Barnfri över 30 - hur lever ni?

Du vet inte hur livskvaliteten påverkas eftersom du inte har några barn. Jag tycker den är högre med barn. Iaf om man ser längre än till omedelbar tillfredsställelse.

Jag har inga barn men känner ett flertal stackare med barn. Finns mer än uteliv och resor men du har väl knappast upplevt de sakerna heller från din byhåla lol. Ni bönder har inget annat att sysselsätta er med en att sätta ytterligare ett barn till i livet så det är väl därför du tror avla sig är livets mening lel.
Jag är ingen SD:are, jag förespråkar direkdemokrati. Representativ demokrati är för naiva nollor som gillar att bli rövknullade.

Du är bara ett troll.

Utomstående ser bara det jobbiga men får ingen inblick i den stora kärleken som finns mellan förälder och barn. Så jag kan förstå hur du tror att det är. Har ju själv varit där. Kommer ihåg när man såg stressade småbarnsföräldrar på stan innan man själv hade barn. Oj oj.

Jag bor i Uppsala. Vi hade en lägenhet mitt i centrum förut men sen några år bor vi i ett lugnt villaområde strax utanför stan.

Jag var 35 år gammal när vi fick vårt första barn (nu 43). Tycker nog jag hann uppleva en hel del innan det. Hur gammal är du själv?

Vad är det du gör som är så vansinnigt viktigt och tillfredsställande förresten? Du verkar mest vara arg och bitter på flashback. Såna lever sällan lyckliga liv.

Jag hade en större middag med mina vänner i helgen, de flesta har barn redan, eller kommer försöka skaffa inom snar framtid. Jag är vad jag vet den enda som inte kommer att skaffa barn i detta sällskap. Vad kan man säga mer än att jag är väldigt glad över mina vänner, de respekterar mitt val av liv, jag respekterar deras. Det är inga taskiga ord, eller något som måste hävda sig på ett osäkert vis, ingen som ser ner på någon annan.

Det verkar som att vi alla i sällskaper inser att det kan finnas väldigt många skäl att avstå barn såväl som att skaffa barn, och man kan ha förståelse för detta utan att kalla den ena förvuxen tonåring, den andre för en idiot som förstör sitt liv, eller liknande trams som påminner om någon sorts högstadiementalitet. Synd att alla inte lämnat denna fas, men som sagt jag är glad att mina vänner har.

Jag, personligen, trivs med ansvar och 'projektledning' och spenderar hellre pengar på mina barn än annat trams. Jag avundas inga av mina barnlösa bekanta. Tvärtom är det nästan synd om dem för de gör inget vettigt med sina liv alls trots bra jobb och mycket fritid. Således kan jag också dö i femtioårsålden och känna att jag har gjort det jag ska


Nja, det är väl inte 30-årsåldern i sig, men att jag inte levde livet när jag var yngre, och nu när man är 30 så spelar det ingen roll, för livet är i princip över annat än att man är arbetsför och kan ta lite resor (vilket bara känns patetiskt). Men det känns bra att gå in i 30-årsåldern med barn, så kan man glädjas åt det iallafall. Dessutom väldigt skönt att slippa frågan om jag ska skaffa barn eller inte vid det här laget, därför att ragga brudar nu är inte alls kul (annat än på skämt).


Fanns inget beslut med i bilden

Varje gång jag ser föräldrar med gnällande, vrålande, bortskämda barn sprider sig en enorm känsla av välbefinnande genom kroppen.

Ja, hånskrattar tyst varje gång. Vilka suckers

Vem är du att avgöra vad som är vettigt och inte för andra människor

Fyfaaaan vad tråkigt liv du måste ha. Antar att du är ironisk annars tycker jag synd om dig.

Jag och min man brukar utbyta en blick och le lyckligt innan vi strosar vidare och gör exakt vad vi vill med vår lediga tid.

Du bor inte med barnets mamma alltså? Har ni barnen 50/50?

Otroligt sorgligt att du inte "levde livet" innan 30 och efter 30 kände du att livet var slut... Skönt att du mår bra av barnen och att de ger dig mening!

Jag tror många som skaffar barn delar dina känslor.

Moderna sekulariserade människor i väst har ofta sådana existensiella problem. Orsakerna är dock nästan till 100% externa, alla har press på sig att "Göra något vettigt med sina liv." Man ska ha en lyckad karriär, eller brinna för något och engagera sig i det, eller utveckla en beundrandsvärd talang, eller bo i 15-20 länder innan 40 för att man vill "uppleva så mycket som möjligt, osv. Ni vet, sånt som man "blir respekterad" för så att man inte är "nån loser".

Att skaffa barn är den enklaste övergripande lösningen till ovanstående. Det krävs ingen utbildning, talang eller hårt arbete för att skaffa barn (det hårda arbetet kommer senare), nästan alla kan göra det. Och föräldraskapet är heligt. Att fokusera på sina barn är fullt jämförbart med lyckad karriär, slipad talang och brinnande engagemang.
Vips så har man skaffat sig en mening med livet!

Jag känner inte att jag har valt bort barn, det skulle innebära att jag vägt för och nackdelar vilket jag inte har. Jag har helt enkelt aldrig velat ha barn.

Det du säger att du kan känna att du "I alla fall gjort ditt" för att du har barn, vad betyder det egentligen? Det är ju inget fel med att känna så, jag förstår bara inte. Jag uppfattar dig inte som religiös så det är inte Guds bud du uppfyller va? Känner du ett ansvar gentemot din släkt att föra släktledet vidare? Det är iofs också något som mest förekommer i religiösa familjer...
Eller känner du personligen att du vill föra dina egna gener vidare? Varför då? Du är ju ditt medvetande och när du är död spelar det ingen roll om du lämnar kvar några DNA strängar eller inte, du är ju lika död ändå? Menar inte att vara taskig alltså, jag har bara aldrig fattat logiken.

Jag har väl helt enkelt tur som är funtad på det viset att jag inte funderar så mycket på existensiella frågor. Meningen med mitt liv är att vara så lycklig som möjligt och det åstakommer jag genom att göra saker som gör mig lycklig. Det är inte svårare än så.

Det är i år 10 år sedan jag fyllde 30 och det här året har varit ett av de bästa i mitt liv.