Statism emotionellt snarare än pga rationellt tänkande?

Jag har funderat mycket på varför människor har så svårt att ta till sig (och rösta för) liberalism. Enligt min erfarenhet kan majoriteten av folk efter ett tags övertygelse från min sida ta till sig liberalismens fördelar och inse att det är att föredra framför socialism eller annan typ av statism. De flesta kan dock inte acceptera liberalismen på ett emotionellt plan, därav vidhåller dom sitt stöd till the status quo. Det går alltså i de flesta fall att med rationell argumentering övertyga de flesta människor om liberalismens fördelar (vissa behöver man lägga ned en hel del tid på dock) men emotionellt/psykologiskt tar det stopp. Så min teori är att om man vill skapa förändring måste man på något vis komma åt människors känslomässiga stöd till statism.

Vad detta beror på kan man läsa mer om på följande länk (shame-based personalities - codependence och narcissism):
http://therawness.com/raw-concepts-c...rt-narcissism/

Codependence och narcissism det vill säga. Vi uppvisar alla i viss utsträckning både codependence och narcissism, i olika grad och beroende på vilken social setting vi befinner oss i. Vissa människor mer än andra, och min teori är att frihetstänkande människor uppvisar detta i bara begränsad utsträckning (independent, icke shame-based), medans icke frihetsorienterade, dvs de som förlitar sig på staten, uttrycker detta betydligt mer.

Personer som uppvisar codependence tenderar att dras till de som uppvisar narcissism (därför hypen runt Obama är så stor, se länkar nedan). Personer som uppvisar narcissism till stor del tenderar att uppvisa codependence i sociala sammanhang där de känner sig undergivna (och de som uppvisar codependence tenderar att uppvisa narcissism i de lägen de får stöd för det), hence båda grupper uppvisar undergivna tendenser i förhållande till en person som t.ex. Obama, som har så mycket högre socialt värde.

Så människor tenderar att söka auktoritet (speciellt kvinnor då de är av naturen mer undergivna än män, därav röstar de mer vänster också. I princip alla män tenderar att försöka nå högst social status i en given social konstruktion, men om detta inte lyckas underkastar de sig personen/personerna som tog plats som ledaren/ledarna). Det finns flera biologiska förklaringar till varför det är så men i slutändan handlar det om att människor söker något större än dem själv att lägga sitt förtroende till. Av samma anledning existerar religioner, pga dess utövare är dependent, dvs icke självständiga.

Ett humoristiskt klipp som exempel på detta (visserligen taget till sin absoluta spets):
http://www.youtube.com/watch?v=Xwd7E4VZwv0

On Obama:
http://therawness.com/obama-decent-s...nt-narcissist/
http://therawness.com/deconstructing...g-a-narrative/
http://therawness.com/deconstructing...laws-of-obama/
http://therawness.com/deconstructing...he-narcissist/
http://therawness.com/deconstructing...nce-revisited/

Slutsatsen är alltså att det är viktigare att komma åt det emotionella stödet till statism snarare än att rationellt argumentera för liberalism (vilket givetvis också är viktigt och avgörande). Vad anser ni om min teori?

Ingen åsikt?

Slutsatsen tycker jag snarare blir att det är jäkligt svårt att få folk att inse det negativa med etatism, kanske främst socialism, eftersom de är så emotionellt styrda åt det hållet. Att på nåt vis "argumentera med känslor" eller hur du nu menar med "komma åt det emotionella stödet" är nog i stort sett omöjligt. Det där sitter så djupt rotat.

Det går inte att trycka ner värderingar i halsen på folk, oavsett hur försiktigt man gör det. Det går bara att lägga fram en så snygg och väldoftande tallrik som möjligt och hoppas att de själva väljer att smaka.

Tja, det är nog rätt tydligt att det är på det viset.

Välunderbyggda logiska argument kommer alltid att förlora mot känslomässiga, gråtmilda argument. Tyvärr fungerar människan på det viset!

Det är väl egentligen detta som är det främsta argumentet mot tokdemokrati!

Ja, och prestige är rätt avgörande också. Människor har svårt att acceptera och inse att de haft fel. De håller kvar vid sina övertygelser så länge som möjligt.

