Gruppevolutionära strategier för svenskar

Evolutionsforskaren Kevin MacDonald har i sin bok The Culture of Critique beskrivit hur det judiska kollektivet upprepade gånger under historien lyckats skapa maktpositioner inom västerländska kristna samhällen för att slutligen ofta hamna i öppen konflikt med den kristna majoritetsbefolkningen när denna känt sig förfördelad. MacDonald spårar dessa konflikter till en inneboende inkompatibilitet mellan den kristna värdegrunden byggd på universalism (allas lika värde och allas lika rättigheter) och den judiska värdegrunden baserad på partikularism (indelningen av befolkningen i gruppmedlemmar och icke-medlemmar, där gruppens och medlemmarnas intressen sätts främst). MacDonald betecknar kristendomen som individualistisk och judendomen som kollektivistisk och konstaterar att en kollektivistisk gruppevolutionär strategi är den överlägsna strategin inom ett mångkulturellt samhälle - en starkt sammansvetsad grupp med en tydlig kollektiv identitet är överlägsen en löst sammansatt grupp av individer utan gemensam identitet.

Frågeställning:

Är inte tiden mogen för oss svenskar att överge vår dysfunktionella kristna universalism och istället lära från de bästa - judarna - och anamma en kollektivistisk gruppevolutionär strategi så att vi kommer med i matchen istället för att utgöra rundningsmärken för andra starkt sammansvetsade grupper?

Låter som en mycket bra idé,. Vilka gemensamma värden ska vi samlas kring? Det får väl bli nationalism, ras och dans kring midsommarstången då? Eller har du en bättre strategi?

Vi är ingen liten parasiterande minoritet.
Man kallar oss i sången friheten leve för "arbetets härdade och friborna ätt".
Och det är vad vi är. Vi är kämpar, och vi är fler än de.
Visst är de våra mästare i dagsläget...
Men en sak som de inte kan stoppa är om vi helt enkelt tar makten ifrån dem och reducerar dem till gegga.

Lögnens mästare, kallade Schopenhauer dem.
De är bra på att luras, och de har länge lurat oss.
De har förlitat sig på vår förmåga att slåss och producera.
Men det kommer inte fortgå länge, om vi ser till vad som händer i hela Europa nu.
Så, vad händer följaktligen när vi inte slåss för dem längre? Utan emot dem? Överallt?
De kommer inte att ha någon Sovjetunion den här gången. Hela östeuropa *hatar* judar.
USA sjunger på absolut sista versen och de har inte ens kunnat vinna krig mot bruna små barfotamän i underutvecklade länder de senaste 40 åren.
Vi skulle krossa dem om de försökte med oss.
För bara tio år sen såg man knappt tal om judar någonstans.
Nu är det överallt.
Våra partier växer och är antingen inne i eller på väg in i "mainstream"-politiken.

Det här fenomenet sker just nu när du skrev ner dina rader, ju "mer" mångkulturellt samhället blir, ju mer etnisk polarisering blir det. Fenomen som vit flykt är ett bra exempel på det. Att tillhöra en grupp, som man föds in i är naturligt och en del av varje människas tillvaro. Dock kan jag hålla med dig om att vi måste bli bättre på att ta tillvara de möjligheter som presenteras för oss för att skapa bättre förutsättningar. Just nu pågår ett lågintensivt inbördeskrig och det kommer att bli betydligt värre. Det är vår plikt att skydda de individer inom vårt etniska kollektiv som har behov av det.

Skapandet av "Svenska Zoner" och Svenska Föreningar (opolitiska, etniska, kulturföreningar) skulle vara ett nyttigt steg på vägen. Naturliga platser för att bevara den svenska etniciteten, innan det totala övertagandet av makten. Många val vi gör idag kommer att påverka utfallet att våra gemensamma ansträngningar i en allt närmare framtid. Vi behöver klara riktlinjer och strategier.

Alla grupper har gruppevolutionära strategier, som fungerar bra eller mindre bra, och som du skriver så är en strategi baserad på universalism en mindre bra strategi, då den strävar efter att införliva alla andra grupper in i gruppen. Det kan tyckas vara bra, men det kan även leda till viss blandning mellan de grupper som införlivas inom moralsystemet, vilket går stick i stäv med gruppens mål om att fortsätta utgöra en unikt särskildbar etnisk grupp.

