Ursprungligen postat av
gbgh
Det händer att mitt medvetande droppar sig ur för ett moment, tittar till det, för att sedan gå in i det totalt igen. Då M upplevs med ett totalt avintellektualiserat sinne tar man inte med sig någon greppbar, konceptuell förnimmelse ”tillbaka”. Det går inte att peka på vad M är, utan bara på vad det inte är. M är fullständig avsaknad av intellekt i ett tillstånd av total medveten närvaro. Upplevelsen är Varandet i sin renaste form. Den heliga upplevelsen och totala medvetenheten av att existera. Jag har inget konkret minne av just detta tillstånd, utan bara då mitt intellekt droppat ut för en sekund och jag känt mig själv bli ett med det igen. Som känslan precis när man somnar, när intellektet släpper taget.
-Döden
Jag finner mig själv virrandes i huset. Jag har försökt ta på mig skor i försök till att hålla tag i någonting. Jag har ingen uppfattning om hur mycket jag har virrat eller om jag tog mig utanför dörrarna, men inom mig var resan total. Jag fann mig i ett tillstånd av tankeloopande, av att vara helt fast i tillståndet. Jag konstaterade högljutt att jag tappar kontrollen. Vågen av att vara i ett totalt loopande ger mig seriöst obehaglig känsla i hela kroppen. Jag känner att jag är påväg utför.
Vad som beskrivs nu, hände verkligen för mig. Jag var emotionellt totalt övertygad om vad jag upplevde.
Jag får tag på grannen mitt i natten och ser hur han ser hur jag har tappat kontrollen över allting. Han försöker få kontakt med mig och blir ilsken för vad jag har gjort. Jag ser precis hur en tung tripp på LSD måste se ut för den oinvigde vuxne, ansvariga. Jag lägger mig på knä och gråter ut att jag förstår och totalt accepterar vad jag gjort. Min pappa kommer in och börjar gråta över vad jag har gjort. Jag går in i känslan totalt. Jag minns att verkligen försökt få kontakt med någon och det var tur att jag inte kunde hantera en telefon vid det laget. Jag minns att jag faktiskt försökte ringa mina vänner och säga att det gick åt helvete. Att jag tappat kontrollen fullständigt och att allt som kunde gå fel gick fel.
Jag hör min terapeut prata med mig och konstatera att jag skulle ha lyssnat på henne. Jag tittar ut genom fönstret och ser att det flyger en ambulanshelikopter över huset med strålkastare och lasrar mot mig. Jag går igenom konsekvenserna av vad jag gjort. Att alla på ön kommer höra, att tidningen kommer att skriva om ännu ett fall där det gick käpprätt åt helvete med droger. Jag skulle ha lyssnat på dem. Hur kunde jag ta så många lappar? Jag ser hur hela min personlighet, hur allt jag någonsin pratat om, pekar mot det här. Min extroverta stil, mina mål, allt. Hur kunde jag inte se att det skulle sluta så här? Jag kommer nu på att jag hade vad som måste kallas en out of body experience. När jag ser att jag faktiskt har kallat hit en helikopter går jag upp och tar tag i de tio lapparna jag har kvar. Jag tar dem och doftpinnarna i handen och spolar ner i toaletten. Jag var alltså så övertygad om att polisen var här att jag spolade ner mina sista lappar.
Jag plockade ur mig själv ur identifikationen för ett ögonblick och konstaterade för mig själv gång på gång, ”Jag förstår inte vad som händer, jag förstår inte. Jag får inte kontakt med någon. Jag tappar kontrollen”. Jag minns att jag bara ville ha kontakt med någon som kunde bekräfta vad som händer. Som kunde säga till mig om det faktiskt har kommit en helikopter eller inte, om jag håller på att döda mig själv eller inte. Jag ville bara kunna släppa det och fortsätta min tripp.
Inom mig såg jag hur allt ledde mot detta, mot döden. Mitt intellekt försökte få tag i någonting, vad som helst, för att överleva, men vågen var total och jag kunde inte annat än att släppa taget. Det var bara att acceptera.
