Eran och våran?

Skriva: vår.
Tala: våran - om man är född på söder i Stockholm.

Den nya tråden Ordet "våran"/Trött på att bli idiotförklarad. fogades till denna.

/Moderator

Duger våran åt en av mina favoritförfattare så duger våran åt mig:

Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi
och ratar icke buteljen,
älskar mat
som vi
och är lat
som vi
– men annat är det vid helgen.

...

Guitarr och dragharmonika, år 1891.

För att svara på Omikr0ns fråga så tror jag att anledningen till att många föredrar "eran" framför "er" (trots att det senare är kortare) är att "eran" faktiskt löser ett problem i svenskan.

Jämför:

1. Intelligensmässigt utklassar min hund er. (dvs de tilltalade)

2. Intelligensmässigt utklassar min hund eran. (dvs de tilltalades hund)

I standardsvenska ska det ju vara "er" i båda fallen trots att mening #2 i så fall blir vidöppen för misstolkning. I första person finns inte samma problem eftersom "vår" och "oss" inte sammanfaller, men man kan kanske ändå tänka sig att "våran" blir kvar som en analogiform till "eran"?

Jag vet inte, jag. Personligen får jag lika häftiga kväljningar av "våran" och "eran" i skriftspråk som av särskrivningar.

Det där låter väl ändå som en ganska sällsynt språklig situation och nu verkar det ju som att det rör sig om gamla ackusativformer som levt kvar och sedan böjts som adjektiv, enligt inlägg 15 och 24. Tror inte att det är av rationella skäl utan p.g.a. att det verkar vara bekvämare med två- än enstaviga ord, jämför med hur enstaviga namn vanligen blir tvåstaviga i sina vardagliga smekformer.

Visst är det svårt att argumentera mot Fröding, jag känner mig emellertid alltid illa till mods närhelst jag ser dessa former uppträda (här undviker jag medvetet att nämna dem vid namn).

Jag tycker inte den är särskilt sällsynt. Visst förstår man oftast av sammanhanget, men inte alltid. Tänk själv hur problematiskt det skulle bli ifall "mig" och "min" sammanföll, tex.


Hur de uppstod har jag aldrig argumenterat emot (och det var inte heller frågan). Jag säger bara att en (bland många) förklaringar till att formen "eran" kan fortsätta konkurrera med "er" är att den faktiskt fyller en funktion.

Eran/erat och våran/vårat använder jag alltid. Det känns naturligt för mig att både använda de här formerna när jag talar min ideolekt, likväl som när jag skriver.

Det är säkerligen jämtskan som spelar in. Där heter det mä (vi), mäkk (oss), mäkkan (våran/vårat), fast man använder samma form och bygger ut den.
Likadant är det med dä (ni), däkk (eder), däkkan (eran/erat).

Våran hund - Hunn mäkkan
Fader vår, du som är i himmelen - Far mäkkan, du sum e oppi hemmela

Då kom eran syster in genom dörren och fy fan vad roligt jag hade med henne
Kum då söstra däkkan in gönom döra å fy farsken va artut je hadd mä a

Jag skulle ha varit där med e(de)r - Je skul ha vö dan mä däkk

Men är det inte ackusativ singular maskulinum där? Jag kan tycka att jag använder "vårat" när jag ska betona saker. "Vårat hus är större än ert". Men sen är jag skåning, så vi är nog nästan lika konstiga som jämtar.

Hej!

När jag gick i 6an hade vi en magister som var alergisk mot 'eran' och 'våran'.
-: "Det heter er och vår".
Eran är möjligen en tidsepok, lade han till.

Detta var några år sedan.
Hur är läget idag?
Själv reagerar jag alltid så fort någon skriver eller säger eran och våran, men kanske är jag gammalmodig i mitt tänk.

/VV

Jag reagerar också!
Stör mig som fan på folk som skriver talspråk. Skrivspråk är skrivspråk och talar gör man med munnen.

EDIT: Precis när folk skriver "dom" hela tiden. Det heter antingen "de" eller "dem"!
Jag har dock själv lite svårt att skilja på när det ska användas vilket av de orden. Har fått höra att man ska andvända "dem" när man talar om någon/något/några.

Någon vänlig själ som vill förklara på ett sätt så att man förstår?