Vi måste anamma en icke-universialistisk strategi, annars kommer vi blandas ut och försvinna, och det enda vi behöver göra är att kasta av oss kristendomens ok och återuppliva den förkristna europeiska moralismen och idévärld, tillsammans med en stark medvetenhet om att allt icke-europeiskt inom Europa måste bekämpas - icke-européer likväl som icke-europeiska tankeströmmar såsom kristendom, judar, osv.

Den här teorin låter ganska lull lull ärligt talat.

Det är visserligen helt korrekt att judendomen är en etnisk religion - vilket alla religioner var när judendomen började utkristallisera sig för så där 3000 år sedan. "Gud" som vi känner honom, var en lokal gudom från Hebrontrakten som hette El och som bodde på ett berg. Denna gudom kom senare att associeras och "gifta sig" med den Kaanaitiska krigsguden Javhe, och på så sätt föddes "universums skapare". Kristendomen är univerisalistisk i sitt anspråk och i sitt "medlemsragg", men det har aldrig varit frågan om att folk som vägrar underkasta sig "sanningen" (muslimer, judar, gnostiker, arianister)på något sätt betraktades som människor med rättigheter. Kristendomen ärvde det judiska exklusivitet-tänket, och med addering av det universialistiska anspråket blev den också betydligt med intolerant än moderreligionen. Judarnas notoriska ovilja att låta sig konverteras, har varit den verkliga kärnan till konflikter mellan kristna och judar. Att ha en befolkning i sin mitt som vägrar "se sanningen", har varit den grundläggande orsaken till konflikter, pogromer med mera.

Detta har direkt bäring i frågan om svenskars gruppevolutionära strategi. Vår strategi är nämligen inte i grunden kristen. Det spelade för Guds skull ingen roll att vi delade religion med danskarna under medeltiden, de voro ändå fiender, på samma sätt som de hedniska finnarna - univerisalism var ingenting som direkt fick oss att fega ner. Den svenska gruppevolutionära strategin heter; auktoritetslydnad, sammordning, självdisciplin och offer för gruppen. Vår bristande intolerans idag emanera ur detta faktum.

Publius Cornelius Tacitus skrev så här om svenskarna i sitt verk Germania:

Svenskar underkastar sig kungamakten, ledningen. Har kungen (staten) pekat ut vägen, följer svenskar utan att ifrågasätta. Man tar inga individuella initiativ, man svävar inte ut. Man offrar inte bara sig själv, utan även familjära lojaliteter på ledarskapets inrådan. Denna strategi har varit genial historiskt. Denna svenska natur är både grunden till vår högst otroliga klättring till stormakt under 1600-talet (förmågan att motivera ett extremt skatteuttag och soldautskrivning, utan att detta resulterade i konflikter och uppror) och även vår unika välfärdsmodell som också förutsätter uppoffring
för den större helheten på statlig inrådan.

Har staten sagt att allsköns invandrare nu ska "få skydd" eller att de till och med "är en del av folket", trots att de till skillnad från oss inte uppvisar några av de ovannämnda läggningarna - ska det JÄVLIGT MYCKET TILL, innan svensken säger; "det där går jag inte med på".

Hade en främmande grupp kommit till ett arabland och börjat bete sig som de gör här, hade araben direkt hoppat fram med svarta ögon, slagit sig för brösten och vrålat; "ej va fan, ska du ha stryk!". Araben skiter i vem som är kung i det mångetniskaimperium som han för tillfället huserar i. Hans folk har en lång erfarenhet av att leva i mångkulturella samhällen och har därför aldrig utvecklat någon lojalitet till någon specifik territoriell ledare, utan lyder istället familjens överhuvud (i bästa fall, ibland agerar han bara, driven av sitt inre temperament). Svenskarna är däremot som en vägg av karoliner i full krigsmundering, med blicken ständigt riktad mot härföraren. Framför dem vankar allskön fiender med bred gång omkring och vrålar, okvädar, slår sig för bröstet och hyenskrattar. Man låter sig inte provocerat, ingen ta någon egen insiativ utan att kungen har gett klartecken - när klartecknet kommer slaktar man totalt empatilöst och slåss till sista man.

