Den svenska högern - hur skall den orientera sig i senmoderniteten?

Inledning
Många med mig är vilsna i den svenska högern. Allmänna Valmansförbundet (Moderaterna) har sedan 1904 var den svenska högerns parti. Moderaterna uppstod ur Fosterländska förbundet vilket var en protektionistisk och nationalkonservativ valorganisation. Moderaternas primära motståndare var de historiska liberalerna och socialisterna vilka arbetade och arbetar mot nation, rättstat och folk. Liberalismen och socialismen kom dock inte att bli ett akut problem förrän efter kriget då Socialdemokraterna slutligen övergav det nationella för den internationalistiska vänsterliberalismen.

Allmänna Valmansförbundet röstade ja till allmän rösträtt för skattebetalande män och kvinnor över 24 år som inte mottog fattigvård eller var fängslade kriminella redan 1918. Den demokratiska reformen var nödvändig för att undvika ett socialistiskt maktövertagande även om det senare givit konsekvenser vi icke anse önskvärda idag. Låt oss ej förglömma att demokratin är ett redskap för en elit att kontrollera folket. Styrkan i demokratin är att den skapar en illusionen om att folket har ett visst självbestämmande. I USA reglerades detta med en konstitution. En sådan har inte Sverige. Låt mig påpeka att jag inte vänder mig emot konstitutionell demokrati men att dess nuvarande konstruktion bör reformeras och rekonstrueras.

Sedan Arvid Lindmans död 1936 har den svenska högern kapitulerat. Försvaret av naturliga värden har ersatts av den liberala materialismen. Moderaterna har av trogenhet till sina väljare röstat nej till progressiva förändringar men man har inte, när man väl tagit makten arbetat för att återgå till det som har varit. Det är viktigt att notera att Moderaterna aldrig varit ett framgångsrikt parti. Partiet har bara fått över 30 procent i ett fåtal val. Dessa var valen 1911, 1914, 1914 och 2010.

Istället har Centerpartiet och Socialdemokraterna varit den dominerande kraften i svensk politik. När Moderaterna verkade för industrins intressen verkade C och S för nationens sociala intressen vilket var framgångsrikt. Redan i slutet av 1800-talet noterade många konservativa vikten av en politik som samlade hela folket och som inte verkade för materiella särintressen men högern lyckades inte ena sig.

En majoritet i högern förstod att ett kommunitärt samhälle med vissa sociala institutioner var nödvändiga. Senare kom det också bli en fråga om högerns överlevnad i och med socialisterna och liberalerna genomförde sociala reformer som kom folket till gagn. Tyvärr gjordes inget och socialisterna och liberalerna kunde växa utan någon egentlig konkurrens.

Detta skapade en konflikt under 1920-1930-talet när den bruna nationalsocialismen och fascismen växte i Europa. Varken den tyska eller den italienska fascismen var en produkt av högern. Den var en socialistisk och tämligen utopisk produkt framburen av proletariatet. Många svenska högermän gick tyvärr vilse i denna tid och adopterade dessa modernistiska idéer och ideal, kanske primärt på grund av rädsla för den stundande bolsjevismen och den internationella liberalismen. Andra världskriget har varit förödande för den svenska högern på grund av de genocider, steriliseringar och orättfärdigheter som pågick i nazisternas Tyskland.

Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet kunde således fortsätta bedriva liberal och socialistisk politik. Det var dock inte förrän Olof Palme valdes som nedmonteringen av den nationella identiteten tog vid men vid det laget var högern kraftlös och inte mer än de osunda dekadenta värden som var den tidens norm.

Utländsk intellektuellt kapital
Låt oss först titta på vart svenska konservativa får sin intellektuella inspiration. Många har funnit inspiration i tyska radikalkonservativa tänkare så som Ernst Junger, Oswald Spengler och Ernst Von Salomon. Många verksamma i Weimarrepublikens revolutionära konservativa rörelse.

Dessa döda vita män har funnit sin inspiration i andra döda vita män så som Karl Marx, Friedrich Nietzsche, Antonio Gramsci, Max Weber, Arthur Schopenhauer och Friedrich Hegel. Den tyska dominansen är således naturlig på grund av att Sverige och Tyskland är arvtagare till den germanska litterära, humanistiska och statsvetenskapliga traditionen. Andra konservativa har inspirerats av en esoterisk orienterad konservatismen. Den som kanske bäst representeras av Mircea Eliade, Julius Evola, René Guénon, Ivan Aguéli och Johannes Eckhart.

Låt mig här påpeka att jag inte vill nämna den kontra-jihadistiska eller neokonservativa rörelsen eftersom dessa inte är konservativa rörelser men liberala projekt. Det torde också nämnas att mången i högern har mycket att hämta från den historiska vänstern i from av fransk post-modernism och den tysk-amerikanska Frankfurtskolan.

Det senmoderna intellektuella konservativa landskapet är tyvärr inte omfattande. Det finns få levande konservativa att inspireras av. Det är få länder som är ledande i konservativ idéproduktion. Idag är troligen de främsta Tyskland, Frankrike, USA, Storbritannien och i viss mån Italien.

