Filmen är seg på ett skönt sätt. Sen innehåller den mycket svart humor, som när Martin ska få smaka på såsen, sedan ska Sundsvall blunda och smaka, och Stein tar såsen själv där Sundsvall står som ett fån.
Även när negern sträcker in handen i köket för att sno klockan, och Stein slänger kokande vatten på negerns hand och ger sleven till Sundsvall. Sedan går Sundsvall i land med Uno och de andra får Martin till svar av Silver, som berättar att han inte varit i land på 7 år, allt ser likadant ut och hororna blir bara mer utpippade. Martin går i land med Stein som köper en kostym till Martin och som senare tar med sig en prostituerad till fartyget.
Stein är galen och respektlös, han gör som han vill med det övre alkoholiserade befälet, slår Sundsvalls och Unos skallar ihop som ger en klang från Tom & Jerry, och hotar med att klämma sönder Sundsvalls testiklar om han inte ber om ursäkt till Martin. Samt strumpan han stoppar innanför kalsongerna när han ska hoppa hopprep på däck.
Kjell Bergqvist var 50 år när filmen spelades in och blev av med sina bilringar inför rollen. Dock nämner han i filmen att han är både 43 år och 46 år.
Henrik Lundström som spelade Martin gjorde mycket bättre ifrån sig i Kocken än i Ondskan, i just Ondskan tyckte jag att realskoleeleverna inklusive Andreas Wilson var bland de sämre skådespelarna. Henrik Lundström känns mer som en charmig upptäckare än som en halvschweizisk nörd, och saknar troligtvis tillräcklig skådespelarkompetens för att gestalta den senare.
Det var bra att manusförfattarna vågade flumma med karaktären Stein, att han är så otroligt psykopatisk onormal på ett underhållande sätt gör att man minns filmen väl fast man inte sett den på 6 år. Man skrattar och får ångest av filmen på samma gång. Men kanske passar inte mörka psykologiska dramakomedier för den stora massan som hellre kommer ihåg skit som nya Beck eller Micke och Veronica.
