Barnfri över 30 - hur lever ni?

Ja det är det men de stämmer tyvärr. Andra män sätter ju i alla fall mat på bordet så deras kvinnor slipper tänka på det.
I Sverige ska kvinnor jobba, helst försörja en man som sitter hemma och väntar på att få sin första mens.

Jag är 40+ och barnfri och jag väljer att säga fri ist för barnlös då det är en oerhörd frihet att inte ha barn.

Jag har aldrig varit intresserad av barn och familjeliv då jag alltid ansett att barn är ett ankare runt halsen som drar ned dig mot havets botten och suger ur dig all livskraft tills dess att du drunkar och dör.

Jag är med andra ord lycklig över att inte ha barn då jag kan fokusera på det som är viktigt ( mig själv) och det som jag tycker är roligt.

I de flesta moderna länder ska kvinnor jobba (och även i många mer traditionella länder). Det blir inte en logisk lösning för alla kostnader med boende och en familj att endast mannen ska jobba idag. Man samarbetar och förslagsvis bidrar man med den proportion man har i lön till sin partner. Det är så jag och min sambo gör.

Alla människor har brister och gör inte allt perfekt hela tiden. Men det är inte så att bara kvinnor behöver jobba och försörja en man som sitter hemma i Sverige. Vissa får den situationen, vissa får den motsatta. I de flesta fall har båda en inkomst.

Sök en kille som redan har jobb då om just det är så viktigt. Men kalla inte alla svenska män för "värdelösa" tack.

Men snälla har du inte läst tråden eller? Svenska män är helt ointresserade av familjebildning. Har man tur hittar man någon som kan betala för sitt eget uppehälle men där går liksom gränsen för vad de mäktar med.

Ska man sen ha barn så är inkomst viktigt, ja, tro det eller ej. När jag fortfarande var tillsammans med min före detta gjorde jag tydligt klart för honom att jag inte tänker gå höggravid och jobba för att dagen efter förlossningen gå tillbaka till jobbet.

Sen efter 17 år ska man plötsligt spara till ett huslån... öööööh ok men varför inte börjat med det för en tio tjugo år sedan om det nu var så viktigt...

Det är knappast att alla svenska män är ointresserade av familjebildning. Att det finns många sådana på flashback ökar känslan om att det är "de flesta". Men att viljan har minskat att skaffa barn gäller både kvinnor och män. Förmodligen beror det mycket på att kraven på vad som krävs kring ett barn är så höga och många vill ha utrymme att bara leva sina liv, istället för att behöva lägga all sin energi på en liten knatte. Bilden kring saken har gradvis ändrats, och barn idealiseras inte på samma sätt som förr. På gott och ont.

Nej, hade jag skaffat barn så hade jag också önskat att han tar sig an mer under de tyngre åren. Vilket min snubbe redan har erbjudit (dock är jag orolig att han inte kompenserar nog med barn och hem) och för övrigt låter han mig göra valet om barn eller icke-barn. Och det känns rätt tacksamt för mig att inte behöva tycka så olika i saken att man behöver bryta upp för den frågan. Jag känner ett par som bröt upp för den frågan; han ville ha barn, hon ville det inte.

Hur är nåt specifikt du snackar om legitimt på "svenska snubbar" generellt? Män klagar på kvinnor om hur de "inte vill skaffa barn", etc, kvinnor klagar på män om hur de "inte vill skaffa barn" etc. Det är så mycket skitsnackande mellan könen.

Inte bland invandrare, men det är klart, deras kärringar kan ju gå runt hemma och vara gravida 24/7 365 dagar om året.

Det finns både fördelar och nackdelar med barn.

Själv ligger man bara runt.

Alla jag pratar med som har barn erkänner (förr eller senare) att barn är lika med att skriva av sig själv från prioriteringslistan i minst 20 år framöver. "Det finns inget som utplånar jaget mer än barn" som en tjejkompis uttryckte det. Med det sagt så måste det inte vara negativt. Det finns de som är helt ok med att ge upp sig själv för att fostra och ta hand om andra och som anser det är värt det.

Att komma hem på dagarna och inte behöva ansvara för någon annan än sig själv är väldigt skönt. Att kunna resa bort när man känner för det, ofta med kort varsel. Att kunna köpa prylar man själv tycker är roliga och att inte behöva lastas med bekymmer från dagis och skola m.m är mycket värt.

Är inte barn meningen med livet?

Det är så jag ser på saken att inte ha ha barn innebär en oerhörd frihet i att kunna lägga 100% fokus på mig själv, så som du säger kan jag när jag ha semester boka en resa med kort varsel och åka iväg i 3-4 veckor för det finns ingen där hemma som är beroende av mig eller som jag har ansvar för. Jag kan lägga dom där 100:000 jag sparat på att köpa mig en motorcykel eller båt eller nått annat jag tycker är roligt och behöver inte bekymra mig om att lille junior skall ha nya kläder och nya hockeygriller och att snart är det jul och då skall han ha julklappar utan alla mina resurser går till mig.

Det är oerhört befriande att bara ha ansvar om sig själv och att alltid kunna sätta sig själv i första rummet.

Att vara svensk medelklass och ha barn och hus verkar ju vara helvetet på jorden. Båda föräldrar förväntas jobba heltid och när de är klara med jobbet ska det hämtas på förskola, lagas middag och läggas ungar. Får man lite tid över ska man fixa något med huset.

Män från andra länder sitter väl på caféet och skrattar åt de sönderstressade svenska papporna som springer runt med barnvagnar efter att ha jobbat en hel dag.

Jag är 30+ utan barn och förstår inte hur jag skulle få familjelivet att gå ihop med heltidsjobb. Man har knappt någon fritid efter att man kommit hem från jobbet. Jag äter, duschar, kollar youtube i någon timme innan det är läggdags.