Jag har inget på CVt.

Ur skiten? Skulle jag då fortfarande gå på antidepp och i perioder vilja avsluta livet? Första steget att klara sig på egen hand är att inse att det är du och enbart du som måste göra det. Innan man insett det så kommer inget att förändras.

Och vaddå "sätta dig övre alla andra människor"? För att man skriver sanningen? Vill man inte höra folks åsikter så kanske man inte ska starta en diskussion...

Vem har dessutom sagt ordet "vuxen"?

Vad vore flashback utan dej Pripps3.5? Förmodligen en av de mest deprimerande platserna på hela internet, tack för att du lyser upp lite i detta eländiga mörker.

Jag förstår att du har det svårt, men att gå på okända människor som du allt som oftast gör hjälper ingen mer än dig själv ( då det antagligen få dig att må bättre?).

Jag är själv så pass gammal så att jag vet att livet har törnar samt att man oftast står själv med sina bekymmer. Men det är inte så för alla och din situaton är inte applicerbar på resen av befolkningen. Ni är några stycken här på FB som inbillar er att om bara ni skriver "livets hårda skola" på folks näsor, så ska allt bli bättre.

Jag är av motsatt åsikt.

Jag vet nämligen att det finns både de du och dina gelikar jagar (bortcurlade ungdomar) samt utsatta sådana i behov av stöd. Det DU inte kan veta, är VEM av dessa du svara eller skriver till!

Vill DU vara orsaken till att någon mår ännu sämre?

Tack snälla "storfan", det värmde.
Jag är bara en enkel själ som försöker mig på lite rättvisa och sunt förnuft här i värden.
Jag är övertygad om att du kan göra detsamma.

Ts har säkert kvaliteter han/hon kan skriva på sitt CV som denne inte tänkt på.
Eftertänksam.
Nyfiken.
Lojal.
Frågvis.
Osv.

Mig hjälper det inte, jag försöker bara få dem att inse att det är de själva som måste ändra på sig, inte samhället eller något annat.

Svaret är enkelt, ljug. Skulle som arbetsgivare aldrig röra någon som suttit på pojkrummet och gråtit i fem år. Visst jag må låta hård men 99% av arbetsgivarna skulle resonera så här. Så skaffa lite självförtroende, ljug ihop ett cv och sök jobb.

Tack för alla hjälpsamma svar

Jag har skaffat mig nya intressen som att teckna,simma och spela basket,och jag har blivit mycket gladare nu och har otroligt nog självförtroende.

För några månader satt jag hemma,hade inga intressen och rörde mig inte pga att jag isolerade mig.

Jag sparar pengar så att jag t ex kan betala tillbaka lån,skaffa bostad osv,borde ha skrivit lite mer


1.Extrem ångest.Mycket svårt att ens svara på telefon eller ta sig ut.Man isolerar sig och känner oro hela tiden vilket nästan gör en galen.Att söka en doktor kräver mycket mod och ork vilket man knappast har och får man ett nej (jag fick nej sex gånger) så tappar man hoppet och isolerar sig igen.

2.Ingen energi.Orkar inte göra något.Orkar inte gå upp från sängen och ringa t ex.

3.Ingen motivation.Motivation krävs för att försöka göra något såsom att skaffa hjälp och söka jobb.

Och vill också säga att jag hade depression sedan barnåldern och har aldrig fått hjälp sedan några månader där jag äntligen fick medicin och en psykolog som gav mig hopp,motivation och så mycket energi att jag undrar nu några månader senare hur fan jag ens inte vågade svara på telefon.

Bra att du mår bättre och börjar komma ur din depression nu, Sju-sovaren. Tänk framåt.
Mitt tips är leta upp en utbildning som du tycker verkar intressant och som kan leda till jobb och börjar plugga. Skaffa dig något lättare extrajobb/helgjobb under tiden, så är din CV inte helt tom när du har pluggat färdigt.

Vet inte riktigt vad du vill ha sagt med inlägget men jag ser inget konstigt. Finns perioder i mitt liv där jag inte ens haft en telefon för jag orkar inte svara. Finns dagar då jag inte klätt på mig för att jag inte orkat heller. Men det är ingen annans fel. Den enda som kan lösa det är du själv.

Nja, jag måste nog säga att depression är en knivig psykiatrisk åkomma där man inte bara kan rycka upp sig. De låga serotoninnivåerna i hjärnan gör att en individ känner sig helt orkeslös, omotiverad, tillsammans med ångestsymtom osv. samt isolering gör det väldigt svårt för individen själv att söka hjälp. Det är vanligt förekommande att deprimerade väntar flera månader/år innan de tar intiativet. Självklart är det så att varje individ har ansvar för sig själv och sin hälsa men med flertalet psykiatriska diagnoser kräver lite hjälp på traven utifrån för att dessa individer ska få hjälp fortare och inte gå länge med depression. Välj att fokusera på framtiden och inte det som har varit, om du går hos en psykolog/kurator kan du exempelvis välja att fokusera på framtiden.
Tänk att alla andra också börjar med absolut noll i CV.
lycka till!!

Ohoj!

Jag sitter i nästan exakt samma sits som dig TS. Är dock ett år yngre och försökte mig på att plugga när jag mådde som värst psykiskt. Detta ledde till att jag idag har CSN-skulder för en ofärdig utbildning med en massa oavklarade kurser samt inte längre är CSN-berättigad.

Om man ska plugga bör man ha något sånär hum om vad man är intresserad av. Det kan vara extremt svårt för att inte säga omöjligt när man varit isolerad och deprimerad halva livet.

Vet inte hur du känner TS. Om du har något du vet att du vill göra är det troligen lika bra att du utbildar dig och arbetar extra vid sidan av.

Kan annars rekommendera att försöka ordna en praktikplats. Jag har praktiserat på en arbetsplats där jag även fått vikariera för ordinarie personal. Har behandlat det som ett vanligt jobb och lagt ner en del slit och energi, vilket har varit populärt. Har nu åtminstone en färsk erfarenhet de senaste 3-6 månaderna och referenser som kommer rekommendera mig varmt till en potentiell arbetsgivare.


Fruktansvärt dålig idé att sitta och ljuga. Det kommer komma fram så småningom. Om inte annat blir det en ohållbar situation att hålla koll på alla lögner i längden med arbetskamrater etc. Orealistiskt och naivt.

Har sett det här tipset så många gånger i liknande trådar och får varenda gång upp en bild av en naiv liten 19-åring som sitter bakom skärmen och delar ut "visa" tips.

Måste fråga er som säger "ta ett skitjobb" där de "inte kräver någon erfarenhet" tänker? Tror ni det är så enkelt? Tror ni de arbetsgivarna inte reagerar när en 25-åring lämnar in ett CV som består av gymnasieutbildning och sedan inget mer?

Självklart måste man söka jobb hur som helst, men jag kan säga att det ÄR inte så lätt. Det kan komma in 50 ansökningar i veckan till McDonalds etc. Och då är det garanterat ett antal personer som har tidigare arbetslivserfarenhet alt. är 19 år gamla och därmed inte har ett glapp på 5 år i CV:t. Kanske till och med har haft sommarjobb i tonåren.

Vad är alternativet? Sanningen . Föreställ dig att du får ett blank CV följt med ett personligt brev där det står att personen har legat och gråtit i sängen de senaste åren, är det en kandidat du vill ha på arbetsplatsen. Chansen är ca 1 % om rekryteraren själv varit i samma situationen och av ren sympati anställer TS, annars är det papperskorgen.