Det här var en kväll formad som ett ägg, jag lämnar stationen och kommer tillbaka till stationen och passerar allting två gånger. En cinematisk kväll. En magisk kväll. En kväll jag aldrig kommer glömma på gott och ont.
Det här skulle inte bli en tripprapport, det här skulle inte bli någonting alls egentligen. Jag var och spelade musik hos en vän och en tjejkompis sms’ade mig om jag vill titta förbi och se en film. Jag avstod men ändrade mig sen eftersom alla skäl är bra skäl för att slippa interagera med diskberget hemma.
När jag går upp för tunnelbanan där hon bor kommer det första tecknet. Allting känns skevt, tunnelbanehissen är helt sned och allting känns som lustiga huset. Jag stannar henne när vi möts och ber henne vänta. Skriver ner i min mobil startskottet på hela aftonen utan att veta vad jag gör. ”Världen är skev, världen är upp och ner. Världen är förändrad och inte längre det du ser.”
Vi går hem till henne, ett väldigt kallt hem. Som taget ur en Ikea-katalog och inte ett dugg mer personligt än personerna på fotona. Lägger oss och kollar på Twin Peaks. Jag har nyligen sett hela serien igen, så vi avbryter och byter till Alien. Tar en ”Moxy” var men bestämmer oss för att se Yellow submarine istället. Jag var skeptisk till att ta den och får snabbt en klump i halsen, är inte bekväm helt.
Jag känner henne inte så bra egentligen, och aldrig varit där. Och med tanke på den uteblivna värmen hemmet ger (förra trippen var i en timmerstuga med öppen brasa, inte direkt en dålig miljö) mig själsligt blir jag lite nojig, ska även upp och jobba. Men jag känner mig ändå otroligt mysig.
Jag är sexuell ett litet tag, men ärligt talat övergår det till att jag känner mig flytande och vill bli kliad på ryggen. Aldrig känts mer underbart i hela mitt liv, känslan när hon kliar min rygg är som kalla kårar som inte slutar på det snälla sättet. Det är som en orgasm som fortsätter ett tag, tills jag börjar förvränga en poster på väggen och blir mer intresserad av den.
Nu tar hon en ”Special-lapp”, jag avstår först men ser framför mig hur jag bara har den där sega effekten jag läst om från ”Moxyn” medan hon går på moln och ger hän även här. Det tar inte alls lång tid innan ljusen börjar förändras och bli starkare.
Jag pratade med henne innan om faktumet att jag alltid har full kontroll, om hur jag vill ge hän. Om hur jag önskar jag kunde ”besegra mig själv” och faktiskt flippa loss lite. Utan överdrift såklart.
Vi ligger i sängen, hon säger att mitt bröst slår väldigt starkt. Allting blir suddigt. Jag hör Bob Dylan medan jag lämnar mig själv nånstans. Jag har aldrig tappat bort mig själv förut, jag hade full kontroll sist jag tog det. Men som jag hoppades (men börjar ångra mig här) så har jag dykt nu.
Jag vet inte exakt vad som händer här, jag ligger och kollar på saker, jag känner mig inte bekväm. Jag skriver ner i min telefon en anteckning.
Jag går in på toaletten och ska bajsa, jag tänker att lite ensamhet ska ge mig kontroll. Först funkar det, känner mig lugn när jag sitter där och klämmer. Njuter av trippen och ser hur badrummsmattan expanderat och likt en vild djungel omringar mig. Jag noterat att dom har samma schampo som mig. Trygghet.
Går mot rummet men vänder tillbaka mot toan. Jag hör musik och börjar vagga i takt, jag vaggar 4-5 låtar och jag hör Pink floyd.
Hon börjar bli ovekväm eftersom hon är lite immun efter att ha trippat 2 dagar innan. Jag är för introvert för henne och hon ber mig följa med henne upp. Jag dricker 6 förpackningar mer och skrattar. Pratar om hur absurt livet är och att jag inte ser någon logik i hur jag hamnade där.