Från den amerikanska sidan har professor emeritus Paul Gottfried, statsvetaren Michael Scheuer, filosofen Claes Ryn, författaren Pat Buchanan, och libertarianska aktivisten Llewellyn Rockwell visat sig intressanta för den svenska publiken.

De flesta kretsar kring det nybildade Ron Paul institutet, Rockford institutet och Ludwig Von Mises institutet. I USA finns också flertalet konservativa tidskrifter så som Chronicles, The American Conservative, Alternative Right och Taki's Magazine. Tyvärr har National Review har utvecklats i en neokonservativ riktning sedan slutet av 1980-talet.

Det svåra med den amerikanska konservativt orienterade rörelsen är att den gestaltar världen utifrån ett amerikanskt perspektiv. Få svenskar torde känna sig hemma i den paleokonservativa och paleolibertarianska världen. Amerikansk konservativa identifierar sig med den amerikanska revolutionen och upplysningens tradition. De strävar efter att återgå till den amerikanska konstitutionen samt bevara den anglosaxiska politiska och sociala kontinuiteten. I den anglosaxiska världen är således Storbritannien mer intressant. De mest tongivande nu levande brittiska tänkarna är professor John Finnis (född i Australien) och filosofen Roger Scruton vilka presenterar en kontinental konservatism med fundament i Aristoteles och Thomas av Aquino.

Frankrike är känd för sin export av relevanta och intressanta filosofer om än att landet är färgat av upplysningen. För den svenska publiken är troligen Nouvelle Droite och dess grundare Alain de Benoist kända. Det har dock visat sig att få läser franska samt att Nouvelle Droite är identitära och enbart nominellt nationalkonservativa.

I Tyskland finns fortfarande den inflytelserika men i Sverige relativt okända Junge Freiheit. Den svenska högern tenderar att ha adopterat den anglosaxiska konservatismen. Detta beror troligen på amerikansk inflytande samt att få läser kontinentala språk.

Avsaknad av inhemskt intellektuellt kapital
I Sverige har den konservativa intellektuella rörelsen ebbat ut och försvunnit. Sedan Tage Lindboms bortgång år 2001 och tidning Salts (1999-2002) misslyckade har högern slutligen stupat. Axess, som i det närmaste motsvarar National Review har haft den goda smaken att låta ibland låta ett antal konservativa skriva om estetik men det mesta som författats i tidskriften författas av liberaler, kontra-jihadister och neokonservativa.

På grund av att den liberala dominansen vid universiteten och den offentliga intellektuella sfären återfödds inte den konservativa intellektuella rörelsen. Fram till 1950-talet var Uppsala och Lund fortfarande plantskolor för den svenska högern. Precis på det sättet som Stockholms universitet länge varit en plantskola för socialister sedan 1900-talets början. Den studentikosa högerrörelse som tidigare verkade i Lund och Uppsala ett minne blått. Uppsalas studentförening Heimdal, som länge var en garant för att föra vidare det konservativa arvet har blivit en vänsterliberal studentförening. Idag får inte sverigedemokrater bli medlemmar i föreningen.

Under Rudolf Kjelléns (1864-1922) tid som professor i Uppsala var fortfarande den konservativa ådran intakt. Under 1930-talet utkämpades ett slag mellan de konservativa och den liberala borgerligheten i Heimdal. Konservativa studenten Arvid Fredborg (1915-1996) med vänner kuppade ledningen och kastade ut liberalen Sven Palme (1912-1977) från Heimdals styrelse år 1937. År 1939 anordnade Fredborg det kända Bollhusmötet som drygt 1/3 av Uppsala studenter deltog i. Syftet med mötet var diskutera huruvida Uppsalas studentkår skulle ställa sig bakom flyktinginvandring från Europa. I senmodern tid har Fredborg beskrivits som nazistsympatisör. Detta är naturligtvis inte sant. Fredborg som var mjukt tyskvänlig författade senare Bakom stålvallen (1943), vilket var en skildring av sin tid i Berlin. I Berlin var han verksam som utrikeskorrespondent (1941-1942) för Svenska Dagbladet. Boken är tämligen kritisk till nazismen. Mellan 1944-1946 var Fredborg verksam som chefredaktör för den konservativa kulturtidskriften Obs. Tidskriften lades ned 1955.

Den moderna svenska högern att orienterat sig mot amerikansk, fransk, tysk och möjligen också italiensk högerradikalism, paleokonservatism, nationalkonservatism och libertarianism. Vad vi har glömt bort är den svenska nationalkonservatismen. Vi måste finna svenska intellektuella konservativa. Vi har mycket gott i vårt intellektuella fosterländska träd. Vi har historiska kulturpersonligheter så som Esaias Tegnér, Erik Gustav Geijer och Wilhelm Stenhammar samt mången intellektuella som verkat för konserveringen av det svenska livsrummet genom att hänvisa vårt svenska, nordiska, protestantisk-katolska och hedniska arv. Idag har vi ingen känd konservativ intellektuell i svenskt kulturliv.

