Den stora tråden om att skriva en bok.

Om synopsiset skrivs för din egen skull, för att strukturera ditt manus, så kan du välja fritt hur långt det ska vara. Dock anser jag att cirka 1000 ord är max. Är det mer detaljerat än så är man ju redan igång med att gå ner sig i detaljer = skriva på riktigt.

Vidare anser jag: på 300 ord torde envar begåvad skribent kunna formulera vad ett boklängdsmanus (cirka 30.000 ord och mer) handlar om.

Man kan även ha ett ultrakort synopsis på säg 100 ord, om nu det räcker för att klargöra vad manuset är. Om man t.ex. ska sammanfatta sitt manus i synopsisform på titelsidan är 100 ord ett bra riktmärke.

Så allt mellan 100 och 1000 ord alstrar ett nöjaktigt synopsis.

- - -

Hur ska synopsiset skrivas då? -- Bara fokusera på stora drag så ger det sig. Inte för många detaljer.

Tack för det! Men jag misstänker ändå att jag kommer att skriva boken klart innan jag skickar in något manus

Jag har ju haft förmånen att läsa Antropolis och du har fått läsa min Panteon, om än det runnit en del vatten under broarna sedan dess. Nu går jag i tankar på att påbörja ett nytt manusprojekt och givetvis vill man utvecklas från tidigare punkt. Något jag bl.a. tycker du lyckas betydligt bättre med än mig är flytet i berättelsen mellan kapitel, där jag själv har en tendens att bli lite fragmenterad. Har du några råd kring detta?

Brukar du planera upplägget mellan kapitel i förväg? Skriver du synopsis för varje enskilt kapitel?

Tack för berömmet. Och själv har jag såklart din bok i hyllan, bevarad i högönsklig välmåga.

Vad gäller synopsis så skriver jag aldrig sådana. Allt dras upp / planeras i huvudet. Inklusive kapitelstruktur (jag skriver iaf aldrig ner synopsis för kapitel men en struktur finns, se nedan).

Denna typ av planerande kan ta år i anspråk. Decennier. För att man inte ska gå bananas i processen får man skriva lite andra projekt parallellt. Så ett grundtips jag kan ge om hur man strukturerar är: ge det tid. Låt det växa fram organiskt i ditt sinne. Att lägga ner möda på att skriva synopsis är däremot en ursäkt för att inte skriva, anser jag. Man skriver ner det och tror att man har det "satt" men ack vad man bedrar sig då. (Ett alternativ till synopsis är att skriva ner faktabakgrund för personer, platser och saker i romanen man planerar. En liten "Tolkien bestiarium" liksom. Allt i bokstavsordning. Detta kan förstås svälla till en stor volym. Ingen fara. Man ska bara inte ge sig ut och samla fakta; det ska komma inifrån.)

- - -

Annars har vi förstås en del tumregler för att strukturera texten. Som även jag följer. Som att ett "normalkapitel" bör vara cirka 900 ord, inte mindre. Detta kan sedan delas upp i scener om 300 ord. Vips har man en tredelad struktur, med början, mitt och slut. Detta kan ge ett slags stabilitet åt ett kapitel. -- Den som gav detta rråd var A. E. van Vogt.

Inte så att jag alltid skriver 900-ordskapitel. De kan bli mer, de kan bli mindre. Men detta är ett sunt råd som jag följt. Och som kanske något förklarar "flowet" i Antropolis.

- - -

För övrigt kan tredelningen (början, mitt, slut) också användas för en roman som helhet. Början: allmän presentation, setting of the scene, basic development. Mitt: en något avvikande motstämma. Slut: Alla intrigtrådar knyts ihop.

Ännu mer harmonisk är fyrdelningen. Till exempel: början, mitt och slut, och sedan epilog.

Detta var vad jag spontant kom på att säga i ämnet just nu.

Många bra tips i tråden. Kan ge lite av mitt perspektiv på saken. Har hittills släppt tre kortromaner (2 på engelska, en på svenska), och jobbar nu på min första "riktiga" roman som ska bli över 50k ord.

Mitt tillvägagångssätt lämpar sig bra till folk som inte har en specifik vision, och är villiga att ta risken att boken kan komma att bli dålig. Mycket av min metod är jämtad ftån den så kallade skräplitteraturens dagar, där författare hade strikta deadlines men korta mellanrum, och hade behov av att pumpa åt ett stort antal böcker per år. De såg skrivandet som ett heltidsjobb, och det var inte ovanligt att skriva 5-10k ord om dagen. Skriver du 5 böcker, så är chansen hyffsad at i alla fall en blir bra. De andra får du se som övning.

Metoden är som följande för mig: hitta på en karakter med svagheter, styrkor, behov och önskningar. Under bokens gång kommer styrkorna testas, och svagheterna attackeras. Karaktären kommer antingen lära sig av sina brister och åtgärda dem, eller misslyckas. När du har din karaktär klar, sätt dig i huvudet på den, och ta in upplevelsen av omgivningen med både lukt, smak osv... Allt beskrivs ur karaktärens perspektiv, i stället för att beskrivas objektivt.

När läsaren fått en tydlig bild av karaktären och dess upplevelse av omgivningen, försätter du karaktären i någon form av konflikt.

Därefter är det bara att skriva på. Kritisera inte dig själv, utan låt karaktärerna ta de steg de vill ta i sina försök att lösa konflikten. Själv föredrar jag att skriva fort, men det är upp till var och en. Ofta händer det att jag själv blir överraskad över berättelsens utveckling, och jag tycker att den här metoden, för min del, leder till mer originalitet.

