lite funderingar kring "råd"

Varför ger folk råd till andra om deras relationer, livstil o mycket mer när man själv inte följer dom? Har märkt att sjukt många gör detta. sanningen så har det hänt mig någongång

Jag minns att man som barn alltid fick höra från rökare att man inte skulle börja röka. Som vuxen säger jag ofta till barn att de inte ska börja röka när jag tar en cigg. Det är inget konstigt med det upplever jag.

They talk the talk, but they don't walk the walk.

Själv har jag ideal som är så höga att jag inte klarar leva efter dem. Jag vet hur man bör göra, men jag klarar tyvärr inte göra det. Ger folk råd om hur de bör leva sina liv i alla fall. Detta är såklart endast råd, men känner mig ibland tvingad att ge dem.

En sak till är att det är väldigt lätt att lösa andras problem, men nästan omöjligt att lösa sina egna. Det beror kanske på att de som ger råden ser saker personen själv inte kan se. Eller så vet de inte eller förstår inte nog, för de är trots allt inte personen. Så de tror andras problem är lätta att lösa.

Man ska alltid kasta sten i glashus!

Och sedan blöda av glasbitarna som skär upp ens hud. När man står där blodig efter ett glasregn, har man lärt sin läxa.