Vad bör utgöra grunden för den svenska högern
Det råder idag en förvirring om vad konservatismen är och bör vara. Detta på grund orienteringen mot den amerikanska konservatismen. För den konservativa måste naturligtvis familj, fosterland, rättstat, monarkin, protestantismen, intrinskala värden och den institutionaliserade naturliga sociala hierarkin vara ledord. Dessa är ideal är överordnade den negativa friheten, materialism och kapitalism.

Det måste också påpekas att den process som Sverige just nu genomgår är ett latent men aggressivt krig mot vår identitet som svenskar. Detta är ett krig på flera fronter där familj, nation, folk och etik ansätts. Detta krig sker på flera fronter och syftar till att dekonstruera den svenska nationen och göra henne till ofruktsam för kommande generationer.

Idag finns det inget att bevara. Idag måste vi börja bygga upp någonting nytt, stort och svårt. Detta innebär inte att vi inte kan se tillbaka till historien och finna inspiration men primärt handlar det om att bygga nytt och adopterade det goda från forntiden och samtidigt implementera sådant som tidigare generationer icke gjorde. Låt mig kort gå igenom ett antal relevanta punkter för högern. Dessa punkter familj, religion, meritokrati, folk, den naturliga hierarkin och demokratin och sätta dessa i en relevant kontext.

Familjen
Kärnfamiljen är kanske den frågan som högern längst beskyddade. Kärnfamiljen skapar kontinuitet och trygghet. De empiriska vetenskaperna har påpekat att äktenskapet är nödvändigt för att minska sociala problem i samhället. I den ideala kärnfamiljen har kvinnan en fostrande roll vars ansvar primärt rör hem och social aktivitet. Mannens roll är att förvalta familjens ekonomiska åtaganden. För att bevara detta har konservativa regeringar använt sig av sambeskattning och andra incitament för att verka för att denna institution skall bevaras. Kyrkan har verkat för att familjen andligt och socialt bevaras. Den svenska högern har således bekämpat amoraliska externa hot så som de hedonistisk sexualisering av det offentliga rummet. Här finns en avgränsande fråga som rör abort och sterilisering. Konservativa hävdar oftast det intrinskala värdet – liv i kritiken mot abort, preventivmedel och sterilisering. Detta är korrekt men detta är inte tillfredställande i den moderna politiska debatten. Abort preventivmedel och sterilisering utgör också ett problem eftersom det leder till att färre barn föds och nationen, precis som äktenskapet är i behov av reproduktion för att fortleva. Detta är ett icke-normativt argument som sällan används i debatten.

Religion och folk
Sverige har varit katolskt längre än det har varit protestantiskt. Sociologen Max Weber bevisade redan i början av 1900-talet att det protestantiska arvet gör oss mer framgångsrika än katolska länder på grund av den protestantiska etiken. Vidare är protestantismen självständig från Rom och förefaller fungera väl med våra hedniska traditioner vilket inte katolicismen gör. Det finns alltså goda skäl till att bevara det protestantiska arvet.

Skälet till varför många har lämnat den Svenska Kyrkan beror inte på avsaknad av kristen tro men på grund av dess vänsterliberala utveckling. Kyrkan bör åter bli en Luthersk-protestantisk, socialkonservativ och modest Folkkyrka. Det är därför naturligt att svenska medborgare ges inträde i en reformerad svensk kyrkan vid födelsen. Det räcker inte med teologi. En protestantisk nation kräver att katedraler och kyrkor bevaras för att spegla det svenska folkets kulturella och religiösa särart.

Således är konservativa högern motståndare till den normativa mångkulturalism och erkännandets politik. Det finns bara ett folk i Sverige och det är det svenska. Det finns visst förvisso fog för att bevara samisk kultur och särart givet deras långa närvaro i vårt land samt historiska koppling till Norrland. Man skall dock vara medveten om att denna grupp i stor utsträckning är genetiskt, kulturellt och religiöst assimilerad vilket inte fodrar erkännandets politik annat än institutionalisering av arvet genom museum och annan konserverande verksamhet. Angående invandringen och nya minoriteter är det av vikt att en omfattande assimileringspolitik införs samt att minoriteters identitetspolitik bekämpas. Av ekonomiska, sociala och nationella skäl bör invandringen vara reglerad.

Den naturliga hierarkin, meritokrati och demokratin
Alla samhällen är hierarkiska och det är en naturlig och integrerad del i den västerländska civilisationen. Klassamhället är således naturligt och bör bevaras. Det som kännetecknar den västerländska civilisationen samt andra högtstående civilisationer så som den kinesiska är vår meritokrati. I många fall är meritokrati viktigt. Det finns situationer där en sådan är nödvändig. Detta gäller i synnerhet militär verksamhet.

Meritokrati kan dock vara skadligt. Vilket vi historiskt och idag kan skönja. Idag kontrolleras samhällen av en administrativ medelklass som i sin tur kontrolleras av en borgerlig överklass. Den borgerliga överklassen har distanserat sig från samhället och känner ingen sympati för det. Istället har de kommit att identifiera sig med andra eliter i andra länder än det folk de är satta att styra. Det som sammanfogar dem är deras ”intelligens” och ”förmögenhet”.