När jag är klar med berättelsen, går jag tillbaka till början och letar efter teman som kan förstärkas. Jag gör detta genom att slänga in passande symboler. När jag gjort detta, letar jag efter problem i storyn, t.ex att lösningen på konflikten dyker upp från ingenstans (deus ex machina). För att lösa detta, går jag tillbaka till tidigare kapitel och slänger in subtila ledtrådar till vad lösningen kan bli, vilket gör att de känns trovärdiga.

Säger inte att min metod passar alla, men nog fan blir jag färdig fort. Jag började använda den efter tre års frustration där jag aldrig lyckades avsluta ett projekt, och tänkte "nu jävlar skriver jag färdigt skiten på en vecka".

Mycket matnyttigt i den här tråden! Tror också verkligen på att bara se till att avsluta det man påbörjat, hur det än blir. Har dock inte lyckats speciellt bra än så länge, men skam den som ger sig!

Har säkert varit uppe tidigare, men vad har ni för erfarenheter av skrivarkurser på folkhögskola? Blev precis antagen till Österlens folkhögskola till våren. De har en kurs på distans vilket är det enda som funkar för mig med kontorskneg. Hoppas att den ska ge mig inspiration och struktur i skrivandet.

Vet inte om det redan har tagits upp i tråden, men hur ser ni på att skriva när man är packad? Var det inte Ernest Hemingway som sa att han brukade skriva full och sen redigera nykter?

Jag har mycket enklare att skriva när jag är full iaf. Mycket mer associationsrikt och kreativa metaforer, även om jag inte är någon mästare på att skriva varken i nyktert som onyktert tillstånd. Nackdelen är väl att jag ibland kan låta som en ilsken trailer park-morsa.. men sånt kan man ju redigera i efterhand. Eller hur ser ni på saken?

Det varierar nog från person till person. Jag är väl ungefär som du. Min självcensur är så stark att nykter får jag inte ner ett ord, men det släpper efter några glas vin. Därmed inte sagt att jag skriver bra på fyllan, bara att alternativet är ingenting alls.

Att alternativet är ingenting alls känns så negativt att erkänna bara.. Men det är exakt likadant jag känner. Och att iaf få något skrivet måste väl vara bättre än ingenting alls, även om kvaliteten är påverkad av kemikalier..right? I den bästa av världar så hade jag ju velat ha förmågan att kunna skriva nykter. Men just nu är jag inte där iaf. Det blir skrivkramp direkt. Varför vet jag inte, men d är ba så det är i guess

Läste Bodil Malmstens bok "Så gör jag - konsten att skriva" för ett tag sedan och tog till mig framförallt en sak:

Hon menade att när man känner sig klar med ett manus ska varje synonym, semikolon etc vara ett resultat av ett medvetet val. Textavsnitt jag som författare inte riktigt kan motivera är alltså lika bra att stryka.

Följer detta råd nuförtiden nästan slaviskt, har nämligen upptäckt hur bra det är för att se om berättelsens själva kärna håller. Baksidan är såklart att jag redan slaktat några av mina skapelser.

Det är väl kanske det som är problemet med det här synsättet, att man kan bli för hård mot sig själv. Samtidigt tänker jag att det är så fruktansvärt svårt att bli publicerad (i alla fall hos de stora förlagen) att det kan vara mödan värt...

Jag är inte särskilt bekant med Malmsten, men min erfarenhet säger mig att hennes råd, så som du beskriver dem, är bra. Jag har slaktat fler av mina skapelser än vad jag har färdigställt, men det är bara positivt eftersom de skapelserna som jag bestämde mig för att flytta till papperskorgen på min laptop trots allt lärde mig hur jag inte ska göra när jag skriver.

Förutom att det som hamnar "på pappret" bör vara relevant för handlingen och ett resultat av medvetna val, så bör man även undersöka sina egna avsikter när man påbörjar ett projekt, eftersom det tenderar att fallera redan där om grundstommen för manuskriptet inte är tillräckligt stark. Ett exempel är att vilja skriva och påbörja skrivandet utan att ha en tillräckligt klar bild av vad man vill skriva om. Man bör undvika att överintellektualisera eftersom man trots allt behöver ha känslan där också när man skriver, men kan ibland behöva angripa ämnet lite som en forskare:

- Vad ska jag skriva om?
- Varför vill jag skriva om det?
- Vad har skrivits om ämnet tidigare? Här menar jag inte att man ska gå tillbaka och lusläsa allting och försöka härma vad andra har skrivit inom genren eller om ämnet, men originalitet kan vara viktigt. Den här tråden och dess lustiga vändning när TS berättar vad hans manus handlade om är ett klockrent exempel på detta (FB) Skickade manus till Idus - avslag efter åtta minuter!. Det fallet var för specifikt, men säg att du skriver en vampyrroman - en genre som verkligen har exploaterats. Tillför du någonting nytt med det som du skriver? Bygger du vidare på vampyrmyten samtidigt som du hittar en vinkel som få eller inga författare har undersökt? John Avjvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" (2004) är ett bra exempel. Dess framgång låg sannolikt till stor del i att den gjorde någonting nytt inom genren, byggde vidare på ett vida exploaterat tema samtidigt som berättelsens vinkel på flera sätt var unik.

Stephen King ser det här med intriger på ett litet annat sätt. Så här skriver han i sin bok Att skriva:


Kan King verkligen mena allvar med detta? Eller är det underförstått att han har en struktur klar men där han inte riktigt låst sig? Vissa textstycken längre fram i boken pekar i den riktningen där han bland annat skriver att han oftast, men inte alltid, vet slutet på sina historier när han börjar.

En helt annan tolkning är att han menar vad han skriver till 100%. I sådant fall skulle ju det förklara hans minst sagt (i alla fall i mina ögon) ojämna författarskap...