När är man extremfeminist?

Vilka är egentligen extremfeministerna?

Hur många är dom?

Är dom representativa för feminismen i stort?

Är dom överrepresenterade i det mediala utrymmet, politik, forskning?


Var Mary Wollstonecraft xf då på 1700-talet?

Var Elisabeth Pankhurst xf på 1800-talet?




Valerie Solanas med SCUM manifesto?

Sara Stridsberg som har översatt nämnda verk?

SF-författaren Joanna Russ med boken The Female Man?



Gudryn Schyman? Ledande mediaperson och opinionsbildare...

Margareta Winberg? Tung politiker med lång tjänst inom statsapparaten...

För mig är extremfeministerna en grupp som inte är representativ för oss vardagsfeminister. De får absolut alldeles för stor mediautrymme och har en ruggig påtryckningsmöjlighet vilket de utnyttjar. Vissa delar av deras arbete kan nog på sikt vara till gagn för kvinnor men under tiden de håller på känns de skrämmande. Att öht säga att man är en feminist är med såna "förebilder" inte alltid ett smart drag.

I mina ögon är alla som erkänner att det finns skillnader i jämställdhet, anser att alla ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika möjligheter feminister. Det verkar som att ordet feminism måste återtas på samma sätt som den svenska flaggan måste återtas då den togs av nationalsocialisterna och blev deras symbol.

Alternativet är att släppa begreppet feminism till extremfalangerna och uppfinna ett nytt ord för oss som, på daglig basis, verkar för jämställdhet. Vardagsfeminister.

(Med reservation för att vardagsfeminister redan är ett vedertaget begrepp.)

Vad sägs om vanlig gammal hederlig liberalism? Om det är jämställdhet på individnivå ni är ute efter & inte en massa kvoteringar & annat vänstersnusk bör ni överge feminismen som begrepp helt.

jag är som du förstått lite kluven till frågeställningen

jag avskyr att ursäkta mej för något jag egentligen tycker, bara för att får vara med i gänget

ett ärligt svar är väl att jag i nuläget mer ser meta-betydelsen av "extremfeminist", dvs vad ordet betyder för den som använder det, i stället för vad det innebär för det man försöker beskriva

så länge det uppenbarligen handlar om att demonisera för att skrämma in övriga fårskocken i fållan, så kan jag gladeligen kalla mej vadsomhelst, t ex extremfeminist

vad mina verkliga åsikter är får man nog inte fram förrän man överger en hel del plattityder, t ex "extrem", "rabiat", "rigid", "manshatare" osv
men som en och annan observerat, jag ligger nog i själva verket ganska nära den s k "mittfåran" (ähum)

Kanske, men ett visst mått av kvotering och "tvång"* hjälper på vägen. Det stämmer väl ändå inte in på liberalismen?

*med tvång tänker jag i första hand på föräldraförsäkringen där dagar reserverats för pappan och att dessa "fryser inne" om pappan inte tar ut dem. Ett extra tryck på pappor som inte vill vara föräldralediga och på arbetsgivare som inte ser med blida ögon på män som är hemma med barn. OBS! Jag är väl medveten om att en del pappor vill vara hemma och att inte alla arbetsgivare använder påtryckningar om utebliven befordran o.dyl. utan är välvilligt inställda till föräldraledighet.

Varför hitta på ett ord när det redan finsn ett - humanist? Eller måste vi ha ett särskilt ord för de som är för jämställdhet mellan könen, men inte nödvändigtvis vill att personer med annan hudfärg och sexuell läggning ska ha samma rättigheter? Vill man att alla ska ha samma rättigheter och slippa förtryck, då är man humanist, inte feminist.

Men är det verkligen jämställdhet? Det finns ju flera studier som visar att det inte är papporna som vägrar vara hemma med barnen - det är mammorna som vill vara hemma så mycket som möjligt (naturligtvis inte alla, men de flesta). Ska vi då verkligen ha "jämställdhet" till varje pris och slita mammorna ur hemmet och tvinga dem att börja arbeta fast de vill vara hemma med barnet?

