Joon-ho Bongs "Snowpiercer"

Tåget demoleras någonstans i en bergskedja och dom enda som överlever är medelålders kvinliga asiaten och en liten pojke. Dom ser en isbjörn, jaha okej liv kan existera, men dom kan ju inte ens ta sig 1 kilometer i det där klimatet? Alltså dör mänskligheten ut. Någon som resonerar på samma sätt?

De har ju mer eller mindre dömt ut mänskligheten, och jag förstår inte ens vad poängen var.

Han fick förklarat för sig rätt tydligt att tågets befolkning var det enda som återstod av mänskligheten. De hade skapat en (under förutsättningarna) perfekt balans. Det största problemet var väl att man var tvungen att ha en "underklass" som man använde som någon sorts buffert för att kalibrera befolkningstillväxt för att se till att det höll sig på en rimlig nivå så att det fanns en chans att befolka planeten igen i framtiden. Visst var det väl ett rätt kasst liv för dessa, men de fick mat, vatten, husrum och framför allt överlevnad.

Huvudkaraktären erbjöds ju till och med möjligheten att ta över driften av tåget, och antagligen ändra upplägget om han ansåg att det fanns ett bättre sätt att göra det på. Men bara för att han upptäckte att man var tvungen att använda ett enda barn som "arbetare" (annars hade alla människor dött!!) slog något slint och han sprängde hela tåget (och dog själv).

Så ja, jag tolkade det som att mänskligheten dog ut. Två personer kunde knappast överleva i det där klimatet, mitt ute i ingenstans. Och även om de gjorde det så kan man inte återbefolka planeten med två personer.

På slutet så kommer det ut en tub, som en liten pojke klättrar in i, sedan åker tuben in i tåget igen, vafan menas med det?

Det är klart att de inte skulle överleva, men jag tolkade det ändå som att avsikten var att isbjörnen symboliserade något slags hopp för mänskligheten. "Åh nej, vi är mitt på ett snöigt jävla berg och har ingen mat. Men, oj, där kommer ett hungrigt apexrovdjur på två ton. Vi kommer klara oss!". Hjärndött, naturligtvis, men ungarna verkade ju glada och hoppfulla och isbjörnen var ändå det enda liv de sett utanför tåget. Den klassiska hoppklyschan är väl något ogräs som spirar i öknen eller genom betongen och jag uppfattade det som isbjörnens roll här. Det funkar iofs inte eftersom isbjörnen, till skillnad från ett frö, måste ha "varit aktiv" typ hela tiden, men jag tror filmarna sket i det. Om avsikten var att isbjörnen skulle symbolisera att mäskligheten var dödssömd eller att naturen tar över eller något åt det hållet hade det ju varit jävligt enkelt att göra ungarna skrämda eller björnen hotfull eller låta en snöstorm torna upp sig på horisonten eller något åt det hållet.

Dessutom får jag inte riktigt ihop ett pessimistiskt slut med resten av symboliken i filmen. Jag antar att motorn var någon slags symbol för profit eller kapitalism. Passagerarna har ett religöst förhållande till den, använder den för att motivera ett absurt klass-samhälle och den driver tåget, som Tilda Swinton uttryckligen liknar vid samhället, "framåt" trots att det inte finns någon poäng med det. Spåret är en cirkel så det är meningslöst att åka runt på det, speciellt eftersom tåget då riskerar att spåra ur. Trots det ifrågasätter nästan ingen, inte ens hjälten, varför det är så viktigt att åka framåt. Koreanen vill iofs göra en verklig revolution och lämna tåget, men de andra vill bara ta kontrollen över motorn utan att förändra systemet i grunden. Om det inte finns någon liknande symbolik i att tåget åker runt hela tiden så är ju filmens premiss hjärndöd. Hursomhelst, om motorn är profiten och tåget samhället så framstår kapitalismen som negativ och irrationell. Vad betyder det då om en förändring av systemet leder till att man blir uppäten av en isbjörn? Är det ett försvar av kapitalismen som det ända möjliga systemet trots att alla nackdelar? Det hade iofs varit en ball poäng, men jag tror inte att det var avsikten. Om isbjörnen istället symboliserar hopp blir slutsatsen mer att en annan värld är möjlig, vilket känns som ett mer troligt budskap.

Jag tror att det var meningen att isbjörnen skulle symbolisera hopp för mänskligheten, och att filmarna sket i att metaforen inte riktigt funkar.