Så hur ska man gå till väga?


Här är en artikel från LvMI som tar upp Hayeks syn på problemet:
http://mises.org/daily/6469/The-Courage-to-be-Utopian

Intressant!

Det handlar inte om psykologi. Det handlar om att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle och kapitalism kräver alltid och överallt en stark stat.

Kan säga att det studsar ganska mycket tankar genom mitt huvud när jag läser ditt inlägg. Jag har länge haft på känn att det är såhär, men tycker inte att jag har tillräckligt mycket på fötterna för att kunna vara säker på det. Till och börja med är det intressant att du nämner Obama. Jag tror inte att någon politiker jag någonsin sett har retat gallfeber på mig så mycket som den människan. Dels för att han på ett så ogenerat sätt bara kan ljuga sin publik rakt upp i ögonen gång på gång utan att speciellt många journalister, eller väljare ens verkar se igenom det (även om det möjligtvis finns tendenser till förändring där nu). Men också för att han är just en av de värsta narcissisterna jag har sett. Människor och framförallt journalister och kvinnor verkar ofta bara slänga allt intellektuellt förstånd åt sidan när de ska analysera honom, och falla platt för hans karisma trots att det han säger inte ens går ihop rent logiskt många gånger.

Jag fastnade för den här länken som du la ut: http://therawness.com/deconstructing...g-a-narrative/
angående hur människorna som röstade fram honom resonerade, och exakt samma sak har slagit mig. Det handlar inte ens om vilken sakpolitik kandidaterna har. Det handlar nästan bara om vilken karisma kandidaten kan visa upp. Sakpolitika åsikter verkar nästan aldrig vara varken till hjälp eller hinder i amerikanska valrörelsen. Tittar man på vilka kandidater som blivit valda till president de senaste (åtminstone) 30 åren, så handlar det nästan alltid om den kandidaten som visar upp det bredaste leendet och som har mest utstrålning, oavsett politik. (Tror dock att detta inte är lika gångbart i Sverige).

Det andra som du nämner som jag har funderat väldigt mycket på (men att nämna det utan att ha 100-procentiga bevis är som att öppna dammluckorna och be om en konflikt), är just att kvinnor tenderar att dra sig till auktoritära ledare och i största allmänhet lyda auktoritet mycket mer än vad män gör (vilket både gynnar ledare med psykopattendenser och partier med en mer auktoritär ideologi, främst på vänsterkanten), och jag tror precis som du att det ligger väldigt mycket biologi bakom det. Dock lär det ju bli grymt svårt att förändra det här på något sätt, eftersom det ligger så djupt rotat i oss.

Jag är något skeptisk till att använda narcissism/codependence på ett sätt som kan appliceras på alla ledare-följare relationer.

Själv tror jag snarare det kan vara intressant att titta på sakraliseringen av demokratin och diverse "semantiska stoppskyltar"

Qué ?

Här!

Två faktorer.

1. Vi lever i en demokrati alltså går över 50 % av befolkningen runt och tror att de tjänar på det nuvarande systemet även om de naturligtvis utåt sägger att de är empatiska och rösta för att de svaga i samhället ska få det bättre.

2. Liberalismen / anarkokapitalsimen är bäst för folk som är unga och har hella livet på sig att utnyttja friheten ju äldre du blir och ju mer du pyttsat in i det gigantiska pyrramidspelet deto svårare kommer det att bli att hinna ackumulera tillräckligt med kapital för att t.e.x öveleva på ålderns höst. Så ju äldre du bler ju hårdare är du bunden av det gamla systemmet och det fåfänga hoppet att staten skall leva upp till sina i bästa fall tveksamma förpliktelser. Det ligger dock inte i mäniskans natur att erkänna att de är fångar så dessa mäniskor kommer att förneka att de är fjättrade av tidigare inbetalningar och svamla om givmildhet broderskap och solidaritet ganska likt de procceser som verkar hos en sektmedlem.

Alla kapitalistiska samhällen genom historien har krävt starka stater. Och kapitalismens utveckling har överallt också gått hand i hand med statens utveckling.