Kan direkt utläsa att du inte är för något som ens med störta välvilja kan falla under jämställdhet, så fortsätt kalla dig feminist.
Avskyr denna typ av trångsynthet & idioti, attityden att det behövs tvång för att "folk inte vågar" eller "inte vet sitt eget bästa". Ni kan stoppa upp era tvång där solen inte skiner.
Du har inte funderat över vilka som står bakom dessa destruktiva idéer som pumpats in i ditt huvud, hur naket deras hyckleri är? Samma personer som vill tvinga männen att vara föräldralediga för att "barnen behöver båda föräldrarna under första levnadsåret" står & försvarar insemination av lesbiska med argumenten att det inte finns något en man kan ge ett barn som en kvinna inte kan & att det inte behövs några manliga förebilder då något manligt inte existerar. Samma personer som gastar om mäns förtryck av kvinnor & jämställer svenska män med talibaner ivrar för mer mångkultur & tolerans för främmande kulturer där kvinnans underordning är vardag - det är ju så exostiskt. När ska alla "vardagsfeminister" inse att feminismen bara är ännu ett svepskäl de använder sig av för att föra fram deras sjuka agendor? Ni är bara duktiga idioter åt dessa människor.

Det rasslade snabbt iväg där, talibaner och insemination av lesbiska . Du lyckas till och med klämma in att jag inte kan tänka själv utan är mer eller mindre hjärntvättad, duktigt!

Det finns flera aspekter som bör vägas in, barnets rätt till båda föräldrarna, pappans rätt till barnet, mammans rätt till barnet, pappans rätt att arbeta, mammans rätt att arbeta och arbetsgivarens icke-rätt att styra detta. Det är inte för inte som det inte längre är tillåtet för en arbetsgivare att neka föräldraledighet eller ens att skjuta upp den. Det är den enda ledighet som arbetsgivaren inte kan påverka. Alla andra ledigheter har arbetsgivaren rätt att påverka men inte föräldraledigheten. Gissa varför?

Not. Jag har i detta inlägg inte skrivit någonting nedvärderande om dig. Jag skulle uppskatta om du kunde förhålla dig till sakfrågan och inte ifrågasätta min intelligens eller min förmåga till kritiskt tänkande, det är för dig okänd mark.

"Man bör kalla saker vid deras rätta namn" är det enda vettiga Palme yttrande under sin levnadstid.


Försöker du jämställa rätten till att välja om man vill vara föräldraledig eller inte med tvånget du propagerade för i ditt första svar? Den gubben gick inte.

Vilken rätt har du till föräldraledighet om din arbetsgivare säger nej? Hur du än vrider dig har du rumpan bak. Om föräldrarna vill ta ut alla dagar de har möjlighet till tvingas pappan att vara hemma, det är en form av tvång - ja. Tvång från storebror. Å andra sidan har det tidigare varit möjligt från arbetsgivarens sida att säga nej till föräldraledighet för pappan. Tvång även det. Otroligt nog har det inte varit på tapeten att arbetsgivare har nekat mamman att vara föräldraledig, underligt? Jämställt - knappast! Det kommer om en inte alltför lång framtid att vara helt naturligt att pappan är föräldraledig det handlar bara om en tillvänjningsfas och att hemmapappor inte längre är någonting exotiskt utan helt naturligt.

Det är förövrigt inte ett tvång att ta ut alla föräldradagar utan en möjlighet.

Det är inte tvång om arbetsgivaren nekar någon att vara föräldraledig, du kan sluta när du vill. Han ska få även avskeda dig när han vill om ni inte avtalat om annat.


Föräldraledigheten finansieras via skatter som folk krävs på med hot om fängelse, sedan dikteras villkoren för att de ska få tillbaka dem, alltså är det tvång.