Eftersom internationalismens destruktivitet inte påverkar dem samt att de känner en distans till sitt folk är de inte villiga att omförhandla sina beslut. Empiriska studier har visat att mycket intelligenta personer oftast författar lösningar som inte är praktiskt genomförbara. Eliternas beslut administreras av en ignorant, materialistisk och obildad medelklass. En social klass som idag är mer ekonomisk än intellektuell på grund av att universiteten har kommersialiserats och demokratiserats.

Liberaler, amerikanska konservativa och nationalsocialister hävdar oftast att meritokrati är gott. Detta beror på deras nihilistiska inställning till tradition, andlighet och fostrande nationell kontinuitet. Meritokrati leder till att en själlös ekonomisk överklass dominerar det administrativa utan andligt och genealogiskt vara knutna till det som de förvaltar. Låt mig sätta detta i ett perspektiv. Om det låg ett intrinsikalt värde i meritokrati skulle vi också kunna hävda att arbetskraftsinvandring är nödvändigt – trots att leder till att den inhemska arbetskraften konkurreras ut.

Det är möjligt att Chang är mer lämpad för en tjänst jämfört med Nilsson men det innebär å andra sidan konsekvenser för hela samhället. Detta innebär inte att relevant arbetskraft från utlandet bör stängas ute men de negativa konsekvenserna väger i de flesta fall över. Således, hög intelligens skall inte vara det enda kriterium för en tjänst eller universitetsplats. Därför är det av viktig att universitetsutbildningar blir färre. De historiska universiteten samt ett fåtal andra bör bevaras. Vidare bör den gamla 7-åriga folkskolan samt realskolan införas. Det finns ingen mening med att utbilda människor för en arbetsmarknad där utbildningen inte är lämplig. Snarare skapar denna överutbildning arbetslöshet och ekonomiska och sociala kostnader som inte kan motiveras.

Den svenska demokratin är ett relativt nytt koncept och dess nuvarande konstruktion är knappast i linje med ett gott styrande. Sverige bör införa ett över och underhus. Kronan skall också ges mer utrymme att självständigt agera. Kronan skall också kunna adla och ge titlar på grund av förtjänst till kronan. Vidare bör ett ståndsväsendet upprättas. Rösträtten skall således begränsas och regleras. Genom att göra detta optimeras meritokratin i den mån den är relevant.

Vänner och fiender
Idag finns det inga konservativa tidskrifter, institutioner, partier eller föreningar i Sverige. Det är också ett gagnlöst projekt att verka inom etablissemanget. Det finns visst andningsutrymme inom ramen för rojalistiska föreningen, Heimdal, Svenska Dagbladet och Axess men det är tämligen kringskuret. De tolererar bara harmlös kritik av liberalismen. Partier som Kristdemokraterna och Moderaterna är inte gångbara genvägar eftersom det är utstuderat liberala partier. Kristdemokraterna kommer på sikt lämna den svenska politiken.

Många konservativa har därför sneglat på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är ett nationalkonservativt parti bildat av den svenska arbetarklassen, studenter och bönder. Sverigedemokraterna är arvtagare till resterna av den populistiska, agrara, folkliga och nationella rörelsen. Sedan den liberalkonservativa Jimmie Åkesson tog över partiet 2005 har partiet gått från klarhet till klarhet. Det finns dock fortfarande en oroväckande rasism i partiet och partiets utveckling mot den amerikaniserade neokonservativa kontra-jihadismen är också ett frågetecken. Det har dock visat sig att Sverigedemokraterna är en mer dynamisk rörelse än tidigare. De har öppnat dörren för en fusion mellan liberalism, nationalism och konservatism i syfte att möta framtidens utmaningar. Även om Sverigedemokraterna har en historia som konservativa ej kan ställa sig bakom bör vi ha ögonen öppna och öronen uppmärksamma angående detta parti.

Den svenska konservatismen har också sina svurna fiender. Primärt handlar det om rasistiska och nazistiska rörelser som vid denna tidpunkt är mikrorörelser men som kan förväntas öka i omfattning ju mer den Sverige och den västerländska civilisationen går mot sin upplösning. Den huvudsakliga rörelsen bland dessa rörelser är Svenskarnas Parti.

Partiet härstammar från Nationalsocialistisk Front. En rörelse som bildades av tonåringar i pojkrummet under tidigt 1990-tal. De fick sin inspiration från amerikanska neonazistiska rörelser. Det finns inga tecken på Svenskarnas Parti skulle ha en annan inställning idag. De finner fortfarande inspiration i amerikanska kriminella nazistiska rörelser. Närmast har Svenskarnas Parti attackerat Mona Sahlin, en kränkning av hennes privatliv, samt deltagit i kravaller i Jönköping. Det är alltså en kriminell och farligt revolutionär rörelse.

Det är av vikt att konservativa markerar mot Svenskarnas Parti och den organiserade nazismen. Nazismen och konservatismen är distinkt skiljda ideologier. Under 1930-talet kände många konservativa att brunskjortor var lämpliga att alliera sig med på grund av det liberala och socialistiskt hotet.