Så fungerar svensken, och detta är i grund och botten väldigt bra. Det gör att vårt samhälle blir högfungerande och humant. Däremot kan man med rätt ifrågasätta om vi för närvarande har en "god Kung". Jag skulle inte säga att vi har det. Staten idag använder svenskarnas natur mot oss själva. Men detta betyder inte i grund och botten att strategin felar, utan att kungen felar.

Varför tycker du det? Är det inte ganska självklart, att en starkt sammansvetsad grupp med en tydlig kollektiv identitet som spontant samarbetar och hjälper varandra (vi judar måste hålla ihop) blir mer framgångsrik än en grupp, som inte spontant samarbetar pga avsaknad av någon (eller svagt) upplevd gemensam kollektiv identitet.

Det här breda penseldraget kullkastas ju inte av, att svenskarna är auktoritetstroende och villiga till uppoffring för den större helheten på statlig inrådan.


Det här sättet att fungera är bra - men *sårbart*, ty det förutsätter, att (så gott som) alla medborgare spelar efter samma regler... och så ser det inte ut idag. Idag är det svenska samhället i stället dysfunktionellt och synnerligen inhumant mot alla svaga svenskar, som hänsynslöst och cyniskt offras för det multikulturella projektet på statlig inrådan.

Vem har sagt något om parasiterande? Ser du inte värdet i att svenskar skulle ha starka band till varandra, trots att vi (fortfarande) är i majoritet? Vi som är rasmedvetna, nationalistiska och starkt emot dagens system, har nog starka band till varandra, men resten av befolkningen då? Är de förlorade? Här hade det varit perfekt om vi hade kanske någon exklusiv religion, eller starkare kulturell identitet som gör oss unika. Svenskar idag är tyvärr till största del identitetslösa och vet inte var de hör hemma. Detta är ett stort problem.

TS har uppenbarligen inte läst boken som refereras till i trådstarten. Ingenstans i boken, som kan läsas i sin helhet här, hävdar MacDonald att kristendomen per se leder till individualism och universalism. Vad som MacDonald menar är universalistiskt och individualistiskt är den traditionella västerländska kulturen, vilket beror på vita folks evolutionärt förvärvade egenskaper. Kristendomens uttryck i vita länder är en konsekvens av detta, inte en orsak till det. Det är folket som skapar och formar sin kultur, inte tvärtom. Att kristna mellanösternfolk har en kollektivistisk och partikularistisk kultur är en självklarhet om man förstått vad man läst.

Citat från boken som motsäger den felaktiga tolkning TS gör:

Tvärtom har kristendomen utgjort en identitetsskapande gruppgemenskap för vita, och kristendomens inkluderande assimilering ses som ett grekiskt arv.
I boken Separation and Its Discontents argumenterar MacDonald för att såväl de iberiska inkvisitionerna som den senromerska katolicismen fungerat som kollektivistiska gruppevolutionära strategier som i sin karaktär efterliknat judendomen som en gruppevolutionär strategi. Gemensamt för dessa västerländska antisemitiska rörelser (inklusive nationalsocialismen) är enligt MacDonald att de uppstått på grund av intressekonflikter med judar samt av medveten judisk separatism. Alltså kan även kristendomen ta sig kollektivistisk form under rätt omständigheter. Men visst, nationalsocialismen var den tveklöst mest effektiva kollektivistiska rörelsen, om än i förlängningen inte kompatibel med de vita folkens evolutionärt förvärvade individualism och universalism.

Dr. William Pierce identifierade tre huvudsakliga faror för vita människor varav det du påpekar var fara nr 1:

1. Avsaknad av vit identitet.

2. Rasblandning.

3. Icke-vit invandring.

Västerländsk universalism är bland det intressantaste som finns. Den är så uppenbart ogynnsam för den som utövar den, men ändå har den uppstått, genom evolution eller kultur vet jag inte. Vad vi vet är att vi är ett analyserande ingenjörsfolk, ibland på gränsen till kollektiva autister, som kräver belägg och resonerar filosofiskt som inget annat folk. Kanske är det detta som har satt våra klassiska evolutionsstrategier ur spel - det vi har tjänat på innovation och analys, på sanningstörst och ingenjörskonst, har börjat ta ut sin rätt på annat håll. Kanske är hela vårt folk analogt med Faustmyten: den kunskap vi fick var i utbyte mot vår undergång.

