättningar som skogsbruk, havsörn. Det finns säkert många sådana här ord där ett foge-s avtonar föregående konsonant (samt förkortar vokalen).

Två andra fall som jag kom på är sjön och snön, som uttalas [sjönn] och [snönn]. Jfr ön, skon, bron, osv. I och för sig är väl tendensen väldigt stark att n aldrig dubbeltecknas i ordslut om stavelsen inte är betonad (är det rentav en "regel"?), men den korta vokalen är oväntad.

Fast det finns läsuttal bland dem, till exempel till lags med långt a och /g/.

[tɪl: lɑ:gs] har jag hört men inte [tɪl: sku:gs] och absolut inte [tɪl: hɑ:vs].

Jag kan höra Jussi Björling: Tiiilllll hɑɑɑɑɑɑvvvvs!

Evert Taube, som väl fick ett hedersdoktorat men inte var bråkdelen så bildad som han själv trodde, hade läsuttal på "havsörn".

Två till:

• Gods
• Dödskalle

Jag har aldrig hört gods uttalas på något annat sätt än med [t] och kort [ʊ]. Dödskalle har jag bara hört utan [d].

En del kanske uttalar det med delvis avtonat "d" i "gods". Tror det skrivs som [d̥], är inte jättebra på IPA.

Nu när det snart är Påsk så tänkte jag lite på ordet fastlagsbullar. I mina trakter, vilket är Skåne, finns det inte en enda människa som uttalar det som det stavas. Det man hör är fasslassbullar.

Är vi skåningar ensamma om att svälja hälften?

Är det påsken 2015 du avser?

---

Du hittar generellt sett inte samma uttalssätt i den norra delen av Sverige.

På ett lite fint sätt så säger du att vi i Skåne uttalar det på ett avvikande sätt.