Franska förord

Det är möjligt att jag postat tidigare om detta, men nå återigen känner jag irritation över ett franskt förord. Förord ska vara torra, de ska ge en bakgrund, berätta lite om författaren, det allmänna under hans/hennes tid, den litterära situationen och vilka influenser som verkade på författaren. Britterna är duktiga på sånt här. Penguin Classics-serien har ofta såna här matnyttiga förord. Men så tar man upp en fransk bok (jag tänker inte i första hand på Pléiade-serien, där man är lite mer jordnära) och ofta är det nån de l'Académie francaise som klottrat ner förordet. Det står i konkurrens med verket, stinker och pyr av litterära ambitioner, invecklar mer än utvecklar, tar för givet att man läst hela den franska litteraturen och kan gärna diskutera ett verk bara genom omnämnandet av en huvudperson (författare och verk förutsätts man känna till). Så kan till exempel Chateaubriand dryftas under beteckningen René enbart i flera sidor och det är väl någorlunda okej, men det finns värre exempel. De franska förorden präglas även av drucket utsvävande flyktiga resonemang och vittnar mer om skribentens känslostämningar än de är en vägledning; det är som en prata med en usel psykolog som försöker pracka på en sina egna problem.

Det tråkiga är att jag gillar förord, helst långa på trettio, fyrtio sidor, om man nu inte får det så trevligt som i Penguins inledningar till Gibbon och Bocaccio, som bägge spränger 100-sidorsvallen och ptvii, urrk, vad det skulle smaka fitta med en svamlande grodätarprolog på 100 sidor.

Är jag en gnällspik?

Ja, men en rätt underhållande sådan

Gnällspiken har en poäng. Nog har man läst en del underliga saker i sina Folio-pocketar... (En del av dem har dock också saklige efterord, med mera) Ibland är det i och för sig bra författare som skrivit förorden, men somligt verkar som sagt skrivet över ett helrör dyr (?) cognac.

Det värsta jag varit med om är nog den 40 sidor långa osammanhängande kommunistiska agitationen som en viss André Wurmser finner lämpligt att inleda Zolas Germinal med.

Tack Tafkaf!

Faustus det var mycket just Folioserien jag tänkte på. Helt klart är det inte nyttigt att dricka vin för jämnan som fransoserna gör och inte ens själv vara medveten om när man fått för mycket.

Själv gillar jag också i allmänhet förord, gärna av det längre slaget. Men jävligt irriterande är det när handlingen avslöjas redan i förordet, vilket hänt ett antal gånger. Nu förlägger jag förordet till efter utläst bok.

Annars har, på tal om utgåvor som har bra förord, Loeb Classical Library fina förord. Jag läser för närvarande de civitate Dei i Loebs latinsk-engelska utgåva, en utgåva som inleds med ett åttiosidigt någonting förord av översättaren. En halv eller tredjedels bok! Good stuff.

Hegels Fenomenologi i Thales svenska utgåva har ett femtiosidigt förord av översättarna förresten. Mycket frikostigt och klart behövligt! Överlag är ju Thales bra på att kosta på sig behövliga längre introducerande förord till filosofihistoriens klassiker.

Franska förord är som antytt i en klass för sig.

Efter att ha läst X antal förord, inklusive den "hyggliga, matnyttiga" engelska varianten, så måste jag säga att den franska varianten lockar mig mer. Båda kan ha sitt existensberättigande. Men detta med att förutsätta att läsaren har bildningsgrad X+1 genererar i långa loppet mer minnesvärda texter.

Det franska förordet behöver heller inte vara pretentiöst. Jag minns ett förord till en antologi fransk poesi. Där stod i nyenkel stil, efter sedvanlig inledning, "Ta denna bok. Öppna den. Läs den. Och kanske du fastnar för något poem" osv. osv. Av någon anledning har jag minnts detta genom åren. Ett direkt tilltal som inte är så vanlig i engelska förord. De kör mer efter formuläret, är mitt intryck.

Ja, då fransmännen är kultiverade antar de att idioter inte läser deras böcker. Jag ser det som en uppmaning att läsa mer fransk litteratur!

Så bra då.