Här är berättelsen om när jag och min vän James skulle till en stad för att festa och knarka i en vecka. Men den slutade lika kvickt som den startade.
Jag och min nyfunne vän och tillika langare blir utslängda från bussen fem kilometer innan det stad vi skulle besöka. Efter tjugo minuter av argumentation som nästan urartade i en fysisk konfrontation med en av passagerarna beslutar chauffören att således tvärnita och hota oss att om vi inte går av så kommer han ringa polisen. Varken jag eller min vän som vi kan kalla James ville beblanda oss med den inhemska polisen då dess våld kan trappas upp utan dess like, dessutom hade vi droger på oss vilket skulle vara ännu mer förödande.
Vi satte oss vid vägkanten och vilade ett litet slag. Efter fem svettiga timmar och en avtändning som började eskalera kände vi att det var dags för en ny fix. Vi hade varit vakna tre dygn vid det här laget och jag kände att det var dags för att sova och ta igen mig. Men med fem kilometer till staden och eventuellt ett hotell kändes det ganska avlägset. Amfetaminet var sedan tolv timmar ett minne blott. Det enda vi hade var 5 gram heroin, någon typ av inhemsk psykedelisk drog och en flaska 50% sprit.
Min vän gjorde i ordning fixarna och vi tog dem. Jag kände hur värken i kroppen bokstavligt rann av mig. Det var som att vara riktigt smutsig och ta en väl behövd dusch. Jag kände mig redo för den långa vandringen men tänkte att jag skulle vila ett litet slag till i solen. Det var fruktansvärt varmt och vi hade ingen vatten så jag tänkte att vi inte skulle bli alltför långvariga på denna ödsliga plats. Jag blundade och intog en skön position.
När jag några minuter senare öppnade ögonen var James borta. Jag ropade på honom flera gånger och efter ett tag fick jag svar. Han befanns sig en bit bort i vad man kan kalla en öken. Jag ropade att han skulle skynda sig för jag ville hitta ett hotell och sova. Sakta men säkert såg jag honom komma närmare. Jag lade märke till att han hade något i handen. När han kom fram till mig så såg jag till min förtvivlan att det var en skorpion. Jag som är rädd för skorpioner, spindlar osv bad honom att släppa den. Men det ville han inte. Han förklarade att det var en Leiurus och att den var giftigt. Jag blev nu räddare. Och denna konversation inleddes:
Ja - James
J - Jag
Ja: Ta det lugnt jag vet vad jag håller på med, min far och jag brukade fånga in dessa när jag var liten grabb och sälja dessa till fakirer.
J: Okej... Men. Det spelar inte roll... Jag vill inte dö innan vi ens kommit till ett hotell.
Ja: Skit i hotellet, vi hittar någon att sälja den till. Man kan få mycket för dem.
J: Jaså... DU har ju inte ens jävla burk att ha den i. Släpp iväg den, döda den, gör vad du vill. Jag vill sova, inte gå runt som en jävla nasare och sälja skorpioner.
Ja: Men kom igen. Det blir kul. Folk som köper skorpioner brukar vara sköna snubbar. Vi kan lätt lösa mer droger mot en skorpion.
Vid det här laget hade han övertygat mig. Pengar hade vi inte gott om då jag inte vill springa runt med massa kontanter när vi är ute och knarkar. Jag hade kan tilläggas gott om pengar på banken varken bankort eller något för att kunna ta ut pengar. Så när han nämnde att vi kunde byta den mot droger så släppte alla hämningar och jag gick med på det. Vi bestämde att vi skulle ha den i vår enda ryggsäck men med kravet att han skulle bära den. Han gick med på det.
Dum som jag var så höll jag i ryggsäcken medan han skulle föra i den. På något sätt lyckades skorpionen smita iväg. Med sikte mot min arm fick jag panik. Den sprang snabbt upp på armen och jag försökte i desperation slå bort den. Det var då jag kände en isande smärta på underarmen. Jag såg till min förtvivlan att den hade satt gadden i mig. Jag fick bort den men gadden satt kvar. Förlamad av skräck satte jag mig raskt ner och inspekterade armen. Den blev snabbt röd runt där gadden satt och. Heroinets smärtstillande effekt höll i sig dock. Det var bara den isande känslan samt en känsla av förlamning i armen som jag kände.