Detta, trots att den organiserade nazismen är ett hot mot konservatismen och motsatsen till vad konservatismen står för. Nazismen är anti-auktoritär, social-darwinistisk, våldsam, antireligiös, nihilistisk, biologistisk och oetisk rörelse och således de konservativas fiender.

Det är alltså nödvändigt att markera starkt. Denna markering måste i dessa tider ibland vara ännu starkare än mot liberalismen, neokonservatismen, kontra-jihadismen, vit nationalism, internationalismen, feminismen och socialismen. Den stora frågan idag är inte marginaliserade nazistiska och vita nationalistiska organisationer. Det finns mer relevanta rörelser högern måste förhålla sig till.

Den stora frågan rör rörelser som ibland tangerar vår. Hur skall vi förhålla oss till den identitära rörelsen, traditionell katolicism och den mer etniskt orienterade radikalkonservativa rörelsen? Dessa rörelser är primärt metapolitiska även om den under senare tid, i synnerhet i Frankrike har organiserat sig och blivit mer aktivistisk. Vi bör se denna rörelse som primärt intellektuell. Detta innebär att de inte utgör ett politiskt hot mot konservativa intressen. Samtidigt förespråkar dessa en politisk extremism som inte är lämplig eller praktisk i vår tid.

Det finns även libertarianska, paleokonservativa och andra nationalkonservativa partier, organisationer och tänkare i västvärlden och utanför som är av relevans men som inte delar den svenska nationalkonservativa grundsynen. Samsynen ligger primärt återinförandet av guld och silvermyntfot. Kritiken mot de internationella bankirerna, kritiken mot de neo-konservativa krigen i MENA och internationella organisationer så som EU, NATO och FN är också områden där det finns en samsyn.

Jag är överlag positiv till samarbete så länge det finns en tydlighet mot den liberala antimuslimska och nazistiska miljön. Vad som inte får ske är en rädsla för den historiska konservatismen och det som varit i syfte att undgå kritik från vänsterliberaler. I synnerhet bör man markera mot de nominellt konservativa i etablissemanget - vilket har internaliserat liberalismen och gjorde den till en överideologi. De är verkligen cancersvulst på den konservativa högerns kropp.

Frågeställning: Hur skall konservativa orientera sig politiskt i senmoderniteten.

Som sagt, idag är det tunnsått med svenska konservativa/traditionalister/högertänkare.

Men det kommer. Var så säker. Den Julius Evola du även nämner tror jag kommer att få stor betydelse. Denne sa ju nej till det mesta, ja även till politiken...! Det gjorde han 1961 i "Ride the Tiger". Han ansåg att dagens samhälle är så korrupt, materialistiskt och nihilistiskt att inget kan rädda det. Bättre då att låta det gå söderut och sedan låt den nya, mer andliga eran -- Sat Yûga som ersätter dagens hårda Kâli Yûga -- få blomstra.

- - -

Det bör inskärpas att det här inte handlar om någon Götterdämmerung. Evola var till skillnad från Spengler inte så dramatisk. Evola ansåg helt enkelt att dagens nihilism kommer att ersättas av en mer andligt inriktad era. Det må vara att vi inte ser mycket av denna andlighet idag. Men den kommer.

Kort sagt: morgondagens ideologi kommer att vara andlig, den kommer att ha spelrum för tillvarons vertikala dimension. Eviga värden såsom mod, uppoffring, självbehärskning, sanning och rätt har sin källa i det transcendentala. Man kan ju inte bara, som Anders Borg, tala om tillväxt. Om sedan denna andra, mer andliga samhällsordning är strikt höger -- det är svårt att säga. Höger och vänster håller på att spela ut sin roll. Morgondagens strid står mellan andligt och materiellt, mellan nationalism och globalism.

- - -

Kommer då svenska ideologer och författare att ta till sig det här? Tja, vem vet. Jag har bloggat en del om Evola på Motpol till exempel. Något nytt måste komma. Jag tror andlig traditionalism kommer att spela en viss roll i framriden, jämte sådant som ekologism och libertarianism. Den sistnämndas betoning av individens okränkbarhet är till exempel fullt förenlig med Evolas transcendentalism. Den kanske rentav är kruxet.

Jag syftar här på Evolas betoning av "personen" (han ville inte säga "individen") som den som klarar övergången från Kâli Yûga till Sat Yûga. Här kanske libertarianer kan kopplas in och låta frihetsidéerna blomstra i en ny, rikare mylla, inte så fokuserade på produktion och konsumtion som de tycks vara nu.

Den andliga dimensionen måste till i framtidens politik. Ska vi ha ekologism? -- Ja, om man talar om mer än mulltoa och sopsortering; man måste ha en andlig dimension på det ekologiska. -- Ska vi ha libertarianism? -- Ja, om frihetsidéerna motiveras andligt och inte bara med "ökad tillväxt". -- Ska vi ha nationalism? -- Ja, om nationalismens ideella sida lyfts och det inte bara handlar om ariska övermänniskor som styr med järnhand.

