Citat:
Ursprungligen postat av
Loflan
Känner igen det här ifrån både svamp och LSD. Svamp har varit mer så - egodöd och insikten i att det inte går att beskriva.
Går det djupare än en insikt? Jag vet inte. Jag får påminnelsen varje gång jag tar svamp eller LSD, som att "aha, ja just det".
Men jag kan inte ta med det mer än en känsla av att ha sett något.
Ett djur pratade med mig en gång och sa (djuret var en förlängning av mig själv), efter att alla lager av mig själv försvunnit: "Kom ihåg, du kommer alltid att dras med i livet och lura dig själv när lagerna återkommer. Det är så du fungerar, det är så du måste vara för att kunna vara en person och för att sköta ett jobb, etc. Det enda du behöver komma ihåg egentligen är att dansa och må bra av att leva - det är nyckeln, det är allt. Vi är alla upplysta.".
Sedan funderar jag bara på om det helt enkelt inte bara är så att det är den dissociativa effekten av drogerna. Andra dissociativa droger lär kunna frammana liknande känslor. Men med en hallucinogen effekt på det så har man ju tillgån till andra sätt att uppleva världen.
Kan man dra några större paralleller utifrån de här upplevelserna? Kan man lita på det man upplever? Det är väldigt fina upplevelser, men i grund och botten väljer man nog ändå vad som är med tröstande. Att vara evig och ett med allt är en djup strävan och önskan vi har inom oss alla, att tillhöra, att inte dö, att inte vara ensamma.
Jag är osäker. Men det är ju fortfarande fantastiskt att leva och kunna uppleva det här :-)
Förstår precis hur du tänker, har haft liknande skeptism många gånger.
Men om man ser allt utifrån vad det är i ett fysiskt perspektiv, och inkluderar allt som vi inta kan se bortom det synliga fältet (alltså typ infrarött, ultraviolett, mikro/radiovågor osv osv i frekvenserna). Nog fan är världsalltet ett och samma och har alltid varit så.
Fysiskt och vetenskapligt, utan att involvera medvetandet, så återuppstår vi ju hela tiden, allt återanvänds gång på gång på gång. Och det kan ju låta klyschigt, men i grund och botten är vi ju trots allt stjärnstoff.
Jag tillhör dock den gruppen som tror mer åt strängteori-hållet. Där det egentligen inte finns ett fast universum, utan där allt är konstant möjlighet, och att det vi är, är förmågan att välja möjligheterna. Att skapa rummet, tiden och nuet. Att skapa det vi kallar verkligheten, genom att helt enkelt vara medvetna.
Jag tror livet/medvetandet i sig är nyckeln till hela universum. Vi kan stirra ut i rymden i all oändlighet, uppfinna bättre och bättre teleskop och förundras överhus små vi är, då det aldrig kommer ta slut.
Eller så kan vi titta inom oss själva. Den mer "Buddhistiska" eller österländska vägen att se på världsalltet. Och trots att jag fortfarande besitter samma skeptiska syn som dig, då man helt enkelt inte kan veta före den dagen man dör på riktigt. (Och som hallucinogener många gånger visat oss kommer vi, om så är fallet, den dagen bara tänka "aha, ja just det! hur fan kunde jag glömma det här?"). Om så inte är fallet så försvinner väl helt enkelt medvetandet helt. Men efter alla de upplevelser jag haft ser jag det sistnämnda som mindre sannolikt än det förstnämnda.