James blev helt till sig. Jag såg paniken i hans ögon när han tittade på armen.
Ja: Vi måste ta dig till sjukhus annars dör du!
J: Din dumma idiot. Vad var det jag sa. Jag ville absolut INTE dö här ute.
James springer upp på vägen och ropar. Några bilar hade åkt förbi oss under tiden vi hade varit där så jag var ganska hoppfull. Men nu hade den isande smärtan gått över i förlamning helt, jag kunde inte röra armen. Jag började få svårt att andas och mitt huvud började banka rytmiskt. Trots heroinet var huvudvärken mer än påtaglig. Det var som att varje kärl i huvudet höll på att brista. Sen blev det svart.
Jag vaknar upp på ett sjukhus. Det enda jag ser är ljus överallt och slangar i min kropp. Vid mig sitter James. Han säger att de har givit mig serum. Jag känner mig mot all förmodan ganska så pigg. Han nämner även att de har beslagtagit våra droger. Jag blev nu rädd och sa åt honom att jag inte tänker hamna i fängelse. Några pass eller identifikationer hade vi inte på oss som tur var. Jag sade åt honom att leta efter en väg ut från sjukhuset. Han gjorde som jag sa och fem minuter senare kom han tillbaka med ett leende på läpparna. Han hade hittat en bakdörr. Jag tog mig snabbt upp från sängen. Min arm var röd och hängde bara. Jag hade fått tillbaka viss känsel i den. Med raska steg tog vi oss ut mot bakdörren. Väl ute på bakgården tar vi närmaste väg till en liten busstation, han hade tidigare erfarenhet av staden så det var lätt att hitta. När vi passerade sjukhusingången en bit bort såg vi två polisbilar. Jag kände paniken komma men jag brydde mig inte. Vi var tvungna att ta oss snabbt härifrån. Väl på bussplatsen så vi bussen dit till staden där vi båda bor. Efter fem timmar kom jag hem. Sov i 24 timmar och nu sitter jag här och skriver denna rapport.
Lek inte med giftiga djur under drogpåverkan. Det kan bara sluta illa.
Jag och min nyfunne vän och tillika langare blir utslängda från bussen fem kilometer innan det stad vi skulle besöka. Efter tjugo minuter av argumentation som nästan urartade i en fysisk konfrontation med en av passagerarna beslutar chauffören att således tvärnita och hota oss att om vi inte går av så kommer han ringa polisen. Varken jag eller min vän som vi kan kalla James ville beblanda oss med den inhemska polisen då dess våld kan trappas upp utan dess like, dessutom hade vi droger på oss vilket skulle vara ännu mer förödande.
Vi satte oss vid vägkanten och vilade ett litet slag. Efter fem svettiga timmar och en avtändning som började eskalera kände vi att det var dags för en ny fix. Vi hade varit vakna tre dygn vid det här laget och jag kände att det var dags för att sova och ta igen mig. Men med fem kilometer till staden och eventuellt ett hotell kändes det ganska avlägset. Amfetaminet var sedan tolv timmar ett minne blott. Det enda vi hade var 5 gram heroin, någon typ av inhemsk psykedelisk drog och en flaska 50% sprit.
Min vän gjorde i ordning fixarna och vi tog dem. Jag kände hur värken i kroppen bokstavligt rann av mig. Det var som att vara riktigt smutsig och ta en väl behövd dusch. Jag kände mig redo för den långa vandringen men tänkte att jag skulle vila ett litet slag till i solen. Det var fruktansvärt varmt och vi hade ingen vatten så jag tänkte att vi inte skulle bli alltför långvariga på denna ödsliga plats. Jag blundade och intog en skön position.
När jag några minuter senare öppnade ögonen var James borta. Jag ropade på honom flera gånger och efter ett tag fick jag svar. Han befanns sig en bit bort i vad man kan kalla en öken. Jag ropade att han skulle skynda sig för jag ville hitta ett hotell och sova. Sakta men säkert såg jag honom komma närmare. Jag lade märke till att han hade något i handen. När han kom fram till mig så såg jag till min förtvivlan att det var en skorpion. Jag som är rädd för skorpioner, spindlar osv bad honom att släppa den. Men det ville han inte. Han förklarade att det var en Leiurus och att den var giftigt. Jag blev nu räddare. Och denna konversation inleddes:
Ja - James
J - Jag
Ja: Ta det lugnt jag vet vad jag håller på med, min far och jag brukade fånga in dessa när jag var liten grabb och sälja dessa till fakirer.