Ljusen från polisens fordon syns i natthimmelen, och att alla jag älskar står och tittar på mig. Jag går ner mot havet och ser hur jag ska döda mig själv. Mitt medvetande satt kvar utanför och hade helt släppt kontrollen av ”gbgh” och hans agerande. Jag sitter och bara konstaterar när jag ser mig själv gå ner och dödar mig själv genom att på något sätt förblöda. Och alla står runt omkring mig. Jag måste ha ringt pappa och fått honom att komma hit. Jag är så oändligt ledsen för vad jag gjort. Sedan tas känslan av sorg över av en total acceptans för min situation, för att jag tog självmord.
Allt är vakuum. Total tystnad. Rummet är fullständigt tomt på allting. Jag säger högt ut till mig själv, ”jag dog”. Mitt medvetande formade sig efter sanningen hos orden. Jag kan tamigfan inte tro att det är sant. Det gick så fort, jag är så ung. Jag hade så mycket projekt på gång med mitt liv och det var ljusa tider. Jag skulle ju bara ta en sista tung tripp. Och så händer det här. Så går jag och dödar mig själv. Tanken av att detta var en egodöd fanns inte på världskartan mitt i allting, och det är inte förrän nu, dagen efter, som jag förstår vad det var. ”gbgh” dog verkligen. Känslan var så total. Rummet var på något sätt motsatsen till M i signifikansperception. Allt var fullständigt nollat. Totalt vakuum. Och kvar fanns mitt medvetande. Mer kristallklart än någonsin. Hela min identitet dog ut och kvar fanns den egentliga essensen, den egentliga kärnan; medvetandet. Jag var så fullständigt medveten.
Tankelooparna var intellektet som gång på gång försökte greppa situationen bara för att falla handlöst lika totalt varje gång. Från att känna mig helt låst i loopen, vändes det och jag kände vilken otrolig befrielse det var att slippa intellektet. Denna rena eufori var mer givande och sann än vad någon annan drog har levererat. Mitt medvetande släpptes från intellektets kedjor och känslan av att ”Jag lever!” var överväldigande.
Efter allt detta går jag in i ett supermjukt tillstånd där jag går in i M, flyter ut i drömmar och tankar och bara mår. Jag leker med de osannolika hallucinationerna och ser att mina armar är helt täckta av blå-gula påfågelsfjädrar. Jag tittar mot väggen och ser hur mycket membran och lager energi det strömmar mellan. Och det är så vackert, så otroligt vackert. Och jag somnar.
Det är i skrivande stund dagen efter, klockan är 1440 och jag har absolut ingenting att säga. Jag är inom det kommande dygnet extremt öppen och tillgänglig för nya vanor. Därför har jag tänkt fasta hela dagen, äta något litet ikväll. Ingen facebook, inga tuggummin, inga sötningsmedel. Jag funderar på att ta mig ett dopp och gå ut och springa. Jag vill städa i huset och göra det fräscht.
Så vad händer nu? Jag låter det sjunka in under dagen och tar det som det kommer. ”gbgh” dog i natt, det är fakta. Och ändå är jag här, mer kristallklar än någonsin. Jag är inte mina identifikationer. Detta är nog vad man kallar en religiös upplevelse. Jag har blivit ett med det gudomliga. Jag har smält in i sanningen. Jag förstår via M, inte intellektet, hur allting fungerar och hänger ihop. Jag har kunnat stämpla en hel del tillstånd och processer i mig, men de är bara projektioner av den verkliga upplevelsen.
Vad jag upplevt är dock inte ett permanent tillstånd, trots att jag även nu känner att mitt lugn och mina tankar är tystare än innan. Detta är inte lösningen, den ligger i nykterheten. When you get the message, hang up the phone. Tanken att jag ska testa på buddism har varat länge, och har bara blivit starkare. Detta är vad jag vill, och detta är vart jag ska.
Tystnaden talar. This is it.
---------------------------------------------------------------------------------------------------- ----
Jodå det finns en hel del, av allt. Fick en sockerbit häromdagen med 500ug+ på men fick lämna tillbaka den då han sökte orimliga priser.. 