Det finns en uttalad pessimism hos radikalkonservativa tänkare. Oswald Spengler var pessimistisk under hela sin livstid. Hans världsbild är tämligen av dystopisk. Jag tror att många radikalkonservativa är överteoretiska i deras beskrivningar av samhället och samhällets utveckling. Egentligen är situationen i Sverige och västvärlden relativt bra i relation till hur det ser ut i tredje världen. Den stora frågan är egentligen vad vi vill ha. Delar av historien har alltid romantiserats mer än andra. Sådana tider har varit västromerska riket, antika Grekland och Bysantinska riket. Västerlänningar lever längre och har det materiellt bättre än tidigare generationer. Det är svårt att peka på att det blir sämre annat än de senaste trettio åren.

I den identitära kretsen har man diskuterat huruvida det är lämpligen att gå tillbaka till ett metafysiskt och andligt samhälle där materialism är en bisak. Vad är det man eftersöker? Skall vi gå tillbaka till medeltiden eller renässansen? Är det ens möjligt att göra det? Den tidigare Ernst Junger i ”Der Arbeiter” (1932) och Ernst Niekisch att människan levde för arbetet och den materialism detta skapade. Sedan Industrialismen har vi primärt identifierat oss själva mot materiellt välstånd och det som de ger oss. Detta gäller i synnerhet i Tyskland. Den anglosaxiska kulturella sfären tenderar dock enbart att hylla det materiella välståndet och inte hur det produceras. Jag antar att USA tar detta till sin extrem. Själv menar jag att civilisationen stod på sin topp under 1850-talet. Samtidigt är jag medveten om den situation arbetarna befann sig i och de konsekvenser industrialismen fick för dem.

I Sverige tenderar många att längta tillbaka till 1950-talet med full sysselsättning. Det samma gäller för många amerikaner. Trots allt hade Europa raserats vilket skapade arbete och välstånd även om det ekonomiskt var destruktivt för Europa.

Jag tror att högern måste presentera en vision om vilket samhälle de strävar efter att skapa. För liberaler, socialister och nationalsocialister handlar det om att skapa ett utopiskt samhälle. Detta är naturligtvis inte möjligt att uppnå. Min högerorientering omfattar ett samhälle som i närmaste kan beskrivas som liberalkonservativt samhälle med en mjukt nationalistisk och mjukt religiös rot. Det är förvisso så att jag romantiserar samhället fram till 1960-talet men jag föreställer mig att detta samhälle var på väg någonstans och hade ambition och livsglädjen. Idag förväntas vi bli konsumenter men eftersom det råder massarbetslöshet i västvärlden blir denna ”upplevelse” paradoxal. Människor förväntas konsumera men få kan betala för konsumtionen. Hittills har västvärlden löst detta genom att låna pengar men idag går det inte längre. Jag tror att det är ekonomin som kommer leda till en politisk förändring i västvärlden.

Vi märkte det under Almedalsveckan. Politikerna kan inte lova något mer eftersom det inte finns några pengar att ta av. De kan bara omfördela resurserna alternativt låna mer pengar - vilket snabbt skulle få Sverige att gå mot den grekiska kollapsen. Sverigedemokraternas politik utgör därför någonting nytt eftersom de erbjuder en vision som fortfarande är realistisk. Själv tror jag att eliten kommer bli mer auktoritär i och med återfödandet av nationen, folket och sökandet efter gemenskap. Detta utgör, som vi länge konstaterat den primära hotbilden för den internationella eliten.

Det enda som egentligen upprätthåller elitens hegemoni är den amerikanska vapenmakten. Utan den skulle de vara maktlösa. Med tanke på att USA inte tvekar att använda våld bör vi oroa oss den dagen då nationalkonservatismen och nationalismen på allvar växer i Europa. De senaste trettio åren har de bara gjort små ringar på vattnet. USA är en skadeskjuten tiger och har varit så sedan Vietnamkriget men en tiger är fortfarande farlig. Det blir inte bättre av att den vita kristet fundamentalistiska amerikanska eliten är sjuka i huvudet. Hur som helst skulle det inte vara dumt att leva i Sverige på 1950-talet.

Som jag skrev i min recension av "Ride the Tiger" så var bokens författare, Julius Evola, i början av sin karriär en vurmare för det antika Rom. Det borde återupprättas ansåg han. Senare, i "Ride the Tiger", insåg han att det inte gick. Den "Arbetarens värld" som den nämnde Jünger skildrat hade ju utplånat all tradition, all känsla för de eviga värdena. Därför vore det bättre att låta utvecklingen ha sin gång och invänta Sanningens Era, Sat Yûga, som enligt mig nu har börjat. Det har jag skildrat i romanen "Antropolis".

Jag uppfattar för övrigt inte Evola som pessimist. Dagens utveckling är ju bara den borgerliga nihilismen som håller på att gå under säger han. Och det är helt och hållet av godo.

Vad gäller Ernst Jünger så blev han mot slutet av sitt liv alltmer inriktad på "den lilla världen", andlighet och kvietism. Hans politiska ideal tycks ha varit andra rikets kejsarstat. Men han ansåg även att 2000-talet skulle innebära gudarnas återkomst och det rimmar med vad Sat Yûga handlar om, anser jag.

