Statism emotionellt snarare än pga rationellt tänkande?

Möjligt att jag har fel. De mest jämlika, välvilliga och ödmjuka människor jag umgåtts med har varit vänstermänniskor. Libertarianer har jag inte umgåtts med speciellt mycket, men de få jag har träffat har varit ganska känslokalla. Har nog mer erfarenhet av personer som lägger stor vikt vid privat ägande och frihet (personer som dras mot Libertarianska idéer men inte omfamnar dem fullt ut). Här tycker jag mig helt klart se att dessa människor har lägre empati än personer från vänstern. De är ofta prestationsinriktade, instrumentella, fokuserade på sig själva och sin egen framgång. Har inte så mycket till övers för "svaghet" o s v.

Men visst, om ett libertarianskt samhälle skulle fungera bra utifrån mina mått. D v s vara ganska jämlikt, visa stor hänsyn för andras lidande o s v så skulle jag kunna köpa det.

Jag vet inte men kanske är det så att just den svenska klassiska liberalen hellre sitter hemma på kammaren och läser Mill när han inte är upptagen med civilingenjörsutbildningen och ligger i något autismspektra snarare än att resa ut i världen och hänga med andra libertarianer, aktivt delta i den lokala gråa marknaden eller fakiskt iaf försöka bygga det samhälle denne eftersträvar.

Om du kommer hit för att diskutera och du inte kan hålla dig till diskussionens regler, då pekar det på att du inte kommit för att diskutera.

Den om att vi libertarianer inte använder empiri i vårt ideologiska bygge och att libertarianism inte passar människans natur. Det om de konservativa bemötte du inte, sant, men jag klagar inte på att du inte bemötte poängen. Jag klagade på att du missade den och du använde din miss för att fortsätta driva din tes om att libertarianer är trångsynta.

Min poäng när det gäller de konservativa utvecklade jag i meningen efter (som du inte citerar), vilket var att de konservativa är missnöjda med ordningen så uppenbarligen är de inte nöjda med dagens samhälle och har därmed misslyckats med att organisera sig för att skapa den de vill ha.

Mm, jag håller med om din definition; jag använde lycka i meningen "mål i livet". Poängen jag förde fram var att idén om att vi har olika preferenser och därför vill ha olika saker är en viktig del av den frihetliga ideologin.

Möjligt att det finns en skillnad på "aktiva"och "passiva" libertarianer. Den grupp du beskriver är nog varmare och mer empatiska än de personer jag tänker på. Jag tänker på karriärmänniskor som dras till makt, status, rikedom och frihet och som ser ner på personer som inte är lika "intelligenta", "drivna" och "framåt" som de själva.

Ok, jag ber om ursäkt om jag missade det.

Så är det väl med alla grupper. Ingen är speciellt homogen. Det enda libertarianer garanterat har gemensamt är att man gillar frihet och negativa rättigheter liksom.

Visst finns det variation absolut. Men skulle man mäta empati hos libertatianer vs. vänstermänniskor tror jag man skulle se en stor skillnad. Men det är min hypotes, ej fakta.

Visst är det oförsvarligt att experimentera med ovilliga människor. Libertarianer brukar väl snarast argumentera för att samhällsexperiment bör ske under frivilliga former? Sök på OFUSS t ex.
Vet inte vad du har för bild av nyliberalism, men Friedman var en av de som insåg att det bästa sättet att hantera nedsmutsning är att sätta ett pris på det (utsläppsrätter). Dessutom förespråkade han negativ inkomstskatt. Nyliberala idéprogram brukar innehålla förslag till basinkomst eller nåt slags nedre golv för att även ge de fattigaste möjlighet att demonstrera sina preferenser. Om du inte har en jävligt udda definition av "social jämlikhet" så är ju det exakt vad liberaler alltid har förespråkat: Likhet inför lagen.
Skit samma vem som har mest av rätt sorts känslor. Sedan sjuttiotalet har neoliberalismen, i all sin förmodade "känslokyla", räddat sönderfallande välfärdssystem och dragit upp en överväldigande mängd människor ur yttersta armod. Dessa människomassor har inget att tacka vare sig konservatism eller socialism för, annat än kanske ett sätt att se på världen som "känns" bra.

Sure, mina vänstervänner är också jättesnälla. Synd bara att deras politik är dålig för själva föremålen för deras djupa empati.

Vad jag menar med social jämlikhet är att skillnaderna i ekonomisk och social makt inte bör vara för stora. Huruvida basinkomst skulle räcka för detta vet jag inte, det beror nog på hur hög den skulle vara. Libertarianer brukar väl normalt inte vara för någon statlig omfördelning alls? D v s även basinkomst går väl normalt bort här.

Håller delvis med dig om att många vänstermänniskor ibland går för mkt på medkänsla och för lite på förnuft. Men jag tror absolut inte någon nyliberal känslokyla heller är det ideala.

Libertarianismen innefattar rimligen Hayek och Friedman och ny/neoliberaler. Om liberalism implementeras i den verkliga världen via statsmakten är det nog föga troligt med något mer radikalt än mainstream-nyliberalism.

Jag ser inte heller nåt inneboende värde i känslokyla. Tror dock inte att det är känslor som leder socialister fel, utan felaktiga antaganden om vad deras policy leder till för de fattigaste. Ekonomiska fakta är ofta kontraintuitiva, så det är snarast intellektet som går vilse än känslorna.