Hur som helst tror jag att det enda sättet att kombinera ingenjörsandan med evolutionär duglighet är att precis allting måste få komma upp på bordet och sägas rakt ut. Den livsduglighet alltför många av oss inte har i ryggraden måste istället motiveras rationellt och vetenskapligt. Det viktigaste blir därmed att gynna den fria tanken hos vårt folk, och att lyfta fram och försvara den vetenskap som makthavare försöker stigmatisera, förbjuda, relativisera bort eller på annat sätt tysta. Delvis måste den minoritet av oss som förstår nationell solidaritet göra allt för att försvara alla vitas rätt att tänka och bedriva vetenskap. Men det finns också ett patos hos oss vad gäller sanningssträvan, som går ännu djupare, och som går relativt lätt att framkalla. Det är något som är både gynnsamt för oss som grupp och kompatibelt med en universalistisk natur.

Därtill kan man skapa självmedvetenhet och starkare identitet genom att peka på hur repression av sanning och vetenskap har formen av en etnisk konflikt. Den vetenskap som är allra mest tystad och förbjuden är ju den som rör etnicitet.

Judarna bör vi absolut inte försöka kopiera. Judarnas mest utmärkande drag är att de är en parasiterande grupp som håller sig för sig själv och infiltrerar och ljuger sig fram i ett värdland. Om vi ska applicera den strategin, ska vi då infiltrera synagogor och israeliska vänskapsföreningar? Det är en omöjlig idé eftersom de judiska institutionerna saknar formell makt, de är bara mötesplatser och inofficiella operationsceller för etniska judar. Om vi tar över B'nai B'rith så kommer de bara börja träffas någon annanstans istället. Det skulle inte heller gå att åstadkomma som en naturlig del av vår kultur, utan det skulle behöva ske som en hemlig och jättelik antisemitisk konspiration - en löjlig tanke.

Tack för feedback. Jodå, jag har läst boken jag refererar till (2013 Kindle Edition - referenser nedan är hänvisningar till platser / locations i denna digitala version av boken). Du har dock uppenbarligen misstolkat min trådstart. Låt oss ta en titt...

Jag skrev "...den kristna värdegrunden byggd på universalism..." respektive "MacDonald betecknar kristendomen som individualistisk..." vilket inte är detsamma som att "...kristendomen per se leder till individualism och universalism..." (du vänder på den kausala relationen i din tolkning av min trådstart).

Att "MacDonald betecknar kristendomen som individualistisk..." skulle hellre ha lytt "MacDonald betecknar den västerländska kulturen som individualistisk..", vilket han skriver på flera ställen i boken - t ex "The incompatibility of Judaism and Western culture can also be seen in the tendency for individualistic Western cultures to break down" [Location 12256]. Mea culpa.

Vi verkar vara eniga om att den kristna värdegrunden baseras på universalism och inte tvärtom. Visst stöd för detta ges i följande citat [Location 619]:

"THE EVOLUTIONARY ORIGINS OF EUROPEAN INDIVIDUALISM
...
What cultural or ethnic characteristics of Europeans made them susceptible to the intellectual and the political movements described in CofC? The discussion in CofC focused mainly on a proposed nexus of individualism, related lack of ethnocentrism, and concomitant moral universalism - all features that are entirely foreign to Judaism"

Av ovanstående citat framgår att MacDonald tillskriver européer egenskaperna individualism och (moralisk) universalism. Att européer till på köpet var kristna vid aktuell tidpunkt är tämligen givet och att denna kristna värdegrund skulle vara baserad på något annat än den universalism som MacDonald hänvisar till i ovanstående citat känns ganska långsökt. M a o, det är rimligt att anta att den kristna värdegrunden är baserad på universalism. Du bekräftar denna tolkning nedan:




Intressant. Jag inkluderar denna bok i önskelistan.