Citat:
Ursprungligen postat av
sebnie
Lijajn: Det har inte med kostnaden att göra, utan att hårddisken anses vara en egendom som man inte ska tvingas förstöra för att man ofrivilligt mottagit barnporrbilder. Precis som att man inte kan kräva att någon ska riva sitt hus för att någon grafittimålare klottrat ner hela huset med barnporr.
Däremot finns det inget hinder mot att kräva att huset saneras eller målas om, även om detta innebär en kostnad, vilket kan jämföras med att skriva över hårddisken.
Om nu kriteriet är att man inte ska tvingas få egendom förstörd, varför anses inte
pengar vara egendom som blir förstörd (för ens egen del) av att man tvingas lägga ut dem på t.ex. en flygresa?
Och varför är det bara
egendom man inte ska behöva tvingas få förstörd (för att elimiera oönskad barnporr)? Varför inte sådant som tid, semesterplaner, affärsmöten, jobb, relationer, välbefinnande, som kan vara minst lika värdefulla för oss människor som vår egendom är? Visserligen är det svårare att mäta lika exakt hur mycket t.ex. ett affärsmöte är värt som hur mycket en hårddisk är värd, men varför låter sig lagstiftaren hindras av denna mätsvårighet, med tanke på att lagstiftaren inte låter sig hindras av mätsvårigheter när det gäller andra saker, t.ex. vad som är barnporr och vad som inte är det?
Citat:
Om nu killen ifråga (i det domfall jag länkade till) inte hade känt till att det fanns överskrivningsprogram, men ändå känt till att det fanns återställningsprogram, så hade killen likväl varit tvungen att skicka in disketterna för överskrivning och därmed betala en kostnad för detta.
Inte för att jag förstår hur han skulle kunna förstå att han ska skicka in dem till just
överskrivning om han inte vet att det finns överskrivningsprogram...
Har han rätt att skicka bilderna till polisen om han är osäker?
Om en som ofrivilligt fått barnporrbilder skickade till sig och som har skäl att tro att bilderna kan ha spridits eller kan komma att spridas till fler än en mottagare, har han då rätt att skicka bilderna till polisen istället för att förstöra dem? I en del sådana fall kan väl polisen få nytta av bilderna och den information de kan innehålla (plus ev. metainfo från han som fått dem, t.ex. när och från vem han tycks ha fått dem) inför jakten på andra personer som kan ha kopior på bilderna och som det vore bra om polisen fick fast? Eller är det fel att skicka bilderna till polisen, därför att de därigenom kommer att existera under onödigt lång tid (jämfört med om man raderar dem), eller för att de kan komma på villovägar i posthanteringen, eller av någon annan anledning?
Citat:
När det gäller att förhindra nytt innehav (blockera vidare överföring), så finns det en gräns för hur mycket man kan kräva, och denna gräns avgör domstolen, det står inte i lag var gränsen ska dras. Men en sak är säker, man kan inte vara HELT passiv. Hur mycket som krävs bedöms från fall till fall och hur mycket det är självförvållat.
Hur ska folk (medborgarna) kunna veta var rättsväsendet drar den gränsen?
Om man som medborgare inte ens kan förstå hur lagstiftaren kunde göra något så märkligt som att förbjuda innehav av tecknade bilder som inte är baserade på några existerande levande individer, hur ska man då kunna gissa var rättsväsendet tycker att gränsen går för hur mycket man ska anstränga sig för att göra sig av med sådana bilder om någon mot ens vilja skickar dem till en?
Citat:
Till exempel, har man själv lämnat ut numret på en "skum sajt" och man får massa obeställd barnporr som MMS, så kan ett krav på nummerbyte vara skäligt i allra högsta grad, då det är självförvållat (om inte det räcker med att ringa operatören och be dem blockera avsändaren), medans om det bara börjar ramla in barnporr via MMS helt hux flux så är det en annan sak och inte alls lika skäligt med nummerbyte.
Vad menar du med "inte alls lika skäligt"? Inte skäligt, eller bara mindre skäligt men ändå skäligt?
Citat:
Har man gjort försök att blockera det hela och misslyckats så är det också en sak man inte kan lastas för.
Det säger ingenting om hur många gånger och hur hårt man är skyldig att försöka innan man har rätt att ge upp.
Citat:
När det gäller lärarfallet så är det fullt skäligt att posten får ligga kvar och att man slänger den när man kommer hem.
Hur ska den enskilde medborgaren kunna veta det, med ledning av hur lagen är skriven?
Citat:
Det är en annan sak att barnporr får ligga kvar i en/flera veckor.
Menar du att då är det plötsligt olagligt? Hur ska den enskilde medborgaren kunna veta det, med ledning av hur lagen är skriven?
Citat:
Kan man minimera innehavet så skall man minimera innehavet.
Det kan inte stämma, om det samtidigt är sant att läraren som vet att han mot sin vilja fått barnporr skickad till sitt hem kring lunchtid har rätt att vänta med att åka hem tills hans arbetsdag är slut. Det är nämligen inte att minimera innehavet. Att minimera innehavet vore att åka hem direkt. Hur ska du ha det, ska innehavet minimeras eller inte?
Citat:
Det är också svårare att jämföra den fysiska värden med den digitala.
Det är lagstiftarens problem. Lagstiftaren ska beskriva hur, om alls, den digitala världen ska hanteras annorlunda än den fysiska. Hur ska medborgaren annars kunna veta det?
Citat:
När det gäller den sista frågan, så skulle jag säga att det är rätt safe att förstöra en sådan bild iochmed att en sådan bild knappast kan tillföra en rättegång speciellt mycket. Om det bara är en "våldtäkt mot barn långt borta nere i hörnet", på det sättet du beskriver det, att man inte skulle märka det när man tar bilden, så är en identifiering av gärningsmannen mycket svår att göra, och därför säger bilden bara ATT en våldtäkt har utförts, inte av vem.
Anta att bilden är så högupplöst att det går att identifiera gärningsmannen, eller med ledning av bilden åtminstone utesluta många annars tänkbara gärningsmän bättre än vad fotografens vittnesmål kan. Vad bör fotografen då göra med bilden?
