Citat:
Ursprungligen postat av
RyttarVM1990
Men varför förs centralbankernas stimulanser in som skulder på balansräkningen?
Du börjar i fel ände. Guldmyntfot satte väldigt tajta ramar för vad politiker kunde spendera och göra: ville man spendera mer var det i regel skattehöjningar som gällde i slutändan. Pengar kunde inte skapas utan att skaffa mer guld.
Anledningen till att det en gång fanns ett stöd för det systemet var att det ansågs positivt att inte politiskt orsakad inflation kunde överföra köpkraft från befolkningen till politiker i smyg utan att alla politiska spenderingar skedde öppet och syntes på skattesedeln istället för bakom befolkningens rygg. Det gjorde det lättare för väljare och befolkning att se vad den verkliga kostnaden för politiska påhitt var.
Centralbanker fick till uppgift att styra ut-/inlåning genom den styrränta som
defacto utgör grunden för alla andra räntor. [Centralbankers styrränta styr alla andra räntor därför att statspapper i regel uppfattas som den säkraste tillgången och alla andra investeringar jämförs mot dem, det finns ingen anledning att söka lägre ränta någon annanstans i utbyte mot säkrare investeringar. Centralbankers styrräntor utgör i praktiken
golvet, en nedre gräns.]
Du börjar i fel ände genom att utgå ifrån att centralbankers
stimulanser är deras primära syfte, och undrar varför de bokförs som krediter, när det är styrning av kreditmarknaden som är deras huvudfunktion som de i allt högre grad har börjat använda för att
stimulera ekonomin påhejad av politiker/akademiker/finansmarknaden [alla vars karriärer har något att vinna på att ge centralbanker ett rational för att öka sitt inflytande].
Citat:
Varför har skulder fått en sådan mystisk status när det är så enkelt att bara delegera genom sedelpressarna?
Därför att många länder har en mörk historia av att trycka upp nya pengar efter behov, vilket aldrig slutat väl. Att
stimulera ekonomin genom inflation har skapat betydligt fler problem än det löst och har varit de primära sättet för samhällen att krascha sin egen ekonomi.
Det är av den anledningen centralbanker styr penningmängden genom kreditsystemen efter guldmyntfotens avskaffande: mängden skuldsättning människor och företag kan absorbera utgör en
säkerhetsspärr som styr hur mycket centralbankerna kan öka penningmängden. [En säkerhetsspärr i avsaknad av guldmyntfot.]
Problemet är att vi efter ett decennium av dumpade räntor har slagit i särhetsspärren rätt rejält på ett väldigt uppenbart sätt när politiker och akademiker konkurrerat om att försöka motivera sin position i den politiska hierarkin: alla deras karriärer vilar på att de behövs för att styra och organisera ekonomin
von oben vilket predisponerar dem att
göra saker och visa handlingskraft. Styra räntor är ett av de få ekonomiska verktyg de har och vips ser man akademiker som producerar rational för varför räntestyrning är ett magiskt
panacea som kan användas till att lösa nästan alla problem. Dagens situationen är resultatet av kostnaden för att den politiska hierarkin, och de akademiker som gör karriär på att motivera den, har fått
leka vuxna med hela samhällens framtida inkomster som pant.
Citat:
På midsommarfesterna ikväll ligger det spädbarn i vagnar, deras barn kommer att få betala av dagens skulder.
Ja.
När det ibland höjdes röster angående de låga räntornas långsiktiga påverkan mitt under bubblan verkade majoriteten av deras föräldrar totalt ointresserade eftersom de trodde att de blev rikare i takt med att priserna på bostäder ökade kraftigt. [Jag la ner rätt mycket tid på att läsa kommentar-sektionen på ekonomitidningarnas webbplatser innan kraschen och idén om att de rekordlåga räntorna var både riskfylld och en ekonomisk återvändsgränd möttes ofta med hätsk avsky från många läsare.]