- - -

Det är sant som du säger DogDylan att den sedvanliga högerpessimismen idag inte är riktigt gångbar. Generellt är västvärlden väl utvecklat. Det är färdigbyggt...! Vi har inga problem med att få samhällsmaskineriet att snurra. Just idag är det lite för mycket maskinmetoder, även i politiken (rätt eller fel, svart eller vitt = PK-ism), men de dagsproblem vi har är ofta fråga om endast omprioriteringar. Som massinvandring: ett enkelt beslut kan dra ner den till noll.

Som sagt, frågan är "vad vi vill ha" = var vi ska prioritera. Men annars har vi god folkhälsa, folk är verbala och kan söka information på internet (mitt intryck är att folk idag är intelligentare än 20-30 år sedan, trots PK-ismens relativt hårda grepp) och folk värdesätter frihet och oberoende. Detta är bra för framtidens poltik, för framtidens mer andligt orienterade samhälle.

- - -
Ska vi tala bärande högeridéer för framtiden anser jag att ryssen Alexander Dugin är intressant. I "The Fourth Political Theory" (2011) säger han att tiden är förbi för fascism, kommunism och liberalism. Nu kommer "något nytt", något vi ännu bara anar konturerna av: den fjärde politiska teorin. Men den kommer att ha en andlig grundval. Fascismen hade nationen, kommunismen arbetarna och liberalismen individen, men den fjärde teorin -- anser Dugin -- kommer att ha tillvaron, ty. Dasein, som grundval. Det vill säga en andlig förstådd, metafysiskt förankrad världsbild.

Men det kanske är lite för abstrakt...? Själv anser jag att Evolas idé om den differentierade människan är en bättre, mer fattbar och mer fruktbar grund för morgondagens politik. En synonym till detta begerpp kan vara den autentiska människan eller andens aristokrat, eller helt enkelt en andligt förankrad människa.

- - -

Slutligen nämner du någon om den amerikanska vapenmakten. Här är jag inte så orolig. Det är en fredligare värld idag. Makterna försöker förvisso dölja det. Men trenden i krigens frekvens och deras blodighet är tydligt på nedåtgående.

Det är kort sagt Sat Yûga, Sanningens tidsålder, som börjat. Jag vet att en dylik utsaga kan låta farligt naiv, men jag tänker vidhålla den. Jag har ju i ett års tid på min blogg sagt att Syrienaffären inte kommer att utvecklas till allmänt MENA-krig. Parallellt med det har Busharnas krigsstat avvecklats. Någon intervention av USA i Syrien eller någon flygförbudszon blir inte av. Obama har under ett möte i säkerhetsrådet just lagt in sitt veto mot den där föreslagna zonen (källa: Nya Tider nr 24 s 11).

Mycket händer idag. Men trenden går mot höger i termer av nation, tradition och andlighet. Och frånvaron av svenska tänkare på området gör inte så mycket. Förresten så har vi ju bloggaren Oskorei som länge skrivit om allt som är värt att skriva om i ämnet: tradition, etnicitet och identitet. I övrigt är ju idén att Sverige tillhör svenskarna och att det ska ha en svensk majoritetsbefolkning liksom det naturliga. Det behövs ingen direkt ideologi för det. Man är sig själv närmast. Snart kommer detta att ses som självklart, ungefär som miljöfrågor ses som självklara idag.

Och vad gäller andlighet så tror de flesta svenskar på "något". Ateisterna är i klar minoritet. Enligt en undersökning bland svenska ungdomar var ateisterna bara 9%. Resten var kristna, agnostiker eller trodde på "något". Det ser jag som en bra ideell grundval för framtiden. Sat Yûga kastar sin skugga framför sig.

Det saknas en linje i den moderna högern i ts beskrivning, nämligen nyreaktionärerna (Hoppe, Nick Land, Bruce Charlton, Mencius Moldbug och många fler).

Detta är än så länge mest ett internetfenomen, men enligt mig så är det dessa som ställer de rätta frågorna, och i någon mån ger de korrekta svaren.

SDU:s svar på frågan, som jag personligen finner intressant, är att formulera ett radikalt annorlunda alternativ. På sin hemsida skriver förbundet:


http://sdu.nu/2013/07/08/sdu-present...kt-ideprogram/

Jag förstår förslaget till idéprogram som nationalkonservativt. Några axplock:







Jag har fetmarkerat några formuleringar som går särskilt mycket på tvärs med dagens politiska klimat. Även om SDU:s förslag på idéprogram är kvävande svulstigt så tycker jag det är uppfriskande i meningen att det är en krigsförklaring mot dagens socialliberala konsensus. De unga SDU:arna spelar efter sina egen regler och ingen annans.