J: Okej... Men. Det spelar inte roll... Jag vill inte dö innan vi ens kommit till ett hotell.
Ja: Skit i hotellet, vi hittar någon att sälja den till. Man kan få mycket för dem.
J: Jaså... DU har ju inte ens jävla burk att ha den i. Släpp iväg den, döda den, gör vad du vill. Jag vill sova, inte gå runt som en jävla nasare och sälja skorpioner.
Ja: Men kom igen. Det blir kul. Folk som köper skorpioner brukar vara sköna snubbar. Vi kan lätt lösa mer droger mot en skorpion.
Vid det här laget hade han övertygat mig. Pengar hade vi inte gott om då jag inte vill springa runt med massa kontanter när vi är ute och knarkar. Jag hade kan tilläggas gott om pengar på banken varken bankort eller något för att kunna ta ut pengar. Så när han nämnde att vi kunde byta den mot droger så släppte alla hämningar och jag gick med på det. Vi bestämde att vi skulle ha den i vår enda ryggsäck men med kravet att han skulle bära den. Han gick med på det.
Dum som jag var så höll jag i ryggsäcken medan han skulle föra i den. På något sätt lyckades skorpionen smita iväg. Med sikte mot min arm fick jag panik. Den sprang snabbt upp på armen och jag försökte i desperation slå bort den. Det var då jag kände en isande smärta på underarmen. Jag såg till min förtvivlan att den hade satt gadden i mig. Jag fick bort den men gadden satt kvar. Förlamad av skräck satte jag mig raskt ner och inspekterade armen. Den blev snabbt röd runt där gadden satt och. Heroinets smärtstillande effekt höll i sig dock. Det var bara den isande känslan samt en känsla av förlamning i armen som jag kände.
James blev helt till sig. Jag såg paniken i hans ögon när han tittade på armen.
Ja: Vi måste ta dig till sjukhus annars dör du!
J: Din dumma idiot. Vad var det jag sa. Jag ville absolut INTE dö här ute.
James springer upp på vägen och ropar. Några bilar hade åkt förbi oss under tiden vi hade varit där så jag var ganska hoppfull. Men nu hade den isande smärtan gått över i förlamning helt, jag kunde inte röra armen. Jag började få svårt att andas och mitt huvud började banka rytmiskt. Trots heroinet var huvudvärken mer än påtaglig. Det var som att varje kärl i huvudet höll på att brista. Sen blev det svart.
Jag vaknar upp på ett sjukhus. Det enda jag ser är ljus överallt och slangar i min kropp. Vid mig sitter James. Han säger att de har givit mig serum. Jag känner mig mot all förmodan ganska så pigg. Han nämner även att de har beslagtagit våra droger. Jag blev nu rädd och sa åt honom att jag inte tänker hamna i fängelse. Några pass eller identifikationer hade vi inte på oss som tur var. Jag sade åt honom att leta efter en väg ut från sjukhuset. Han gjorde som jag sa och fem minuter senare kom han tillbaka med ett leende på läpparna. Han hade hittat en bakdörr. Jag tog mig snabbt upp från sängen. Min arm var röd och hängde bara. Jag hade fått tillbaka viss känsel i den. Med raska steg tog vi oss ut mot bakdörren. Väl ute på bakgården tar vi närmaste väg till en liten busstation, han hade tidigare erfarenhet av staden så det var lätt att hitta. När vi passerade sjukhusingången en bit bort såg vi två polisbilar. Jag kände paniken komma men jag brydde mig inte. Vi var tvungna att ta oss snabbt härifrån. Väl på bussplatsen så vi bussen dit till staden där vi båda bor. Efter fem timmar kom jag hem. Sov i 24 timmar och nu sitter jag här och skriver denna rapport.
Lek inte med giftiga djur under drogpåverkan. Det kan bara sluta illa.