(Det är dock rimligt, jag var på väg hem och skulle spela xbox och runka kvällen ut, och så blir det sådär istället)
Jag går in på toaletten igen, och nu är det fan brutalt. Jag ser hur jag förändras. Hur jag blir så mycket annat. En ödla. Någonting ondskefullt. Och nu når jag essensen av trippen på riktigt. Jag är så jävla inne i mig själv, så inne i att skapa mig själv framför spegeln. Låta fantasin och slumpen leda mig. Och så kommer hon in, frågar vad jag ser i spegeln.
Jag väser… jag väser högt och utan tvekan i rösten. På TOK för inlevelsefull.
- Jag ser KHAL DROGO. (Game of thrones) .
Det tar henne 1 sekund att börja gapskratta. Men jag hinner förstå det innan och bryter nästan ihop av hur skamlig jag är. Det som i en sekund känns så genuint blir väldigt fort en parodi på min narcissism när jag som överviktig normalsvensk seriöst identifierar mig med en fiktiv krigare utan självdistansen.
Här går man in i en tripp i sig själv, för att lära känna sig själv. För att cementera innehållet i sin förbannade själ och bara skämmer ut sig istället. Inte OK.
Hon går ut och kollar på datorn på något klipp. Jag sitter på golvet och undrar om jag någonsin kommer bli mig själv igen. Ser hur taket trycks ihop och känner att jag måste dra ut min bröstkorg för att kunna andas normalt igen. Jag börjar skriva.
Jag vet ärligt inte vad som händer här riktigt, det har gått ett antal timmar och jag är helt inne i mig själv, jag ser saker, hör saker. Lyssnar på Black sabbath. Ritar en teckning. (Bilden är där nere) Otroligt fängslande och skrämmande på samma gång.
Jag lägger mig i sängen, ser hur lampan blir vågig. Hon lägger sig bredvid. Janis Joplin kommer och jag hör inte vad hon sjunger. Förutom att hon sjunger att ”The world goes around”. Jag hajar till, mitt hjärta har börjat slå väldigt fort igen. Hon märker det också.
Jag säger att ”världen är upp och ner fan”. Hon säger att jag redan sagt det ikväll, INNAN vi trippade. Jag känner mig helt fucked up, inser att vi ligger i fel ände av sängen. EXAKT samma sekund som jag säger det shufflas det fram Bob Dylan igen.
Jag känner mig tvingad av ödet, det här var det som innebar att jag skulle gå hem. Jag går till tunnelbanestationen, klockan är snart 10 på morgonen och jag ska snart jobba. Min kompis som gick och la sig innan sin jobbdag har lunchrast nu. Jag däremot jag går ner för trapporna som startade hela trippen och nu känns dom faktiskt väldigt rimliga.
Allting har gått ett varv liksom. Och så blir det Dylan hela hemfärden.
(Läskig notering är att jag flera gånger under kvällen blev obekväm av hennes sällskap och önskade att hon var någon annan, ville att hon skulle hålla om mig, men inte just henne liksom. Jag kände en otrolig önskan av närhet men blev ändå seriöst livrädd när hon tog på mig och jag gömde mig därför mestadels på toan för att jag gillade mig själv mer.)
http://i40.tinypic.com/331qeep.jpg
Bilden jag ritade. Ganska ful. Men ändå lite intressant.
Det här skulle inte bli en tripprapport, det här skulle inte bli någonting alls egentligen. Jag var och spelade musik hos en vän och en tjejkompis sms’ade mig om jag vill titta förbi och se en film. Jag avstod men ändrade mig sen eftersom alla skäl är bra skäl för att slippa interagera med diskberget hemma.