/SD-trollet

Vad som behövs är knappast några nya reaktionärer. En ny modern version av nationalism är vad som behövs. Som jag påpekat i andra trådar så tror jag att det viktigaste just nu är att på allvar få folk att inse att den nuvarande ideologiska ordningen har misslyckats. Mångkulturen är inte den framgångssaga som den utmålas som av politiker. Många tycker om att prata om hur positivt mångkultur och mångfald och allt vad det nu heter är bra för Sverige. Faktum är dock att det är den svenska delen av Sverige som i princip försörjer hela det Nya Sverige. Det är en ohållbar situation med tanke på Sveriges nuvarande invandringspolitik.

Vi talar förbi varandra här. Det är skillnad mellan politisk aktivism i det korta perspektivet och en bredare politisk-filosofisk diskussion som jag tror är trådens ämne.

Till det senare hör frågan ifall dagens nationsupplösning (eller feminismen eller vad som helst) är något slags oavsiktligt misstag som kan rättas till eller om det är en oundviklig konsekvens av själva systemet i sig, så som det har sett ut de senaste 200 åren.

Här finns två olika positioner och den ena kan vi kalla för reaktionär.

Tyder inte detta snarare på att vi numera lever i en tid då ideologin har börjat bli så extrem att den helt börjar bli tagen för given och därmed i viss mån osynlig? Nästan inga politiker pratar öppet om ideologi längre, vilket har fått många att tro att vi lever i någon form av postideologisk tid. Faktum är att ideologiska föreställningar förmodligen är starkare idag än vad de var för 40 år sedan. Tidigare var det lätt att skilja mellan olika ideologiska läger, idag framställs den ideologiska splittringen bestå i antingen mångkultur eller en tillbakagång till tredje riket. Ett sådant val blir självklart och axiomatiskt för de flesta vilket får folk att tro att det inte finns någon relevant ideologisk diskussion kvar att föra. Avsaknaden av en metapolitisk diskussion har lett till att ideologiska utsagor har kunnat florera som om de vore empiriska påståenden

Idag verkar det som om den övergripande ideologin, mångkulturalismen, har blivit närmast en religiös dogm. Kritisk av denna religiösa dogm leder till samma typ av stigmatisering som drabbade folk som öppet kritiserade kyrkan förr i tiden (bortsett från kroppsbestraffningen).

Det märkliga är hur mångkultur, som är en politisk ideologi, har kunnat komma att inta en sån hegemonisk position i västerländska samhällen. Det har också kunnat ske utan att man nödvändigtvis har behövt byta ut de partier som traditionellt styrt Europa sedan slutet på andra världskriget. Oavsett om man har röstat socialistiskt eller borgerligt så har man fått mångkultur. De föreställningar som kommit med mångkulturen har betraktats som sanningar av framförallt massmedia och journalister. Denna okritiskhet gentemot en ideologi saknar nog motstycke i västvärlden under 1900-talet.

Utsikterna för något slags partipolitiskt engagemang betraktar jag i nuläget som obefintliga. Det individualistiska och liberala paradigmet i Sverige idag är starkare än hälleberget.

Om man ska försöka få personer att ge upp sina "friheter" för abstraka tankar om "kontinuitet" och "eviga värden" kommer man ofrånkomligen köra huvudet i väggen. Sanningen är att människor idag är moderna i grunden, fullkomligt uppryckta från alla sammanhang och kan inte sätta in sig själva i ett större historiskt och samhälleligt sammanhang. Att ta till sig en modern och liberal livsstil är oerhört enkelt, att leva ett liv i enighet med konservativa ideal är svårt.

Om man vill göra Sverige till ett mer konservativt samhälle, är det nödvändigt att promota det konservativa sättet att leva som en slags motkultur. På samma sätt som människor idag köper ekologiskt kött, odlar grönsaker på lägenhetsbalkongerna och slänger upp solpaneler på villataket, som en individuell motreaktion mot det moderna samhällets miljöförstöringen, måste man få människor att ta till liknande aktioner mot det moderna samhällets kulturförstörning. Man måste få människor i Sverige att inse värdet av traditionella familjeideal, könsroller, ökad nativitet, bildning, abortskepticism, kontinuitetstänkande, kyrklighet, patriotism med mera. Vägen dit går dels via att lyfta och värdera de få uttryck av denna livvstil som fortfarande finns kvar landet, dels att ständigt poängtera modernismens misslyckanden, i form av splittrade familjer, sammanhangslöshet, ensamhet, stress, meningslöshet, ytlighet, bristande samhällsengagemang(plikt) med mera.

Jag är vidare skeptiskt till om dessa värden kommer återuppstå med ett mer auktoritärt och hierarkiskt samhällssystem. Snarare tror jag att man får plocka upp de redan befintliga stämningarna i samtiden, och pusha dessa i en mer "reaktionär" riktning. Den nya gröna vågen-rörelsen är ett utmärkt exempel på en rörelse som skulle kunna ge upphov till en mer lokal ekonomi, och i förlägningen ett mer "tätt samhälle", som naturligtvis per automatik skulle vara mer konservativt. Kritiken mot den representativa demokratin är också något man kan ta fasta på. Reformer mot en mer direktdemokratisk ordning i Sverige hade lett till att folkdjupens naturliga konservatism hade fått ett betydligt större spelrum till exempel.