Trött på PK:iters oärliga sätt.

PK:iter är ett jävla pack det vet nog alla som debatterat med dom. De ljuger, går till personangrepp och förolämpar. De vill verkligen inte debattera med en angående den viktiga invandringsfrågan de vill bara irritera en.

PK:iter är ett jävla pack det vet nog alla som debatterat med dom. De ljuger, går till personangrepp och förolämpar. De vill verkligen inte debattera med en angående den viktiga invandringsfrågan de vill bara irritera en.

Frågan jag ställer mig varför är ni rädda för att ta debatten? Varför kan ni inte skippa era infantila påhopp som ni gör i så gott som varenda tråd jag deltagit i eller läst? Kort och gott vad är det för fel i era skallar?

Varför arbetar ni så hårt för att splittra ett engång välfungerande och harmoniskt land? Blev ni mobbade som små är det därför ni hatar andra vita? Är ni själva översittare?

Jag var på den tiden barnslig nog att vilja klargöra för dem det vansinniga i deras lära. Jag pratade mig hes i min lilla krets. Jag trodde, att jag skulle lyckas övertyga dem om det fördärvliga i deras marxistiska vanvett. Det såg ut, som om den ökade insikten om den förintande verkan av de socialdemokratiska teorierna och deras uppfyllelse blott skulle stärka dem i deras tro.

Ju mer jag sålunda stred med dem, desto mer lärde jag känna deras advokatyr. Först räknade de med motståndarens dumhet, för att sedan, om de inte längre funno någon ut väg, helt enkelt låtsa, som om de själva voro dumma. Hjälpte icke det heller, låtsade de, som om de inte förstodo riktigt, eller också kastade de sig, när de ställdes mot väggen, ögonblickligen in på ett annat område. Därtill komma de med alldeles självklara saker, vilkas godtagande de emellertid hänförde till helt andra ämnen, för att sedan, när de åter blevo angripna, vika undan och inte veta någonting bestämt. Alltid när man gick en sådan apostel in på livet, var det som att få handen full av slem, som rann ut mellan fingrarna för att i nästa ögonblick åter flyta samman. Men om man verkligen lyckades till den grad förinta en dylik, att han i andras närvaro inte kunde göra annat än ge med sig, och trodde man sig på så sätt åtminstone ha kommit ett steg framåt, blev man nästa dag storligen förvånad. Juden erinrade sig inte längre ett spår av gårdagen, berättade åter samma smörja, precis som om ingenting hänt, och låtsade när man ställde honom till svars, som om han vore förvånad och inte kunde erinra sig det allra minsta utom den redan dagen förut bevisade riktigheten i hans egna påståenden. Jag stod ofta alldeles stum.

Man visste inte vad man mest skulle förvåna sig över: deras munvighet eller deras förmåga att svänga sig.

Jag började så småningom hata dem.