När jag går upp för tunnelbanan där hon bor kommer det första tecknet. Allting känns skevt, tunnelbanehissen är helt sned och allting känns som lustiga huset. Jag stannar henne när vi möts och ber henne vänta. Skriver ner i min mobil startskottet på hela aftonen utan att veta vad jag gör. ”Världen är skev, världen är upp och ner. Världen är förändrad och inte längre det du ser.”
Vi går hem till henne, ett väldigt kallt hem. Som taget ur en Ikea-katalog och inte ett dugg mer personligt än personerna på fotona. Lägger oss och kollar på Twin Peaks. Jag har nyligen sett hela serien igen, så vi avbryter och byter till Alien. Tar en ”Moxy” var men bestämmer oss för att se Yellow submarine istället. Jag var skeptisk till att ta den och får snabbt en klump i halsen, är inte bekväm helt.
Jag känner henne inte så bra egentligen, och aldrig varit där. Och med tanke på den uteblivna värmen hemmet ger (förra trippen var i en timmerstuga med öppen brasa, inte direkt en dålig miljö) mig själsligt blir jag lite nojig, ska även upp och jobba. Men jag känner mig ändå otroligt mysig.
Jag är sexuell ett litet tag, men ärligt talat övergår det till att jag känner mig flytande och vill bli kliad på ryggen. Aldrig känts mer underbart i hela mitt liv, känslan när hon kliar min rygg är som kalla kårar som inte slutar på det snälla sättet. Det är som en orgasm som fortsätter ett tag, tills jag börjar förvränga en poster på väggen och blir mer intresserad av den.
Nu tar hon en ”Special-lapp”, jag avstår först men ser framför mig hur jag bara har den där sega effekten jag läst om från ”Moxyn” medan hon går på moln och ger hän även här. Det tar inte alls lång tid innan ljusen börjar förändras och bli starkare.
Jag pratade med henne innan om faktumet att jag alltid har full kontroll, om hur jag vill ge hän. Om hur jag önskar jag kunde ”besegra mig själv” och faktiskt flippa loss lite. Utan överdrift såklart.
Vi ligger i sängen, hon säger att mitt bröst slår väldigt starkt. Allting blir suddigt. Jag hör Bob Dylan medan jag lämnar mig själv nånstans. Jag har aldrig tappat bort mig själv förut, jag hade full kontroll sist jag tog det. Men som jag hoppades (men börjar ångra mig här) så har jag dykt nu.
Jag vet inte exakt vad som händer här, jag ligger och kollar på saker, jag känner mig inte bekväm. Jag skriver ner i min telefon en anteckning.
Citat:
” Hög puls strålar av ljus. Ingenting är på riktigt. Hur jag kom hit fattar seriöst inte det? Allt flyter ihop men också skrämmande på samma gång. Inte lika bekväm som sist. Men fascinerad.
Jag har aldrig varit längre härifrån. Hur fan ska jag någonsin komma tillbaka hit är det tänkt?”
Jag har aldrig varit längre härifrån. Hur fan ska jag någonsin komma tillbaka hit är det tänkt?”
Jag går in på toaletten och ska bajsa, jag tänker att lite ensamhet ska ge mig kontroll. Först funkar det, känner mig lugn när jag sitter där och klämmer. Njuter av trippen och ser hur badrummsmattan expanderat och likt en vild djungel omringar mig. Jag noterat att dom har samma schampo som mig. Trygghet.
Går mot rummet men vänder tillbaka mot toan. Jag hör musik och börjar vagga i takt, jag vaggar 4-5 låtar och jag hör Pink floyd.
Citat:
”Trots att jag rör mig fram och tillbaka är jag inte mig själv. Jag ser mig röra mig. Jag tvekar inte en sekund på något. Men jag bara är och ingenting annat. Hör klockor snart (låten). Dom rör mig. Jag fångar livet i svansen och så förstör hon det. (Hon bytte låt)
Varför inte följa istället? Man ska följa. Mycket bättre så.”
Varför inte följa istället? Man ska följa. Mycket bättre så.”
Hon börjar bli ovekväm eftersom hon är lite immun efter att ha trippat 2 dagar innan. Jag är för introvert för henne och hon ber mig följa med henne upp. Jag dricker 6 förpackningar mer och skrattar. Pratar om hur absurt livet är och att jag inte ser någon logik i hur jag hamnade där.
(Det är dock rimligt, jag var på väg hem och skulle spela xbox och runka kvällen ut, och så blir det sådär istället)
Jag går in på toaletten igen, och nu är det fan brutalt. Jag ser hur jag förändras. Hur jag blir så mycket annat. En ödla. Någonting ondskefullt. Och nu når jag essensen av trippen på riktigt. Jag är så jävla inne i mig själv, så inne i att skapa mig själv framför spegeln. Låta fantasin och slumpen leda mig. Och så kommer hon in, frågar vad jag ser i spegeln.
Jag väser… jag väser högt och utan tvekan i rösten. På TOK för inlevelsefull.
- Jag ser KHAL DROGO. (Game of thrones) .
Det tar henne 1 sekund att börja gapskratta. Men jag hinner förstå det innan och bryter nästan ihop av hur skamlig jag är. Det som i en sekund känns så genuint blir väldigt fort en parodi på min narcissism när jag som överviktig normalsvensk seriöst identifierar mig med en fiktiv krigare utan självdistansen.
Här går man in i en tripp i sig själv, för att lära känna sig själv. För att cementera innehållet i sin förbannade själ och bara skämmer ut sig istället. Inte OK.
Hon går ut och kollar på datorn på något klipp. Jag sitter på golvet och undrar om jag någonsin kommer bli mig själv igen. Ser hur taket trycks ihop och känner att jag måste dra ut min bröstkorg för att kunna andas normalt igen. Jag börjar skriva.
Citat:
”Hon skrattar. Känns obehagligt. Vi är så olika. På olika ställen. Hur hamnade vi här? Jag vrider mig och ingenting känns fast. Allting är satt i rörelse. Hon är där ute och lever sitt liv. Jag sitter och fångar essensen av mig, essensen av mitt.”
Jag vet ärligt inte vad som händer här riktigt, det har gått ett antal timmar och jag är helt inne i mig själv, jag ser saker, hör saker. Lyssnar på Black sabbath. Ritar en teckning. (Bilden är där nere) Otroligt fängslande och skrämmande på samma gång.
Jag lägger mig i sängen, ser hur lampan blir vågig. Hon lägger sig bredvid. Janis Joplin kommer och jag hör inte vad hon sjunger. Förutom att hon sjunger att ”The world goes around”. Jag hajar till, mitt hjärta har börjat slå väldigt fort igen. Hon märker det också.
Jag säger att ”världen är upp och ner fan”. Hon säger att jag redan sagt det ikväll, INNAN vi trippade. Jag känner mig helt fucked up, inser att vi ligger i fel ände av sängen. EXAKT samma sekund som jag säger det shufflas det fram Bob Dylan igen.
Jag känner mig tvingad av ödet, det här var det som innebar att jag skulle gå hem. Jag går till tunnelbanestationen, klockan är snart 10 på morgonen och jag ska snart jobba. Min kompis som gick och la sig innan sin jobbdag har lunchrast nu. Jag däremot jag går ner för trapporna som startade hela trippen och nu känns dom faktiskt väldigt rimliga.
Allting har gått ett varv liksom. Och så blir det Dylan hela hemfärden.
(Läskig notering är att jag flera gånger under kvällen blev obekväm av hennes sällskap och önskade att hon var någon annan, ville att hon skulle hålla om mig, men inte just henne liksom. Jag kände en otrolig önskan av närhet men blev ändå seriöst livrädd när hon tog på mig och jag gömde mig därför mestadels på toan för att jag gillade mig själv mer.)
http://i40.tinypic.com/331qeep.jpg
Bilden jag ritade. Ganska ful. Men ändå lite intressant.
